Löftet

Morgonen öppnar sig långsamt, solen ligger lågt men beslutsamt över horisonten, den sprider ett milt gyllene ljus över stigen.
Det känns som ett löfte, stilla men tydligt, att dagarna som väntar kommer att bli goda.

Luften är kylig, frisk på det där sättet som väcker kroppen innan tankarna hunnit ikapp.

Varje andetag känns klart, nästan skarpt och marken under fötterna knastrar svagt där frosten lagt sig som ett tunt, glittrande täcke över gräset.

Tankarna vandrar fritt, utan brådska, det finns något i ljuset, i kylan, i stillheten som gör att allt känns möjligt.
Som om veckan ännu är ospelad och varje dag väntar på att få sin egen ton.

Och där, i det enkla, solen, frosten och den kyliga luften, finns en början som inte kräver mer än att få märkas.