Måndag morgon

Vi vandrade som vanligt genom morgonens stilla villakvarter, husen stod där i dagens första ljus, trädgårdarnas blomdoft låg kvar som en tunn slöja, dofter från blommorna svävade över häckarna och följde oss som tysta följeslagare.

När vi närmade oss Parksätra öppnade sig morgonen mer, havsluften drog undan en gardin.
Och där, precis som så många gånger förr, väntade våra vänner, svanarna. De gled fram över vattenytan med den där självklara värdigheten, kastade en snabb blick mot oss, en blick som sa jaha, ni igen innan de fortsatte, långsamt, som om de ritade linjer i ljuset.
Det är märkligt hur vissa möten blir ritualer, hur de väver sig in i våra dagar tills de känns lika nödvändiga som andetag.

Vi fortsatte vidare, in i blomsterängarnas mjuka myller.
Försommarens färger stod som små lågor längs stigen, gula, vita, rosa och vinden rörde vid dem som om den ville väcka dem ännu lite mer.

När Kottlasjön öppnade sig framför oss låg vattnet stilla, nästan högtidligt.
I strandkanten vid badplatsen, vilade gåsfamiljen. Föräldrarna höll vakt med den där lugna vaksamheten som bara de som bär ansvar gör och ungarna låg som små dunmoln tätt intill.
Vi stannade.
De stannade.
Och i det ögonblicket fanns bara respekt, två världar som möttes utan att störa varandra, bara delade samma morgon, samma ljus, samma tystnad.

Det är sådana stunder som gör promenaden till mer än en väg.
Det är en berättelse vi går igenom, sida för sida, dag efter dag.

Lena Holm 2026-06-08 19:05

Vilken blomsterprakt och vilka färger. Naturen är praktfull så här års och de där dunbollarna är lika näpna varje år.
Hälsningar Lena

Svar från Turbo56 2026-06-08 23:15

Tack Lena, de låg där som en stilla hemlighet i morgonljuset, gåsfamiljen som i går gled förbi oss som små mjuka kommatecken på vattnet och som nu vilade i strandkanten som om sjön själv höll dem i famnen.

Föräldrarna stod tätt intill, två lugna väktare med blicken riktad mot världen men hjärtat bundet till de små. Och ungarna, dessa dunbollar av ljus, låg tätt hoprullade mellan dem, skyddade av kroppar som visste allt om både vaksamhet och ömhet.

Det var något i deras stillhet som gjorde tiden mjuk. Som om hela sjön drog ett långsamt andetag och lät oss kliva in i deras tystnad utan att störa. Freja stod bredvid mig, alldeles stilla, som om hon förstod att detta var ett ögonblick som inte fick brytas.

Vi såg på dem och de såg på oss.
Inte som främlingar, inte som hot, utan som två familjer som delade samma morgon, samma ljus, samma behov av trygghet.

Det var en ömhet som inte behövde ord.
Bara närvaro.
Bara respekt.
En påminnelse om hur skört och starkt livet kan vara på samma gång.

Stefan

mojje 2026-06-08 21:12

Mycket fint du visar här på en måndag, mina mornar går på rutin alltid samma sak typ. Tänk nu är det redan kväll och tisdagen närmar sig, vi får se vad den ger.

Svar från Turbo56 2026-06-08 23:19

Tack Morgan, Freja tar mig med på nya morgonpromenader varje dag.

Vi glider genom morgonen som genom ett stilla drömskikt, Freja leder stegen, hon rör sig med den där mjuka självklarheten, som om hon känner världens hemliga gångar.
Varje steg hon tar öppnar en ny glipa i verkligheten där ljuset sipprar in.

Villakvarteren minns natten, trädgårdarna andas långsamt och jag följer Freja genom doftstråk av rosor och syrén som om vi vandrade i en målning som ännu inte torkat.

Freja stannar ibland, lyfter huvudet, lyssnar och jag låter mig ledas, som om hon bar en karta ritad av intuition och drömmar.
Hon är morgonens lilla vägvisare som visar mig att varje dag bär på en ny upptäckt, bara jag låter henne leda våra steg.

Stefan