Mellan vinter och vår

Morgonsolens ljus silas ner, som om ljuset osäkert letar sig fram mellan de kala grenarna efter en lång vinter.
Strålarna faller i tunna, gyllene trådar över marken, rör vid varje rot och sten med en varsam hand.
Stigen framför oss glimmar svagt, som om den redan vet att våren är på väg, även om träden ännu står nakna och väntar.

Det är ännu tidigt, ännu kyligt, men något i ljuset bär löftet om att allt snart ska vakna.
Frostiga knoppar håller sig tätt slutna, som händer kupade kring en hemlighet.
Blommorna väntar fortfarande på varma och soliga dagar innan de slår ut sina kronblad i glädje, som små jubelrop över att mörkret äntligen dragit sig tillbaka.
De står där i tyst förväntan, som om de lyssnar efter ett tecken från solen.

Frosten ligger kvar på förra årets nypon som om natten själv valt att smycka dem innan den drog sig undan.
De röda skalen, skrynkliga av tid, bär ett tunt lager kristaller som fångar morgonsolens första strålar.
De glittrar inte bara de skimrar, som om varje nypon bär på en hemlighet av ljus.
När jag står där och ser hur kylan förvandlat något så enkelt till någonting så vackert, går tankarna till Fabergéägg.