Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.




/ Lena
Tack Lena, den trappen har någonting visst, just här valde jag att dela bilden på mitten med trappan på ena halvan och bron på den andra.
Riktigt bra Stefan!
Tack Heléne, det är kul att leka med perspektiv, antagligen en yrkesskada.
Hälsningar Lena
Tack Lena, jag är säkert miljöskadad framför allt så är jag väldigt förtjust i de underbara perspektiven i renässans-målningar från 1400-talet, typ Brunelleschi som sägs ha återupptäckt det linjära perspektivet.
-affe
Tack Alf, jag åker längs Kungsgatan varje dag och bestämde mig för att hitta på någonting med trappan och då blev det lite mindre snällt och lite mer svärta för att tydligt markera min egen känsla.
Jag har under hösten jobbat på att vara tydligare, att förstärka det som jag vill ta fram i stället för att avbilda.
Vi får se vart det bär. det är kul i alla fall.