Hunden är ett återkommande motiv i bilderna. Som om den insisterar på sin närvaro.
Blommor, fuktig jord, ruttnande löv från förra året – allt detta möter den och lägger märke till. Med nosen nära marken lever den redan i en annan version av samma vår. En värld uppbyggd av dofter, spår, berättelser som aldrig syns men som ändå finns överallt.
Snart är det sommar, snart ropar vattnet efter tassar och fötter som vill doppa sig, men ännu dröjer årstiden. Ett ögonblick av stilla hållning, som om världen samlar mod innan den tar steget in i värmen.
Hunden stannar. Sniffar. Väntar.
Vad är det den vet som vi inte uppfattar? Vilka lager av verkligheten passerar rakt genom oss men träffar den med full styrka? Under dess yta finns ett annat medvetande, ett annat sätt att vara i världen. Inte abstrakt, inte analyserande – men djupt närvarande.
Vi ser ytan: pälsen, rörelsen, blicken.
Men under ytan pågår något annat. Ett ständigt flöde av information, ett landskap av lukter som berättar om vilka som varit här, vad som hänt, vad som är på väg att ske.
Kanske är det därför hunden återkommer i bilderna. Inte som symbol, inte som sällskap, utan som påminnelse. Om allt vi inte ser. Om allt som finns runt oss, under ytan, medan vi tror att vi upplever världen fullt ut.