Tankar för dagen
Morgonen ligger stilla, som om tiden själv dragit ett djupt andetag och hållit kvar det.
Efter den långa mörka perioden känns ljuset nästan overkligt, en första, försiktig värme som rör vid kinden som en glömd hälsning.
Vi följer den välkända stigen, Freja och jag, men allt ser nytt ut när solen äntligen vågar visa sig.
Mellan trädens grenar bryter den fram som en stjärna, skarp och klar, en påminnelse om att även det mest frusna landskap bär en kärna av ljus.
Dimman ligger kvar över Kottlasjön, mjuk som ett täcke som ännu inte dragits undan.
Den dämpar världen, gör den stilla, eftertänksam.
I det milda ljuset känns varje steg som en viskning, varje tanke som en möjlighet att börja om.
Och där, i mötet mellan solens återkomst och sjöns tysta dimma, finns den trotsiga hoppfullheten,
känslan av att ljuset alltid hittar tillbaka,
även när allt stått fruset länge.









