Spår av vår

Våren lämnar sina första, nästan hemliga spår och blommorna blir små vägvisare genom det som håller på att vakna.

Här och där i skogen ligger snön kvar i tunna skuggor, men mellan dem syns marken som en viskning av något nytt.
Vi ser det först i ögonvrån, en färg som inte hör vintern till.
En knopp som inte borde våga, men ändå gör det.

Små, små spår av vår.
Som om någon gått före oss och strött ut ljus i miniatyr, bara för att vi ska hitta rätt.
Blommorna är de modigaste, de sticker upp som små facklor ur den kalla jorden, visar vägen utan att kräva att vi följer.
De bara finns där, stilla och självklara, som om de vet något du ännu inte förstått.

Vi går långsamt, nästan andäktigt, för att inte skrämma bort det sköra. Marken doftar svagt av löfte, av jord som börjar minnas hur det är att vara varm. Och varje blomma vi passerar känns som en liten nickning, en påminnelse om att allt börjar om, även när vi själva inte riktigt hunnit ikapp.

Det är så våren gör.
Den pekar inte ut riktningen med stora gester.
Den låter blommorna visa vägen, en efter en, tills vi plötsligt märker att du redan gått långt in i ljuset.