Svanar som saknar fotfäste
I eftermiddagsljuset låg isen som ett stelt, sprött landskap, och mitt i allt detta, en liten öppning, ett andetag av vatten.
Där gled några svanar omkring, som om de råkat vakna i fel årstid.
De rörde sig långsamt, nästan förundrat, som om de försökte förstå hur världen kunnat frysa runt dem medan de själva fortfarande bar på rörelsen från en annan plats.
När de försökte kliva upp på isen blev det nästan rörande, de stora kropparna, de eleganta halsarna, vingarna som ibland lyftes lite för balans, allt detta i en märklig blandning av värdighet och klumpighet.
Isen knakade svagt under deras tyngd, men de gav inte upp.
De tog några steg, gled tillbaks, försökte igen, som om de ville försäkra sig om att gränsen mellan vinter och vatten verkligen fanns där.
Svanarna, dessa symboler för grace och styrka, stod där och prövade sig fram i en värld som inte riktigt var redo för dem och ändå fortsatte de, med samma lugna envishet som naturen själv.
Publicerad 2026-02-07 15:41 |
Läst 216 ggr








Hälsningar Bjarne
Tack Bjarne, jag kunde inte hålla mig från att ta en bild på stenen som ser ut att ha rostat, vilket den naturligtvis inte har.
Många stenar kan få en yta som påminner om rost, och det finns enkla geologiska orsaker till det. Det handlar inte om att stenen själv “rostar” som metall, utan om kemiska reaktioner i mineralen.
Det kan det bero på att järn i stenen oxiderar, om den innehåller Biotit, Magnetit eller Pyrit (kattguld).
När järnet kommer i kontakt med syre och vatten bildas järnoxider, samma typ av kemiska föreningar som vanlig rost på metall.
Pyritkritall var förresten ursprunget när jag namngav Kirunas nya stadshus "Kristallen", vilket syftar på Pyritkristaller som är en restprodukt från järnmalmsbrytningen i Kiruna, det blev både den kristallina formen och den guldglänsande färgen på byggnadens topp och insida.
Ha en fin söndag.
Tack Stefan, svanarna oroar jag mig för, de hade det jobbigt i isen.
Bänken står där som en bortglömd tanke i vinterljuset, med sitt trä grånat av år och kyla, vänd mot ett hav som frusit till en stilla, skimrande is-öken.
Ingen har suttit där på länge, ändå finns det en känsla av närvaro, som om någon just rest sig och lämnat en sista suck i luften.
Bänken, ensam men inte övergiven, förblir som ett tyst vittne till allt som förändras och allt som består, den vakar över det gyllene glittrande islandskapet landskapet.
Den rödbruna stenen innehåller antagligen järnhaltiga mineral, som jag skrev i svaret till Bjarne.
Det finns många intressanta detaljer i naturen.
Ha en fin söndag,.
Hälsningar Lena