När de försökte kliva upp på isen blev det nästan rörande, de stora kropparna, de eleganta halsarna, vingarna som ibland lyftes lite för balans, allt detta i en märklig blandning av värdighet och klumpighet.

Isen knakade svagt under deras tyngd, men de gav inte upp.

De tog några steg, gled tillbaks, försökte igen, som om de ville försäkra sig om att gränsen mellan vinter och vatten verkligen fanns där.

Svanarna, dessa symboler för grace och styrka, stod där och prövade sig fram i en värld som inte riktigt var redo för dem och ändå fortsatte de, med samma lugna envishet som naturen själv.