Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.


Men som du säger, var där för några veckor sedan och det var en sorglig syn.
Men din bild andas skönhet!
/ Lena
Tack Lena, redan för mer än tjugofem år sedan började förfallet, då fick vårt företag i uppdrag att göra en tillståndsbedömning.
Tiden har gått, man har lappat och lagat, men konstruktionerna går inte att rädda.
Må så gott
/Hans-Åke
Tack Hans-Åke, man har slutat lappa och laga, respiratorn är avstängd och man hör rosslingarna.
Det liggande förslaget innebär ganska hård exploatering, vi får se hur det blir.
Hälsningar Lena
Tack Lena, även här har jag sökt en tidlöshet och ödslighet, man kan fråga sig var alla är och om det har hänt någonting.