Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar. Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden. Jag försöker ta er med, inte bara visa. Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar, hur vinden drar i jackärmen, hur tystnaden ibland är det mest talande av allt. Varje bild är ett andetag. Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut och bjuder in till att gå bredvid en stund. Det är inte bara platser vi passerar, utan ögonblick som vill stanna kvar. Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång. En stig som slingrar sig som om den minns oss. En känsla som inte låter sig fångas helt, men som ändå vill bli delad. Så jag skriver. Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen. Tillsammans blir de en karta över dagen, en liten resa som vi gör tillsammans, steg för steg, tanke för tanke.

Våra steg prasslar i löven

Under träden vilar hösten som en gammal hemlighet, tung av minnen och doft av jord.
Luften är sval och klar, som om världen andas långsammare.
Löven virvlar kring våra fötter när vi går längs stigen, små gyllene skepp som inte vet vart de ska.
Våra steg prasslar, igen och igen, och varje prassel är ett avsked, men också ett löfte, det kommer en ny sommar.

Publicerad 2025-10-25 12:04 | Läst 282 ggr
Vibybo 2025-10-25 14:41
Så fint! De nedfallande löven är för mig höstens "blomprakt" - en symfoni i färg och lagom svalka i luften. När allt gör sig redo för att till våren ge allt det som behövs för det stora undret, när livet kommer upp ur det kalla, frusna.
Svar från Turbo56 2025-10-25 16:04

Tack Stefan, allt är grått, men i det grå finns tusen nyanser av känsla. Kameran ser det ögat ibland glömmer, regndropparna suddar ut konturerna och löser upp färgerna till mjuka nyanser av bly och silver.
Egentligen är nog regniga dagar bäst för fotografering.
Ha en fin lördag.