Vårmorgon

Idag var vi tidiga, himlen var djupt blå och världen gnuggade fortfarande sömnen ur ögonen.
Ljuset var mjukt, nästan trevande, som om även solen behövde en stund för att vakna till liv.

Fåglarna såg nyvakna ut, rufsiga i fjädrarna och lite förvånade över att dagen redan börjat.

Duvan satt högt uppe på en lyktstolpe och tittade ner på oss med ett uttryck som om den försökte förstå varför vi var ute så här tidigt.
Kanske undrade den om vi också hade blivit väckta av vårens första värme.

Kråkorna, de hade precis skakat av sig nattens drömmar, de satt högst uppe i ett kalt träd och diskuterade med en sorts konspiratorisk energi, som om de redan smidde planer för dagens hyss.
Deras loja kraxande lät som viskningar mellan busiga barn.

Koltrasten, däremot, satt kvar på sin gren och verkade inte alls redo att delta i morgonens föreställning.
Den orkade inte ens vända sig om för att hälsa, utan nöjde sig med att dra upp fjädrarna som en filt över huvudet och låtsas att vi inte fanns.

Ha en fin lördag.

ehrsa 2026-03-21 10:24

Fina bilder här, där Kråkorna sticker ut extra.. Härlig tid nu!
Hälsn!

Svar från Turbo56 2026-03-21 17:29

Tack Jan.
I dag valde jag att arbeta uteslutande med kort skärpedjup för att mjuka upp världen och göra den lite lös i kanterna, som om den andas långsammare.

De välbekanta motiven, ett löv, en fågel eller Freja lösgör sig från bakgrunden i stället för att ta med den i bilden.
Bakgrunden löses upp till färger, ljus och skuggor, en viskning snarare än en plats.

I det skarpa området där verkligheten får vara exakt och tydlig, uppstår en annan närvaro och vi påminns om att världen alltid rymmer fler lager än vi först ser.

Vi önskar dig en fin kväll.

Vibybo 2026-03-21 14:15

Fint skrivit om fåglarna, och talande på kråkorna. Kråkor har en fäbless för döda träd (stående). Vänporträttet extra bra idag.

Svar från Turbo56 2026-03-21 17:19

Tack Stefan.
kKråkorna rör sig som en enda tanke, en mörk våg över himlen.
Alltid i samtal, alltid i cirklar av kraxande som liknar skratt.
De landar på lyktstolpar och taknockar som om de valde platserna för att hålla bättre koll på varandra, som grannar som aldrig tröttnar på att ses.

I deras svarta ögon glimmar något varmt, en sorts gemenskap som inte behöver förklaras.
De delar allt, vinden, utsikten, hemligheterna som bara fåglar kan bära. Och när en av dem lyfter, följer de andra efter, inte av plikt utan av ren lust att fortsätta vara tillsammans.
Som om världen blir större när de delar den.
Som om ensamhet aldrig riktigt får fäste där vingarna möts.

Bilden på Freja, idag fotograferade jag med ett teleobjektiv och extra kort skärpedjup i bilderna.

Ha en fin kväll.

gunte 2026-03-21 16:02

Extra kul bild med kråkorna..
HaD/Gunte..

Svar från Turbo56 2026-03-21 17:13

Tack Gunte det är någonting visst med kråkor.

De samlas i gryningen, som om himlen själv kallat till repetition.
De hoppar längs taknockar, gör små bugningar åt vinden och låter vingarna slå mot luften.

En av dem tappar en pinne, med flit, förstås och de andra skrattar i raspiga, skorrande utbrott. Det är slapstick på hög höjd.
En annan gör en dramatisk volt, landar snett, reser sig med en värdighet som bara en fågel i frack kan bära, och fortsätter som om det var meningen hela tiden.
Publiken, det vill säga vi som råkar titta upp, förstår inte alltid skämtet.
Men kråkorna spelar ändå, för nöjet ligger i själva spelet.

När solen klättrar högre blir deras skuggor långa och krokiga, som om de bar med sig osynliga ballonger. De vandrar över marken som tysta pantomimer och ibland, när de tror att ingen ser, gör de små piruetter i gruset, inte för att imponera, utan bara för att världen blir lättare att bära när man låtsas att den är en scen.

Och kanske är det just därför de är clowner, för att de vet att livet är både tungt och löjligt, både högtidligt och helt absurt.
De påminner oss om att skratta åt det som vinglar, åt det som faller, åt det som inte riktigt går som vi tänkt.
För i deras kraxande finns en sorts visdom, en sorts humor, som bara de som sett världen från ovan kan förstå.

Kråkorna fortsätter sin föreställning tills skymningen drar ner ridån.
Då flyger de iväg, en flock av svarta konfettibitar mot den bleknande himlen.
Och kvar står vi, lite lättare, lite mer medvetna om att även mörka vingar kan bära skratt.