Väntan

Efterdyningarna av Dave ligger kvar som en darrning i luften, som om själva vädret ännu inte bestämt sig för att släppa taget.
Vinden drar genom grenarna med en rastlös envishet, rycker i det som fortfarande står, viskar i det som nästan gav vika.
Regnet faller inte längre i raseri, men heller inte i vila, det smattrar på fönster, det droppar, det återkommer, som ett minne som vägrar blekna.

Marken är tung, mättad, doftande av jord och något omrört.
ölarna speglar en himmel som ännu inte klarnat, ett grått som dröjer sig kvar mellan ögonblicken.
Allt verkar hålla andan.

Till och med fåglarna har dragit sig tillbaka.
De sitter uppburrade på grenar, små tysta bollar av fjäder och väntan.
Deras sång har tystnat, ersatt av en stilla vaksamhet, som om de lyssnar efter något som ännu inte kommit.

Det finns en paus i världen nu, inte lugn, inte ro, utan ett mellanrum.
Något har passerat, men något annat dröjer vid horisonten.
Alla känner det, i kroppen, i luften, i det dämpade ljuset.

Alla väntar.

Måns H 2026-04-06 11:10

Fint skrivet! Och bilden på droppen får mig att tänka på andra versen i Karin Boyes Ja visst gör det ont:

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.