Industrilandskapet med i Kulturkanon!

Idag blev jag så himla glad! Norrköpings industrilandskap har i förslaget till kulturkanon för Sverige utsetts till ett av 100 verk som format landet.

1988 bodde jag i Alingsås, hade fått jobb i Norrköping och fick reda på att ett konsortium med LE Lundberg i spetsen tagit över Holmenområdet. Nu skulle de göra i ordning detta. Jag hade sett storheten i industrilandskapet, men visste att miljön var fruktad av många, hatad av många och nu kunde vad som helst hända. Oj, oj oj. Jag fick gå ner på gatan och ta en rejäl promenad för lugna ner mig. 

Innan jag tillträtt som stadsarkitekt ordnade riksantikvarien Margareta Biörnstad ett möte i Norrköping med Holmenbyggarna, kommunen och mig. Margareta Biörnstad höll ett lysande brandtal. VD Ulf Löf på LE Lundberg frågade mig sen "vad var det där för en tant"?

Då jag väl börjat visade Uffe Löf sina planer: Anordna en fyrfilig infart från Gamla Torget, riva allt inom området och sen se vad man skulle kunna bygga. Nåt helt annat än vad jag hoppades genomföra. Samme Ulf Löf bar senare projektet Louis De Geer Konsert och Kongress på sina bara händer till fullbordande i en ombyggd fabrikslokal.

Man når byggnaden på en gångbro med träplankor i stället för en fyrfilig motorväg.

Det vart många turer i processen. Rätt ofta tyckte jag att det bara var jag och stadsantikvarien Ann-Charlotte Hertz som gillade stan och dess industrilandskap. Vi såg nåt annat än ett nedgånget rivningsprojekt. Iallafall fick jag igenom "områdesbestämmelser", en sällan använd planform, för att upphäva gällande stadsplan som bara tillät tung industri. Det var just in time. Då gick det att ge bygglov för omvandlingen av en lagerbyggnad från 1920-talet till Televerkets nya regionala huvudkontor. Några veckor senare ändrades Televerket till Telia. Den chef som beställt ombyggnaden fick sluta. Samtidigt svartnade byggkonjunkturen. Utan det bygglovet hade processen stannat, men med bygglovet drevs den vidare.

Dessvärre fick kommunen för sig att ändra sin organisation på ett sätt som jag inte gillade. Jag slutade och fick jobb på dåvarande VBB, nu Sweco. Kommunen var utan stadsarkitekt, men behövde någon som kunde föra processen vidare. Jag fick som konsult hos VBB uppdrag att vara sammankallande i en styrgrupp och att utforma ny detaljplan för Holmenområdet, d v s hela östra delen av Industrilandskapet.

Fotot nedan visar denna första ombyggnad. Byggnaden i fonden uppfördes 1920 som lager och packhus för pappersrullar på väg ut från fabriken. Det nya stora välvda taket har en lanternin som släpper ned ljus genom hela byggnaden. Arkitekt för packhuset Ivar Tengbom, för ombyggnaden Kai Wartiainen. Dammen ska påminna om den arm av Strömmen som tidigare passerade här.     

Här nedan den officiella texten gällande Industrilandskapet i förslaget till Kulturkanon.

(Jag tycker att texten är helt OK men saknar Ivar Tengbom bland arkitekterna. Han stod bakom pappersfabriken, vattenkraftverket, Värmekyrkan och mycket mer.).

SOU 2025:92 En kulturkanon för Sverige – omfattning och innehåll.

Industrilandskapet i Norrköping (1850–1920) gestaltar hur industrin omformade Sverige – ett arv av arbetsliv, innovation och samhällsbygge.

Om verket

Industrilandskapet runt Motala ström domineras av ståtliga fabriksbyggnader från det sena 1800-talet då Norrköping var landets största industristad, men har en förhistoria som går tillbaka till medeltida kvarnar och har senare genomgått en tidstypisk postindustriell omvandling med etablering av museer, Campus Norrköping och konsertsalen Louis De Geer. Arkitekterna var Carl Theodor Malm (1815–1890), Theodor Glosemeyer (1832–1886), Karl Flodin (1857–1930), Knut Pihlström (1875–1940), Werner Northun (1865–1936) m.fl.

Motivering

Industrin har länge varit en av Sveriges viktigaste ekonomiska drivkrafter och fungerat som en katalysator för forskning och utveckling. Som arbetsgivare och exportmotor har industrin format samhällsekonomin och människors vardagsliv i över ett sekel och står än i dag för en femtedel av BNP och tre fjärdedelar av exporten.
Basindustrin, med skogsbruk, gruvor, metall- och verkstadsindustri, lade grunden för Sveriges välstånd. Från sågverkens genombrott längs Norrlandskusten under 1800-talet till specialiserad stål- och pappersproduktion, har basindustrin etablerat både regionala samhällen och internationell närvaro.
Företag som Asea, SKF och LM Ericsson – den så kallade snilleindustrin – förenade tekniskt nytänkande med världsomspännande räckvidd. Fordonsindustrins Volvo, Saab och Scania blev internationellt tongivande. Industrin blev Sveriges största arbetsgivare och en ny arbetarklass växte fram, under efterkrigstiden även med betydande inslag av arbetskraftsinvandring från särskilt framför allt Finland och Sydeuropa och Finland: under rekordåren 1968–1971 anlände 110 000 finländare för att arbeta i Sverige.
Industrilandskapet i Norrköping, med dess restaurerade byggnader och fabriker från 1600-talets hantverk till textilindustrins 1800-tal, vittnar om en epok där maskiner, arbetskraft och vattenkraft förenades i stadens framväxande industrimiljö – i dag omvandlad till universitetscampus, museum och konsertsal med framtiden som förväntanshorisont.