Bilder ur 1975 års fotodokumentation av Visby

Visby var ett av Sveriges pilotprojekt i Europeiska Byggnadsvårdsåret 1975. Jag var med som stadsarkitekt för Gotlands kommun. Utöver andra aktiviteter lät vi göra en fotodokumentation för framtida bruk. Efter 50 år blir alla bilder intressanta. Teknologen Carl-Gustaf Hagander, numera tekniskt råd emeritus på Miljööverdomstolen, praktiserade på stadsarkitektkontoret. Han fick uppdrag att ta minst en svartvit bild på vartenda hus i innerstan. Inget urval, även det  ointressanta skulle med. Och gott om färgbilder. De flesta bilderna, sammanlagt 2300, har återfunnits och digitaliserats. Region Gotlands skanning inriktades på att få jobbet gjort till rimlig kostnad. Det blev klart till femtioårsjubiléet!

Länk: https://visinvent.gotland.se/

Här ett tämligen slumpvis urval med 37 av de 2200 bilderna. Det är extraherat ur presentationen  "Visby skulle rivas. Blev världsarv" som jag höll 20 februari 2025 i  Visby. Flertalet skannade bilder har fått lite handpåläggning. Ibland i presentationsprogrammet Keynote, ibland med en vända i Affinity Photo.

AB Visby Bryggeri vid Strandgatan 1975. Nu Strand Hotel.

1975 del av Visby Bryggeri, nu Strand Hotel

Samma gränd sedd uppifrån

Renoverat trähus vid Specksrum. 

Mellangatan. Man skymtar biografen Hansa, nu hotell

"Strykjärnet" och Hästgatan

Frikyrkan vid Adelsgatans backe ner mot Stora Torget

Staketet runt densamma

Norrbacke 1. På den gamla onda tiden bodde 11 familjer inklämda i de här två husen. 1975 var hela fastigheten nyrenoverad och en familj (det var nån sorts generationsbostad) bodde där. Köket bakom mörka planket.

Samma fastighet. Här syns skylten med färgproverna bra. Jag har klickat på neutralgrå ytan för att färgkorrigera bilden. Sexkanten på väggen artefakt från kameraobjektivet. Kameran var en tämligen basic SLR från Ricoh, och hade en kit lens, kanske Rikoh Rikenon P 50 mm f2.

Gråbrungrön färgskala, totalintrycket "murrigt"

Lilla skylten i mitten innehöll notering om fastighetsbeteckning, datum och färgprover.

Färgfotot togs med Kodachrome 64 som ansågs vara tämligen färgbeständigt. Skylten hade färgprover. En av dessa neutralgrå. Syns dåligt här, men den neutralgrå finns strax t v om V i Visby.  Nu 2025 gick det att med ett klick i efterbehandlingen korrigera färgskalan. Ovan bild före korrigering.

Bild nedan efter korrigering.

Ett par andra färgfoton.

Byggnad från sekelskiftet 1900 i Hästgatsbacken

Bild direkt från skanningen

St Hansgatan. Fasaden lutade oroväckande. Fastighetsägaren blev upprörd då vi på stadsarkitektkontoret för byggnadsnämndens räkning ifrågasatte vegetationen och säkerheten. Sen kom vi överens, vårt mätningslag skulle hålla koll på lutningen.

Gotlands Allehanda (M) hade redaktionen på Mellangatan

Stora Torget. Jag åt lunch på Visbybaren vars ljugarbänk ljusade upp tillvaron. Vita huset innehöll bageri som sålde nybakade frallor från 05.00 

På Stora Torget låg Bodins Livs, numera Torgkassen, i en byggnad ritad av SARs grundare Hakon Ahlberg, en funkisarkitekt som använde ett historiskt formspråk då det behövdes.

Tillbaka till Strandgatan

St Hansgatan med Gutekällarens  bakdörrsskylt t v

Kruttornet t v, mitt fram då nyrenoverade byggnader med arkitekten Per-Erik Nilsson som upphovsman för ombyggnaden. Historisk utsida, helt modernt inomhus.

Liljehornska huset, medeltida packhus. Lägenheter med centralvärme men oljepannan hade börjat läcka vatten. 

Adelsgatans södra del nära Södertorg. Den här bilden var alldeles för mörk i skanningen och har ljusats upp i Affinity Photo

Munkvalvet sålde äkta antikviteter blandat med kuriosa

Stora Torggränd

Gutekällarens hus var hårt slitet och såg förfärligt ut på den råskannande bilden. Krögaren Björn Halling höll med god mat och renoverade huset inifrån, började med toaletterna. Han paraderade med en vinflaska med oerhörda priset 500:-. Sen kom det några tyskar och köpte den och drack upp innehållet. Det var inte Hallings mening.

Här den vanliga ingången, en sidodörr mot gränden

Och här en färgbild som visar den hårt slitna fasaden.

Alla hus skulle med, även de mest ointressanta. Efter 50 år blir alla bilder intressanta trodde vi redan då.

Nybyggda kvarteret Östertull. Här ser man även bilar. Trafiken var ett stort problem med genomfart från hamnen och raggarkörning på nätterna.

Bildspel med 2200 bilder från Visby 1975

1975 tog dåvarande praktikanten på Gotlands stadsarkitektkontor Carl-Gustaf Hagander fram en heltäckande fotodokumentation av Visby innerstad. Nu har Region Gotland digitaliserat bilderna. Var och en är långtifrån märkvärdig, men sammantaget får man ett påträngande intryck av hur stan var då.

För en fastighetsägare eller den som ska projektera en renovering finns info att hämta. Länk:

https://visinvent.gotland.se/

Nu  inför Byggnadsvårdsårets 50-årsjubileum ska bilderna lyftas fram. En idé är att göra ett bildspel att visa på biblioteket. Med 3 sekunder per bild skulle det ta 2 timmar. Om man först visar fastighetsbeteckningen 2 timmar och 20 minuter.

Ingen kommer ju att stå och titta så länge, men om om folk tittar en stund och blir intresserade vore det gott nog. Kan ett sånt bildspel göras mer interaktivt? Till exempel att biblioteksbesökaren skulle kunna stoppa spelet, backa och titta nogare? Det måste fungera i den offentliga miljön där det inte finns personal till hands.

Här bilder från fastigheten med beteckningen Ankaret 6. Då Visby bryggeri, nu Strand Hotel.

Alla bilder © Region Gotland, fotograf Carl-Gustaf Hagander. 

Här samma bild med viss manuell handpåläggning:  Levels/Minskning till Fotosidans 1920 pixlars max bildhöjd, Lite skärpning:

Så startade byggnadsvårdsåret 1975.

Europeiska Byggnadsvårdsåret, på engelska "The European  Architectural Heritage Year 1975" startade upp med en konferens i Bologna 1974.

Jag var där. Brittiske höjdaren Duncan Sandys var där. Hans Rolls-Royce stod där andra bilar inte fick stå. Bilen var av 1948 års modell, inte särskilt stor men synnerligen välskött. Italiens rikaste man, Fiats ägare Gianni Agnelli var där. Stan var kommuniststyrd. Vi i fotfolket fick bo på fina hotell.

Stan var och är vacker och fotgängarvänlig. Trottoarerna i stadskärnan går i arkader. Maten god.

Tegelfasader. Putsade fasader i samma kulör, några i lejongul färg som även den skapas med järnbaserat pigment, tegeltak. Wikipediafoto, sign Szs, licens CC BY-SA 3.0

Bologna ville inte bara visa sitt bevarandearbete, utan också de förorter man byggt åt dem som inte kunde bo kvar då stadskärnan renoverades. Duncan Sandys motsatte sig traskandet med tordönsröst: "The people are furious, they want to see your city!".

Jag insåg så småningom att han var van att styra i denna världen. Och att han hade fiender. Som Churchill sa: "You have enemies? Good. That means that you have stood up for something."

Duncan Sandys. Brittisk politiker, statsman och kulturvårdare. Bilden tagen vid slutkonferensen för Europeiska Byggnadsvårdsåret 1975. Foto De Archief Nederlands.

Byggnadsvårdsåret lanserades av Europarådet på initiativ av Duncan Sandys. Han var också ordförande i Europa Nostra som arrangerade det hela. Avsikten var att bryta den rivningsvåg som härjade i Europa, även i Sverige

Sandys tillhörde den engelska styrande klassen. Utbildad vid Eton och Oxford. Svärson till Winston Churchill. Tjänstgjorde 1940 i brittiska styrkan i Norge. Sårades och blev halt för resten av livet. Därefter minister. Påverkade krigföringen, utvecklade stridsvagnsproduktionen. Då brittiska tanksen fick fullgoda motorer från Rolls Royce blev de fullt i klass med de amerikanska och tyska.

Han hade velat behålla imperiet men var realist. Efter kriget var Englands ekonomi "scraped to the very bones" för att åter använda Churchills ord. Krigsfartyg såldes som skrot för att få pengar till regeringen. Kolonierna ville lösgöra sig och landet saknade resurser för att hålla garnisoner överallt. Duncan Sandys avvecklade i egenskap av kolonialminister en stor del av kolonierna.

Försvaret kostade 10 % av BNP. Duncan Sandys slog ihop de tre helt separata vapenslagen armén, flottan och flygvapnet. Impopulärt var bara förnamnet. Sen tog han itu med armén. Ekonomiskt hade det gått att behålla värnpliktsförsvaret, men det hade blivit politiskt omöjligt att tvångskommendera britterna dit. Armén fick dra ner, rejält. Her Majesty's Navy stod i tur. Hangarfartyg är ohyggligt dyra att anskaffa och driva. Ubåtar med kärnvapenmissiler är inte fullt så dyra, men fungerar som kärnvapenavskräckning. Sandys drev igenom en drastisk omändring. Brittannia no longer ruled the waves. Även flygvapnet bantades drastiskt.

Sandys blev både respekterad för sin kompetens och illa sedd, både av delar av Tories men också av vanliga engelsmän. De var uppväxta med att imperiet var "the white man's burden" och att kunna ta en tjänst i nån koloni.

Efter kriget trädde han fram som en nyckelperson i att bygga upp Europa. Medverkade i en mängd samarbeten inom kontinentaleuropa och med Storbritannien. En av skaparna av Europarådet. Vid sidan om jobbade han för att bevara det byggda kulturarv som fanns kvar efter kriget och för att nytillskott skulle passa in.

1975 bedömde brittiska regeringen och kungahuset att han hade gjort det som efter kriget var nödvändigt och bäst för England. Han adlades som baron Duncan-Sandys.

De som verkar för bevarande stämplas ofta som bakåtsträvare. Det förekommer dessvärre också en del brunsmetning. Det gick inte att brunsmeta  Winston Churchills svärson som stridit mot nazismen och sårats för livet. De som inte gillade bevarande fick nöja sig med att fryna på näsan åt latinska namnet "Europa Nostra". Påminde inte det om romerska "Mare Nostrum", det namn som Mussolini tog över? Och grymta om att Duncan-Sandys tillhörde den brittiska överklassen och gärna samarbetade med adel, kungahus och dem som lyckats i denna världen. Och visst, han var Tory, inte Labour och inte Liberal. 

Europa Nostra är en icke-statlig, på engelska non-governemental organisation (NGO). Den startades 1963 på italienskt initiativ. Nu har organisationen koppling till EU och nästan 50 medlemsländer. Även engelsmännen, skottarna och irländarna är med fast de lämnat EU. Organisationen lobbar oförblommerat för brett kulturellt samarbete. Dess priser och utmärkelser spelar en viktig roll för att påverka opinionen även i Sverige.

Europa Nostras bronsplakett, denna från Konfidencen i Ulriksdal. Wikipediafoto Holger Ellgaard.

Då Duncan-Sandys drev Europa Nostra var det en mycket liten organisation. Kontoret fanns i hans hus i London. Sekreteraren var en ung ambitiös tjej. Jag var med 1984 då Alingsås fick diplom av Europa Nostra för sitt bevarandearbete. Sekreteraren fick en inbjudan och kom till utdelningen. Prinsessan Desirée delade ut diplomet. Sen kom Olof Palme kom på besök. Han blev så begeistrad att tidsplanen sprack. Då tänkte även sossarna om. Europa Nostras diplom hade fungerat. 

I Alingsås medförde utmärkelsen att de som gillade sin stad sträckte på ryggen. Jag tror att nåt liknande skett i ett flertal städer som fått diplom eller medalj. Och att de som jobbat med belönade bevarandeprojekt känt det som en bekräftelse. Både här i Sverige och ute i Europa. 

Nästa avsnitt: Byggnadsvårdsåret och Visby.

Även Visby skulle rivas. Byggnadsvårdsåret ändrade allt.

Skonat av kriget rev Sverige alldeles självt sina innerstäder. "Det stora kulturmordet" drabbade nästan alla tätorter.

Stora delar av den ideologiska grunden lades av den schweizisk-franske arkitekten Le Corbusier. Hans inflytande var och är fortfarande enormt.

Foto från 1964, bildkälla Wikipedia.

En karismatisk person! Superkändis! En lysande författare! Han fick mitt hjärta att bulta av hänförelse. Men det gick över.

Stridskriften Athens Charter från 1933, publicerad av Le Corbusier 1943, visade vägen. Befintlig bebyggelse skulle rivas och ersättas av höghus i park. Bostäder för sig, verksamheter för sig. Enligt Le Corbusiers tävlingsförslag från 1933 skulle Stockholm omgestaltas radikalt. Svenska Dagbladet noterade att man bland de 450 förslagen hade svårt att avgöra vad som var av mästaren själv och vad som var av hans skola. SvD gillade mästarens förslag, "BORDE INKÖPAS".

Alla var inte förtjusta, men idéerna slog rot.

I Sverige kallades rivningar för "sanering". Den viktigaste saneringsutredningen blev klar 1947. (S) med Gunnar Myrdal som visionär kraft drev på. Man skulle bli av med det gamla samhällets palats, herrskapsbyggnader och ruckel. Folket skulle få nya lägenheter i nya förorter.  Samtidigt skulle byggandet bota den efterkrigsdepression Myrdal förutspådde. Men det blev ingen depression. Omvandlingen fick anstå till 1950-talet och framåt.

Då hade funktionalismen hunnit emigrera till USA och återexporteras till oss som modernism. 

Tom Wolfe beskrev i sin grymt roliga bok "From Bauhaus to Our House" skeendet i USA. Några modernistiska pionjärer som förföljdes av nazisterna hemma i Tyskland tog sig till Amerika. De var flyktingar, men togs emot som vita gudar. 

Bauhausskolans mest kände företrädare, Walter Gropius, kom till USA 1937. Han blev omgående professor vid Harvard. Mies van der Rohe  gjorde en liknande karriär. Hans sällan byggda visioner från 1920-talet omsattes 1956 till skyskrapan Seagram Building i New York. Bygget i patinerad brons stod modell för femte höghuset i Stockholm. Det har fasader av eloxerad aluminiumplåt, från början i bronsfärg, numera helt urblekta. 

Den ursprungliga funkisen, demonstrerad i Stockholmsutställningen 1930, tynade bort under kriget då byggandet var ganska litet. Bristen på cement och importerade material tvingade fram en återgång till hus med sadeltak och traditionella material. Att riva sånt som fungerade var inte att tänka på. Men på femtiotalet kom idéerna tillbaka från USA. De kopplades till saneringstänket. Det blev en masspsykos i skuggan av framtiden. Arkitekterna anammade skeendet, antikvarierna gav i stort sett upp. Kvar av ett palats blev dörrhandtaget i nåt arkiv.

1950-talet och framåt genomfördes det stora kulturmordet i Sverige. Länk:

https://byggnadsvard.se/erfarenheter-fran-ett-kulturmord-den-svenska-stadsomvandlingen/

Nästan häften av de svenska städernas äldsta bostäder revs mellan 1960 och 1970. Det var en katastrof utan motstycke för svensk byggnadskultur. Vad kan vi nu lära oss av dessa misstag och hur kan vi undvika liknande kulturmord i framtiden? Den frågan ställdes av Kulturdepartementet och regeringen gav Bengt O. H. Johansson i uppdrag att utreda den. I länken ovan  redogjorde han för sin undersökning och sina slutsatser.

Byggnadsvårdsåret 1975 signalerade en ny syn. Mer om dess frontperson i nästa avsnitt.