Den långsamma vägen

Jag åkte med min fru till Burlington, Vermont, där hon går en utbildning. Fyra och en halv timma trist motorväg upp till en väldigt trevlig stad. Hem åkte jag solo, och såg inte fram emot att nöta motorväg. Istället bestämde jag mig för att ta god tid på mig, och ta en kortare, men kurvigare, långsammare väg. Google maps försökte ideligen tillrättavisa mig: jag skulle spara fyrtionio minuter om jag bara åkte upp på I89:an.

Det blev en fin tur genom New Englands byar. Jordbruksbygd och gamla bruksorter. Och så stannade jag till i Shelburne Falls, Massachusetts. 1908 byggdes där en spårvagnsbro som förband Shelburne med Buckland med persontrafik och lättare godstransporter. Men så kom bilen. Järnvägen gick i konkurs, och kvar fanns en bro som ingen behövde, men som var för dyr att spränga. 1928 skrev Clara S. C. Barnard till den lokala tidningen med ett idé hon fått från vännen Antoinette Burnham innan denna dog: bron borde göras om till en "skönhetsbro". Shelburne Falls Women's Club skred till verket och planterade blommor, och än idag är Bridge of Flowers ett vackert och mycket omtyckt promenadstråk. Mer än 80 år före New Yorks berömda High Line, kan nämnas.

Jag testade också, som i sista bilden, att använda PC-28:an och D810 som panoramakamera, vilket funkade utmärkt. Kameran på stativ, full skift åt höger, vrid objektivet 180 grader, och en tredje exponering oskiftad. Om den sista behövs är jag inte hundra på, men det gav Lightroom lite mer att jobba med när det skulle slås ihop. En helt okej lösning för mig som inte har råd med vare sig Hasselblad X-Pan eller Fuji 617.

Reunite Families

Det har väl inte gått många förbi vad som händer vid gränsen mot Mexiko, där barn separeras från sina asylsökande föräldrar, och förvarslokalerna är överfulla. Allt i en enda röra. Några vänner satte ihop ett evenemang för att samla in pengar till rättslig hjälp för asylsökande. Bra musik, lotterier och picknick. Hoppfullt att ta del av.

Independence Day

Varje år samlas en grupp vänner för att läsa Declaration of Independence på nationaldagen 4 juli. En tradition som hållits vid liv sedan Peter och James frågade pastorn i en kyrka om de fick ägna gudstjänsten åt det. För andra året i rad träffades vi på Peters och Kathys garageuppfart. Knytkalas, grill och blaskig mexikansk öl dagen till ära.

28mm och om självpåtagna begränsningar.

Zoomobjektiv eller fasta brännvidder. Den frågan har ägnats alldeles för mycket tid, och för min del alldeles för många annonser och förlustaffärer på Fotosidans köp- och sälj. Idealet en film, ett objektiv mot maximal flexibilitet och att slippa stå där med fel brännvidd på kameran. 

Ibland kan man tro att man måste täcka upp varenda millimeter mellan 14 och 500. Men minskade valmöjligheter kan ofta vara till kreativ hjälp. Med zoomobjektiv är man visserligen förberedd på mycket mer, men det är inte speciellt inspirerande. Med fasta blir man snabb, förutsatt att man inte har för många att växla mellan. Efter ett tag sitter utsnittet hos ett fåtal objektiv, man blir skärpt och vet var man ska stå. 

28 mm är en lite underprioriterad brännvidd som hos mig har blivit något av en favorit. Precis så kort den kan vara utan att bilder med människor i hörnen börjar se konstiga ut. Samtidigt tvingar den en till att vara lite modigare, ett halvt steg närmare än 35:an. Eftersom det ändå tycks vara omöjligt att inte samla på sig saker, har jag minst fyra sätt att plåta med fast 28 eller motsvarande. En modern 28/1,8 till allmänt bruk. Som författaren Bill McKibben backstage innan en föreläsning, och Daniel och Silvia i yogastudion.

En gammal PC28/3,5 till stadsmiljöer, arkitektur och annat. Här en "peace line" i Belfast.

Art deco i Miami Beach.

Den klassiska Köpenhamnsbilden.

En Fuji X70 i fickan. Klart flitigt använd på fritiden. Silvia och Max. 

Uncle Lester i Gray's sugarhouse i Massachusetts.

Edinburgh.

Vänners barn.

och Ben.

Och så telefonen, en iPhone 7, ifall det tar slut på minne eller batteri, när man är på puben och ser Will och Bernard kolla på Jeopardy.

Idag ska jag iväg på ett jobb om en gammal märklig temapark och packar lätt. PC-28 till miljö, 50mm till porträtt.  

När man tagit Fan i båten.

Ibland tjafsar skrivande och fotograferande journalister om vems jobb som är lättast, åtminstone på skoj. "Knäppa bilder, hur svårt kan det vara?" respektive " text kan man ju fixa till efterhand". Har på halvt allvar diskuterat att byta roll med en kollega. Båda arbetar med både text och bild, men när vi jobbar tillsammans är det jag som plåtar och han som skriver.

Ibland går fotograferande allt annat än som smort. Ibland är också restiden i förhållande till jobbtiden lätt absurd. För ett par månader sedan hade jag ett författarporträtt i samband med en intervju. Satt för det jobbet och ett angränsande elva timmar bakom ratten på en dag. Det visade sig att det endast fanns totalt en timme för intervju och porträtt, och jag överskattade förmågan att jobba snabbt. Personen ifråga var klart obekväm. Nästan alltid brukar jag få folk att slappna av, inse vikten av riktigt bra porträtt och samarbeta. Så inte denna gång Det blev ett fåtal habila porträtt, men eftersom det ska gå i tre tidningar på lite olika sätt, räckte det inte.  

Men så kom en andra chans. Författaren är på bokturné. Jag skrev en rad utan att få svar. Tänkte "var det så traumatiskt att bli plåtad – det här blir svårt". Fick tag på arrangören på en biograf på Harvard-universitetet där en av bokpresentationerna skulle äga rum. De kunde inget lova, men skulle försöka. Jag hoppade på Bostontåget, tog med fällcykeln och var i stan i god tid, ifall jag mot förmodan skulle få ett telefonsamtal om att det fanns en lucka på eftermiddagen. Traskade runt i Boston och cyklade sedan över bron till Cambridge och Harvard. Lyckades hitta arrangörerna, och så kom författaren. Och visst fick jag hänga på backstage, "kom med och ta vad du behöver" var orden, de bästa jag kunde hoppas på. Backstage, det var ett gammaldags biografmaskinrum. En stökig, trång, men ändå fin miljö, och dessutom tack och lov författarens "old stomping grounds".

Jobbet i land, och det blev ett inköp i Harvardbokhandeln och en öl som belöning för genomfört jobb. Det är ändå något fint med när man får kämpa lite för bilden. Och det bevisar återigen hur lite av fotografjobbet som är faktiskt fotograferande och hur mycket som är förberedelser och efterarbete. Hem med tåget och sent i säng för fyra timmars sömn inför en lång arbetsdag. Idag går det lite segt, men har fått förvånansvärt mycket gjort.