Mattias Lundblad
Till det långa skärpedjupets lov och om att springa i tomtedräkt
Nästan alla som fotograferar drabbas förr eller senare av det korta skärpedjupets förtrollning. Och visst är det tjusigt när ett ansikte glider över i oskärpa och sticker ut från bakgrunden, eller att kunna fokusera extra på en liten detalj. Det är också enkelt, och där finns en fara i att bli bekväm och göra full glugg till universallösning i alla sammanhang. Istället för att använda kompositionen som verktyg för att skilja ut huvudmotivet, finns en risk att man komponerar slarvigt och vrider på bländarringen. En nyttig övning är att fotografera med kompaktkamera med liten sensor eller mobilen.
I mitt långkörarprojekt om amatörlöpning har jag använt nästan alla kameror jag äger. Panasonic LX3, GX1, Canon WP1, Rolleicord, Mamiya C330, Ricoh GR1s, telefonen och nu senast Olympus Tough TG5. Och jag måste säga att när det gäller att vara mitt i händelserna och skapa en känsla av närvaro, så trivs jag med de små sensorerna. Olympusen har lite väl risiga brusnivåer i många lägen, men ingenting som inte går att leva med om man jobbar lite med det och snabb som en vessla är den. Så från det ena till det andra kommer några bilder från det senaste loppet till samlingen: "Run for a Claus", cirka fyra kilometer sprungna av några hundra glada tomteklädda människor.
Kolonien i New Haven
Ibland kan det kännas långt hem till Sverige, men då och då har kompisar vägarna förbi, och ibland kommer andra delar av livet i Sverige hit. Förr i tiden var jag aktiv i folkmusikscenen, gick på många konserter, festivaler och spelmansstämmor, och spelade själv på amatörnivå. Det är kanske något av det jag saknar mest med att inte vara i Sverige. Det Järnabaserade folkmusikbandet Kolonien är på USA- och Kanadaturné, och hade flera spelningar i närheten av mig. Jag fick tips om den på Café Nine i New Haven, kontaktade dem och körde dit. Lysande musicerande, och trevligt att pratas vid. Det visade sig att vi har många gemensamma vänner och bekanta från olika delar av livet. Tyvärr inte så välbesökt som det hade förtjänat, men inte så konstigt med en sent bokad pubspelning på en tisdagkväll, och mycket uppskattat av oss som var där. Det påminner mig också om att jag måste gå till grannen som är fiolbyggare och få min trasiga fiol reparerad.
Musik från publikplats igen
Trumpetaren Chris Botti med band var i stan, något som många pratat om länge. En musiker som turnerar 300 dagar om året och dessutom förekommer på mängder av de största artisternas skivor. Själv hade jag ingen koll på namnet, men hyresvärden som jag och min fru hyr arbetslokaler av hade två biljetter över och gav dem till oss.
Knappt en människa i publiken var under 60, och musiken var till en början lite väl slipad för min smak, men oerhört virtuos. Violinisten Caroline Campbell, som annars spelar med Andrea Bocelli var med. Lee Pearson som spelat med Spyro Gyra och en mängd andra av världens stora jazz- och fusionband satt bakom trummorna. Alla på scen var på absolut högsta nivå, kanske det bästa jag hört någonsin. En del av konserten ägnades åt jazzklassiker som Miles Davis, och där var jag såld. Sedan över till jazzfusion och tillbaka till det Andrea Bocelli-artade.
Garde Theater där konserten ägde rum har alltid bra scenljus och det brukar gå bra att fotografera. Jag tog min lilla kameraväska med mig, bara utifall att. Panasonic GH3 med en Kern Paillard 75/1,9 (en fantastiskt fin Super 16-optik som jag haft till låns) och en Fuji X70, och det var rätt satsat.
Efter konserten fick vi chans att växla några ord med Lee Pearson, som berättade att han spelat med Kenny Garrett.
– Att porträttera Kenny Garrett var mitt första uppdrag som fotograf, sa jag. Stockholm Jazzfestival 2005, på uppdrag av Lira Musikmagasin.
– Då var jag i bandet! sa Lee.
Världen är liten.
Analoga fotografer
En av de trevligaste grupperna på Facebook just nu är Analoga fotografer. Hjälpsammare och vänligare folk får man leta efter.
Det blir också en påminnelse om alla kameror man köpt och sålt, och när man ser priserna på saker så kan man väl konstatera att jag inte gjort de klokaste besluten. Många kameror jag slumpat bort går till höga priser! Den enkla Olympus My2:an är väl den mest omtalade just nu. En billig, massproducerad kamera som säljs till dubbla och tredubbla nypriset. Konica Hexar är min mest saknade, som knappast skulle vara aktuell att köpa tillbaka numera. En billig kamera, som fyller ett riktigt behov är Canon WP-1 som jag köpt två av för 20 respektive 50 dollar. Vattentät och riktigt bra.
Men jag har också fått ett helt gäng kameror på sista tiden. En kompis gav sig ut på långresa och gjorde sig av med nästan alla sina ägodelar. Hennes Pentax K1000 hamnade hos mig. En annan kompis ringde och hörde efter om jag ville ha en låda kameraprylar som hon hittat vid en vindsstädning. En Olympus OM1 och en OM2n fanns i lådan. OM1:an var en av mina tidiga kameror, kopplad till fina minnen. Den köptes andra året i gymnasiet då jag just upptäckt mörkrummet, och när jag flyttade hemifrån ett par år senare, cyklade jag mest runt i Norrköping på min bruna Crescent och knäppte TriX och gick på Arbetets museum.
De gamla kamerorna är kanske inte längre de mest praktiska arbetsverktygen, men de bär på minnen och själ. Och det är väl därför deras entusiaster är så trevliga.
Här måste också min ateljégranne Whitey nämnas. En pensionerad bildlärare som har ateljé med mörkrum i kontorsbyggnadens översta plan. Jag får låna hans mörkrum när jag vill, och för någon vecka sedan hörde han av sig och påminde mig om att jag måste ha film att framkalla vid det här laget. Jag kom upp, och vi snackade en stund. Så åkte en stor träkamera på vagn fram, och jag fick sätta mig för ett porträtt. Dagen efter hade han kopierat och lagt bilder i min brevlåda. En hjälte.
Att plåta på film må vara irrationellt på många sätt, men gemenskapen med folk som gör det är värt allt.
Det sammanhållande kaffet
Det politiska samtalet kretsar mycket kring integration, särskilt vilka partier som har den rätta strategin för att få in nya medlemmar i samhället. Jag tror vi förutom det måste se på hur vi själva agerar som medmänniskor, och hur vi bygger samhället rent fysiskt. De perioder jag bott i Stockholm har det slagit mig hur det sällan finns någon naturlig rörelse mellan välbärgade och mer socialt och ekonomiskt prövade områden, trots att de många gånger ligger nära varandra fågelvägen. Nyligen såg jag filmen The Swedish Theory of Love, en väldigt mörk skildring av det svenska, individuellt oberoende samhället som leder till att människor lever ensamma och dör ensamma i en omfattning som saknar motstycke. Riktigt så dystert ser jag inte själv på livet i Sverige, men nog finns det ett stycke sanning i det. Jag bodde ett halvår i en stor hyresfastighet i Göteborg, och trots att det fanns flera hundra lägenheter kan jag inte minnas att jag mötte en enda människa i trapphuset, utom den gången en äldre dam vägg i vägg behövde hjälp med ett värmeelement. Min mor som är en glad och social person berättar ibland om hur hon försöker hälsa på folk hon möter på gatan, och de ser på henne som att hon inte vore klok. Jag tror att det däri finns en nyckel till att det är svårt att komma in i samhället som nykomling. Detta var också temat för Ahmed Abdirahmans sommarprogram i P1. Vi måste få chans att träffas på riktigt och i vardagen.
Den turen har jag som nykomling och ensamarbetande i ett annat land. En inte obetydlig del av mitt liv försiggår på kafé. Många omkring mig är liksom jag egenföretagare i olika branscher – instrumentbyggare, datakonsulter, hälsoarbetare, och fotograf. Anställda tar en kaffe innan jobbet. Läkare, möbelförsäljare, svetsare, och så en och annan pensionär. Man kollar av läget med varandra, och nog för att det är en kostsam vana, men det stora kontaktnätet som byggs upp på det sättet betyder mer än det kostar. Ett par av borden har blivit inofficiellt öppna för vem som helst att sätta sig vid. För många har det lett till jobbmöjligheter, gemensamma konstnärliga projekt, och inte minst folk att fira jul med om man inte har ett självklart ställe. För några år sedan minns jag att en ung kille från Ungern som inte kunde engelska satt ensam vid ett bord under en tid, och baristan, som visste att jag kan hyfsad tyska bad mig att kolla läget med honom.
Den stora bredden i ålder, bakgrund, inkomstnivå och yrkesinriktning är, tror jag, att avgörande för ett bra samhälle, och man skapar en trygghet.
Jag tänker tillbaka på hur jag en stor del av min uppväxt bodde i ett av de områden som kategoriseras som "särskilt utsatta". Det är ingenting nytt, området har alltid haft ett skamfilat rykte. Däremot kan jag inte påstå att jag någonsin såg något av det. För mig var det ett sömnigt område där man tillbringade så lite tid som möjligt, då man nästan kunde ta på tristessen. Vid sidan av biblioteket saknades mötesplatser. Det tidigare ganska fina köpcentret tömdes på butiker och fik när industriområdenas stora köplador öppnade på 90-talet, och kvar blev några deppiga lågprisbutiker och vakanser.
Med en fot på varje plats gör jag många jämförelser. På nästan alla sätt tycker jag att det svenska samhället slår det mesta, och jag är väldigt tacksam för att ha vuxit upp där. Som vuxen i Stockholm hade jag turen att få goda vänner genom jobb och studier, men att vara inne i ett sådant formellt system var en förutsättning. Att vara nykomling, utan de nätverken kan inte vara så lätt. Jag tror att många längtar efter att de spontana mötena och mår bra av det, men tröskeln är hög. Överkomliga kaféer där man kan sitta länge finns, men är bristvara. Av någon anledning blir de sällan de samlingsplatser som de skulle kunna bli. När jag för några år sedan var nykomling på en ny plats i USA som på många sätt har liknande grundförutsättningar, kände jag mig omedelbart sedd och inkluderad. Det hade enorm betydelse.
Jag menar inte att allting kan lösas med en kopp kaffe, men med daglig interaktion mellan olika generationer och mellan folk med olika bakgrund, tror jag att människor snabbare skulle kunna komma in i samhället och många oroligheter kan undvikas. Det ska finnas en bra väg från samhällets sida, men vi ska inte glömma vilken betydelse vi själva kan ha i vardagen, och enkla saker kan betyda mycket.



























