En fotoblogg där jag skriver när jag känner för det.

En gammal bild med en tragisk historia

En del bilder har en hel historia att berätta. Detta är en sådan bild.

Tagen av en amatör någon gång på 1930-talet. I fönstren står husets invånare.

Utanför några av husets barn.

Byn heter Dörfles och ligger ett par mil öster om Wien. Dörfles kan bäst översättas till Lilleby på svenska.

En dimmig dag 1943 gick flyglarmet. Några minuter senare föll 7 stora bomber i en rad i Dörfles. Det var en engelsk bombare som skulle förstöra järnvägen 500 meter bort som missade i dimman.

Den första i serien träffade det här huset. Alla som finns på bilden plus en grannflicka som var på besök sprängdes i bitar. Huset var borta och kvar var bara en stor grop.

Oskyldiga civila som blev krigets offer.

Fast livet går vidare och idag står mina svärföräldrars hus där på Dörfles 61.

Haus Dörfles007.jpg

Inlagt 2013-10-01 18:33 | Läst 1786 ggr. | Permalink
Tänkvärd är din text. Har inget klokare att säga, blev väldigt vemodig känner jag.
Livet är ibland väldigt oförutsägbart och grymt.
Intressant att det finns bilder kvar av just detta hus.
Tack för din kommentar. Jo jag har lärt mig mycket av mina svärföräldrar om krig och elände.
De var österrikare som Tyskland snabbt la beslag på utan något krig.
De blev Ostmarken alltså den östliga delen av Tyskland.
Min svärfar fick rycka in som soldat när han var 18 år 1943 och efter lite utbildning slåss mot Amerikaner, Nya Zeländare och Engelsmän i Italien.
Till sist efter mycket vedermödor blev han tillfångatagen av Engelsmän vilket var en befrielse för honom. Äntligen fick han äta sig mätt och riskerade inte varje minut att bli skjuten.
Han som de flesta Tyska och Österrikiska soldater var inte nazister utan vanligt folk som hade att välja på att göra vad myndigheterna bestämde eller hamna i ett fångläger eller bli skjuten.
Jag hör ständigt dessa berättelser om kriget när jag är i Dörfles. Mina nu 87 åriga svärföräldrar dras fortfarande med dramatiska minnen från kriget för 65 år sedan.
Vi skall vara väldigt lyckliga för att vi inte varit i krig sedan 1809.
Annelie Worgard Fotografi 2013-10-02 09:19
Tack för att du berättade mera. Jag blev så tagen av din bild att jag sitter här och tittar i dag med.Krig är ett skit.
Jag har en dotter som är gift med en man från Tyskland och min bästa syster med en man från Frankrike.
Min systers mans mamma har berättat hur de gömde judar i Paris under kriget och hur arg och rädd hon var på sina föräldrar för att de riskerade livet på alla. Just hennes ilska gav mig ytterligare ett perspektiv och en del
naiva hjältebilder flög sin kos från min världsbild.Men det går inte att förstå, som du säger, vi är lyckliga som inte behövt ha denna fasa på nära håll.Men som du visar,för många människor just utanför våra gränser är dessa tider bara ett andetag bort.
Förra sommaren gifte sig min dotter och då samlades vi hos dem. Då gladdes vi åt att giftermål över gränser ger ett tillfälle för människor att mötas och bli vänner och familj och åtminstonde ritas kartan om för de som är med om detta.Nu ska jag snart bli mormor igen, til en liten grabb som skall växa upp i Tyskland.
Ja vilken gripande berättelse! Mycken dramatik o tragik också. Ja tänk vad dom som är riktigt gamla har upplevt som bott i krigshärjade länder, vilka trauman o hemska minnen. Ja vi har sannerligen varit förskonade. Tack för att vi fick ta del av denna spännande historia,
Mvh, LO
Intressant! Tack för denna påminnelse om krigets förbannelse!
- hawk
Tack Håkan.
Nej vi har nog i Sverige inget begrepp om hur fasansfullt krig egentligen är. Vi har nog båda läst krigsskildringar om andra världskriget och om de allierades hjältemod. Kanske till och med drömt om att vara en hjälte i kriget och döda mängder av Tyskar.
Min svärfar tvingades in i andra världskriget 1943 18 år gammal. Han var en Ostmarker. Tyskarnas namn på Österrikare.
De flesta var inte mycket för Hitler men endera accepterade du ordern eller så blev du skjuten som förrädare.
Han var 2 år i Tyska armen mot sin vilja. Till sist blev han tillfångatagen av Britter i Italien.
Både hans och hans hustrus historia lever ännu i deras minnen. De kan aldrig sluta prata om det.
Just som ett exempel hur min svärmor 19 år gammal flydde när Ryssarna kom. De gömde de yngre kvinnorna och Ryssarna våldtog deras en 68 årig grannfru och hennes 8-åriga barnbarn.
Jag har hört denna och mänga fler historier från andra världskriget och från folk som deltog. Det står mig upp i halsen för de slutar aldrig berätta eftersom de aldrig kommer över traumat.
Vi kommer aldrig förstå detta om vi inte deltar själva i ett krig. Eftersom det är det sista vi vill måste vi göra allt för att krig skall upphöra på denna jord.
Det hemska är ju att samma fruktansvärda historier händer i olika krig runt vårt klot varje dag också 2014.