Fotomodell med attitydproblem.

Släppte idag jobbet med fotoböcker och att skanna bilder för några timmar. Jag var ombedd att ta lite dagsfärska bilder.

Först när jag dök upp verkade den lille modellen vara med på noterna.

Fast när han väl fick klart för sig vad vi ville ha gjort blev det andra tongångar. Han uppvisade klara attitydproblem.

Vi fick snabbt veta att det minsann inte skulle tas några bilder innan han fått en ordentlig lunch och att det vi bad om var barnarbete. Han skulle klaga för facket om vi tvingade honom. Facket vill man ju inte hamna i konflikt med så det var bara att gå med på villkoren.

Det blev helt enkelt ett djäkla liv.

Så han fick sin lunch.

Efter lunchen kom nästa överraskning. Det skulle tas en tupplur efter maten. Det var ju underförstått och en självklar del av uppgörelsen.

Så det var bara att acceptera det också även om det sved.

Fast inte var det en tupplur inte. För han sov 

och sov.

Till sist vaknade han äntligen.

Lite sömndrucken men på ett bättre humör. Så äntligen kunde vi kanske ta de där bilderna.

.

Jo det gick till sist. 

Det kan vara tufft att vara fotograf ibland.

Ha en trevlig kväll.

Att leva i både nu och då.

Det är ungefär så jag känner mig när jag skannar bilder från 1990-talet, gör fotoböcker med gravida svärdöttrar och unga barnbarn. Samt inte minst vuxna barn.

Faktiskt riktigt trevligt att ta det där skuttet på cirka 20-25 år flera gånger om dagen. Det ger en på något sätt ett perspektiv på livet.

Som idag när jag just skannat en bild av min yngsta dotter. Troligtvis tagen 1996. Endera med en Leica R3 eller en Nikon F4. Etiketterna har ramlat av den dialådan så jag är inte säker.

Då såg hon i alla fall ut så här och det var vad jag hade för ögonen.

Samtidigt ropade den äldre varianten att hon skulle åka in till centrum.

Jag öppnade min dörr och såg en för dagen uppklädd, svarthårig dam. En som hade mörkrött hår igår vad jag minns. Kanske alzheimer som spökar.

Jag fick tag i kameran och hon spelade fotomodell en minut innan hon försvann. 

Om det var Pippilotta som passerade hastigt eller Pocahontas lär jag väl aldrig få veta.

Sedan var det att gå tillbaka till 1996 och fortsätta skanna bilder.

Förutom att liten blivit stor på 20 år så har det ju också hänt en del på kamerasidan.

Ganska trevligt faktiskt att åka tidsmaskin.

Stormen Helga drabbar Göteborg med orkanvindar.

Så står det i tidningen. Byggnadsställningar rasar. Älvsborgsbron stängs av och kollektivtrafiken har problem. Feta rubriker och dramatik.  Här gäller det att sälja lösnummer.

Faktum är att stormen nu avtagit ordentligt. Förresten var det knappt en storm i meteorologisk mening.

På Vinga låg vinden på knappt 23 meter i medelvind som värst. Alltså medelvinden mätt under 10 minuter på 10 meters höjd. Detta är definitionsmässigt bara styv kuling.

Något vi har många gånger om året i Göteborg.

Tidningarna använder hellre den högsta uppmätta vindstöten. Byvind. Nu rapporterar alltså GP orkanstyrka enligt en helt egen definition. Kreativt eller hur.

Fast nu tar de i så de kräks igen. Orkan är 32,7 meter/sekund i medelvind och inte ens byvindarna kom upp i mer än 31 m/s. Under en verklig orkan har vi vindstötar på 40-45 meter eller mer. 

Det är väl ett tecken på att man är gammal när man reagerar på att journalister måste dramatisera verkligheten och låter det gå inflation i begreppen. 

Alla som skrivit reklamtexter vet att man inte får låta det gå inflation i superlativ. Gör man det har man inget att ta till när något verkligen är riktigt häftigt.

Så undra vad tidningarna nu skall kalla en verklig orkan. För det finns ju faktisk inget på skalan över det.

Jag skulle ut till Björlanda och köpa lite färska räkor till ikväll. Så jag svängde också ner till Björlanda Kiles småbåtshamn för att se hur mycket blåste. Detta var mitt på dagen när det blåste som värst.

Ingen större dramatik där. Inga sjunkna båtar eller sådana som slitit sig.

En och annan sönderblåst presenning förstås. Det är det vid varje storm eftersom de oerfarna köper de billigaste och tunnaste presenningarna som inte håller i en storm. De lär sig nog till nästa säsong.

Ute vid yttersta piren blåste det ordentligt. Det går inte undvika att man går som en drucken i den kraftiga vinden. Visst rök det om havet och gässen blåste av vågtopparna. Fast det gör det i en nästan  storm.

Gick ut på piren en bit. Fick ta det lite långsamt så att pirens 2,5 meter skulle räcka till att vingla fram på i vindstötarna. 

Båtarna däremot verkade ta det lugnt och inte mycket att bry sig om. Det låg väl förtöjda och trygga på insidan.

Alla vi som seglat mycket vet att i storm så revar man sina segel.

De som sätter upp byggnadsställningar verkar dock inte vara seglare. De sätter upp segel i form presenningar på flera hundra m2. Sedan blir de förvånade när alltihop blåser ner.

Stormar i Göteborg är faktiskt inte något ovanligt så de borde anpassa sig till det. Det borde kollektivtrafiken och myndigheterna också.  Att behöva stänga Älvsborgsbron vid styv kuling verkar vara att ta till. Det är också att stänga av halva Göteborg från den andra halvan och skapa kaos i trafiken.

Att det blir konsekvenser vid verkliga orkaner som bara drabbar oss cirka vart 5 år kan man kanske acceptera. 

Nu skall gubben sluta gnälla.

Ha en trevlig kväll.

Att fotografera för 20-år sedan. Gick det? Vi hade ju bara 5 i DR.

Håller på att skanna mina gamla dia-bilder för tredje gången. De tidigare gångerna jag gjort det blev jag aldrig nöjd med resultatet. Detta trots dyra skanners. 

Fast tekniken går framåt även på det området. Så nu med en tredjedels så dyr skanner från Canon får jag nu äntligen vettiga resultat. Så detta får bli sista gången jag kör igenom de här bilderna.

När man sitter där och scannern jobbar i cirka 15-20 minuter för att beta av fyra bilder så får man hitta på annat. Det är då  lätt att låta tankarna vandra till den gången bilderna togs.

Inte ens en kamera som Nikon F4 var särskilt avancerad jämfört med dagens monster. Ljusmätningen var sisådär, objektiven inte lika skarpa och AF var inte alltid träffsäker.

Fast det blev bilder då också. 

Det största problemet var ofta diafilmens dåliga dynamiska omfång, cirka 5 steg. Så skulle det bli bra fick man helst fota i snällt ljus. Nu gick ju inte alltid det. Var det mitt på dagen och motljus så var det bara att gilla läget.

Bränn ut högdagrarna eller låt skuggorna sota igen. Det var bara att välja.

Fast när jag ser resultatet är jag trots allt glad jag tog de där bilderna. Får nu 20 år senare har de ett annat värde än bara vara en bild. De är ett minne.

Att lyfta skuggorna kunde vi inte heller. Vi hade inget Photoshop eller någon vettig skanner.

Motljus var inget vidare. Fast ville man ha med berget där i bakgrunden så fick himlen fräta ut. 

Hade man solen i ryggen gick det förstås bättre. Fast det där med skuggor kunde vara ett problem.

Fast var ljuset snällt så gick det få fram riktigt bra resultat.

Medan jag sitter och väntar på scannern skall bli klar har man också tid för annat. Bland annat har jag gått igenom en hel del på CPN (Canon professional network) och deras videos.

Där hittade jag ett reportage om den gamle ärrade veteranfotografen Don McCullin Han har fortsatt att fotografera med film ändå till nyligen. I inslaget är han 77 år gammal. 

Han får i reportaget hjälp av en annan Canon Ambassador att hantera en Canon 5 DMKIII.

Dat är intressant att se hur snabbt han lyckas vänja sig och få till samma stil på bilderna som han tidigare hade som signum med film. Fast nu utan filmens grova korn. Klart sevärt. 

http://cpn.canon-europe.com/content/Don_McCullin.do

Nu var skannern klar. Dags att ladda fyra nya bilder.

Fuji, JPEG eller RAW, svart och vitt.

Fuji är känd för att ha väldigt fina jpg bilder direkt ur kameran. Samtidigt har Fuji sin X-trans sensor som inte är en Bayer array. Det gör att raw-filerna är mycket svårare att hantera i speciellt Camera raw och LR.

Så Bengts fråga om hur det är med svartvitt direkt ur kameran jämfört med raw väckte mitt intresse.

Jag är en fotograf som kör raw i 99,9 fall av 100. Så mina bilder är alltid i färg tills jag bestämmer mig för att göra något annat med dem.

Jag har faktiskt aldrig jämfört Fuji svartvitt OFC mot en Raw-konverterad i svartvitt. Så dags att göra en test så jag åtminstone själv vet vad som är fördelar och nackdelar med de båda arbetssätten.

Tog hjälp av en katt samt X-PRO1 med 35/1,4.

Out of Camera (OFC) var ju enkelt. Höjde bara exponeringen något i LR. Snäppet ökad skärpa också.

Bilden är tagen med ISO 3200 vilket i sig gör att man förlorar detaljupplösning.

Resultatet på jpg ur kameran är mycket bra.  Fullt tillräckligt i de flesta sammanhang. Går givetvis enkelt att bearbeta ytterligare för att ge en mer personlig touch.

JPG ur kameran.

Om man tar den mödosamma vägen med att köra raw och konverterar den via Iridient och sedan Siver  FX PRO kan man komma lite längre. Fast det ser man bara om man pixelpeepar. Så nästan dött lopp skall jag påstå. 

Raw+Iridient+Silver FX PRO

Det kan skilja betydligt mer i vissa bilder tagna i färg är min erfarenhet. Ibland ger varken jpg ur kameran eller konvertering av RAW i LR ett bra resultat. I de fallen kan Iridient ta fram detaljerna på ett bättre sätt och man tjänar mer att därefter konvertera till svartvitt.

Om man redan innan man tar bilden vill bestämma sig för svartvitt och köra direkt jpg ur kameran så får man säkert oftast ett mycket bra resultat. 

Jag kör alltid bara raw och tänker fortsätta med det. Tycker jag sedan att en bild skulle göra sig bättre i svartvitt så bestämmer jag mig för det i efterbearbetningen. Det är åtminstone inte något jag förlorar på.

Så från denna enkla test med ett enda försök verkar det vara liten skillnad. Så den riktigt vetgirige bör nog göra ett mer omfattande test för att se om det alltid är på det sättet.