Min närmaste kompis.

Min närmaste kompis är definitivt den lillle svarte. Vi gör sällan något utan den andre är med.

Han är en expert på att tolka mitt humör och vad jag tänker göra.

Känner direkt igen när jag tänker gå ut utan honom. Som att åka och handla. Då ligger han bara ner och tittar på mig med en sorgsen blick.

Om jag istället har tänkt ta med mig honom på en promenad så svassar han runt mig och verkar skynda på mig så vi kan komma ut direkt. Han vet vad jag tänker göra innan jag knappt vet det själv.

Hundar har lärt sig hur de skall uppträda för att charma oss till att ge dem godbitar och ta väl vara på dem. 

Tyvärr är väl vi människor kanske inte lika bra på att förstå våra hundar och ge dem tillbaka vad de behöver för att de skall känna sig förstådda.

De ser minst lika bra som vi gör och hör allt mycket bättre. Fast deras främsta sinne är nosen och dess luktsensorer. Vilket vi har svårt att förstå vad det innebär.

Vi har 5-7 miljoner luktceller på en yta av 5 cm2.

Hunden har mellan 125-225 miljoner luktceller på en yta som motsvarar en yta på 150 cm2.

Vårt luktcentrum aktiverar endast en 20 del av vår hjärna.

För hunden aktiverar det 33 % av hjärnan. Den lille svarte Kasper har inga problem att följa våra spår om vi går i väg och gömmer oss även när vi har 15 minuters försprång. Han tycker dessutom att det är väldigt kul att spåra upp oss. Det som gör att han kan kan följa spåret är att vi utsöndrar mjölksyra/fotsvett som tränger igenom skorna och avsätts på marken. Man ser honom i snabb takt följa spåret samt märker och korrigerar kursen om lukten blir svagare. Något jag tycker är fascinerande.

Rekordet är en hund som spårade ett spår som var 17 dygn gammalt. Det intressanta är ju att de också förstår i vilken riktning spåret går

Så när Kasper sätter upp nosen i vädret och känner något riktigt intressant har jag svårt att hänga med. För jag känner ju för det mesta ingenting. En tjusig tik, någon som lagar god lunch. Jag har ju inte en susning.

Att träna sin hund att spåra och använda nosen är något de tycker är helkul samtidigt som det tröttar ut dem mer än något annat.

Ännu en hundpromenad medan solen går ner....

Nu på hösten i Göteborg är det ofta mulet eller regnar. Det är bara att acceptera. Om inte får man fly till bättre ställen. Eller så är det klarblå himmel med ändå mer extrema kontraster. 

Inte så bra fotoväder med andra ord.

Fast igår på eftermiddagen såg det ut att kunna bli en intressant solnedgång så den lille svarte och jag tog en tur ut till Alleby i närheten av Säve flygplats.

Här är vi helt ensamma när vi går över fälten och Kasper rusar runt som en galning. Springer igenom varenda vattenpöl på vägen. En svart skugga som far fram som en virvelvind. Jag låter honom hållas. Här har han vidderna för sig själv. Hann inte ratta in rätt inställningar innan han rusade förbi. Fast nu var det inte fokus på bra hundbilder utan höstbilder

Här finns små öar med lövträd och urberg i dagen. Det blev ett par timmars skön promenad med Kasper och försök att fånga höstfärgerna. En stund att bli av med höstdepressionen som gärna kommer smygande när ljuset saknas och det mest är ruggigt.

Ljuset är svårt med ljus himmel och skuggig mörk mark. Numera med en modern kamera går det ju även behärska det extrema dynamiska omfånget i sådana motiv. Det rör sig säkert om 16-20 steg. Så det får bli AE bracketing med 5 bilder per serie. +2, +1 normalexponering, -1, -2. När jag är ute med hunden undviker jag att släpa på något stativ. Det får bli handhållet vilket med en modern kamera fungerar för det mesta. Kameran smattrar iväg och tar 5 bilder enligt inställningarna.

Sedan väl hemma så får de slås ihop till en HDR med hjälp av LR. On1 raw 2018 beta fungerar inte för Fuji-bilder. Jag kommer bara till en preview som verkar lovande. Fast när filen skalll sparas så smäller det och programmet kraschar. När man väl öppnar det igen så finns det en HDR som är helt i magenta.

Vi får hoppas det rättas innan den skarpa versionen släpps. Konceptet verkar faktiskt lovande och har potential att leverera ett bättre resultat än LR.

Till dess får jag hålla tillgodo med LR som i dessa bilder inte ger den detaljskärpa jag vill ha. När man lägger ihop 5 bilder verkar svagheten i detaljupplösningen för Fuji   addera problemen och vi har tillbaka den gamla vattenfärgseffekten.

Nu får bilderna i sig berätta resten.

Kasper och jag önskar er en trevlig kväll.

Alzheimer är en sjukdom jag fått skäl att hata.

Första gången jag kom i kontakt med det vi då kallade åderförkalkning var i min barndom. Min mormor hade sin pappa inneboende under flera år. Något han förmodligen inte förtjänat.

I sin krafts dagar reste han runt i sverge som urmakare och spelman. Förförde kvinnor så fort han kom åt och drog sedan vidare.

Han lyckades förföra min mormors mamma Selina Kärfve som drev ett hotell i Årjäng. En riktig krutgumma som hade allt det som nog Gustav Gustavsson saknade. Fast på bilderna jag sett av honom var han en mycket stilig man.

Selina valde att aldrig gifta sig med honom. Säkert ett klokt val.

Selina dog innan jag föddes fast enligt min pappa var hon en enastående kvinna.

Selina Kärfve.

Hennes hotell fotograferat långt efter hennes död och att efter hotellet stängts. Här höll hon ordning på drickande gubbar och resande säljare.

När jag var i i förskoleåldern vandrade gubben runt hos min mormor oftast endast iklädd långkalsonger och undertröja. En sur gubbe med krokig rygg. Att han inte riktigt var som han skulle förstod jag redan då fast inte orsaken. 

Han gillade att se på TV fast programmen brydde han sig inte mycket om. Det var de söta hallåorna som presenterade programmen som var hans höjdpunkt. Då log han stort och vinkade bakvänt som Ria Wägner åt dem. Han var en av de många som inte bara blev senil utan också elak.

Ganska tidigt drabbades också min mormor.

Mormor med Fortsmästare Skogh

Förmodligen redan i 60 årsåldern fast det utvecklades långsamt. Det var först när hon började närma sig 80-årsåldern som det blev riktigt illa.

Som när hon satt och frågade min mamma om "när kommer Inga-Britt?" och mina mamma fick förklara att det hon som var Inga-Britt. Fast min mormor var och förblev en snäll tant.

Nästa att drabbas var min mamma.

Mamma med en mycket ung Mats.

Hon fick tidigt vara med om försöken med den första bromsmedicinen. I försöken under 3 år fick som vanligt vissa placebo och andra den aktiva medicinen.

Dat visade sig när försöken avslutats att min mamma hade fått den aktiva medicinen och den sattes snabbt in igen på dispans. Det gav henne förmodligen några år fler där sjukdomen inte var allt för besvärande utan mer generande. Fast utvecklingen gick ändå obevekligt åt ett håll. Till sist dog hon av sjukdomen vid 84 årsålder.

Många av er som läser detta har säkert också kommit i nära kontakt med Alzheimer. Egentligen inte en sjukdom utan snarare en samligsbenämning för ett antal olika.

Nu har jag tillbringat en och en halvmånad utomlands. Både nere i Makarska där min nya båt ligger.

Samt en hel del tid i Dörfles i Österrike där min svärmor bor.

Hon drabbades sent i livet. Vid 87 års åldern började det märkas. Nu är hon 91 och har försvunnit en bra bit in i dimman. Idag är hon helt beroende av de två polskor som bor hos henne i 14-dagars intervall. Utan Anna och Jolla skulle hon inte klara sig alls.

Det finns stunder där hon är relativt klar i huvudet och man kan prata om särskilt lite äldre händelser.

En stund senare säger hon att hon skall gå hem fast hon sitter i sin egen trädgård på en plats som varit hennes favorit sedan snart 60 år. När man frågar vart hon skall säger hon att hon skall gå till Dörfles och till sina föräldrar. Ibland låter vi henne gå ut och gå iväg med oss i släptåg förstås. Det ger henne lite motion.

Det brukar aldrig bli någon längre promenad. Hon vet ju inte vart hon skall gå.

Hon är snart tillbaka i trädgården igen.

En kopp kvällskaffe kan då ge henne en stunds avkoppling och sinnesro.

Det är verkligen trist att behöva uppleva att du nu är på väg bort från oss alla. In i töcknet där du inte känner igen någon av oss.

När jag och Kasper senare går på vår kvällspromenad på fälten utanför Dörfles kan jag inte låta bli att fundera på om det är så jag också skall sluta. Jag hoppas verkligen inte det.

Vi får hålla tummarna för att man snart får fram en medicin som inte bara bromsar utvecklingen av sjukdomen utan också botar den.

Att bli riktigt gammal fast utan att ens veta hur gammal man är eller känna igen sina närmaste känns som ett ganska meningslöst liv.

Kasper och kråkorna

OK, nu skall vi se om kusten är klar. Ja det verkar schysst. Det svarta odjuret syns inte till.

Hör du snälla människan däruppe på terassen. Kan du inte gå in och hämta lite sådan där god mat nu. Jag har knappt fått en blund i ögonen den här natten heller. Ungarna ville inte sova och jag har slut på all energi. Jag behöver verkligen en ordentlig frukost. Snälla....

Satan också. Nu kom ju det där odjuret ut också. Kunde du inte stängt honom inne när du hämtade maten?

Tur att odjuret inte kan flyga. Fast nu gäller det vara kvick i vingarna.

Faan också. Tillbaka till utgångsläget. Jag får ta till plan B. Nu gäller det att flyga dödstyst och landa bakom odjuret.

Det fungerade nu kan man få sig några fina bitar innan odjuret upptäcker mig.

Titta där kom frugan också. Fast det blev nog en fågel  för mycket för den svarta saten. Nu får du passa dig min kära. Den där blicken brukar inte båda gott.

Ja så var det dags att bättre fly än illa fäkta igen. Vilket liv.

Bäst att sätta sig i ett träd medan han lugnar ner sig byrackan.

Hur då kråkis. Om du kommer tillbaka igen och försöker sno min mat så skall jag rycka de där stjärtfjädrarna av dig. Får se hur bra du flyger sen.

Där ser ni hur jag har det. Försöker ju bara skrapa ihop till livhanken för familjen. Man får utstå hot och ren livsfara varje dag. Om jag lånar lite mat av det där svarta monstret så gör väl inte det något. Han har ju mer än han orkar äta upp. Han saknar medkänsla den där svarte. Kunde väl visa lite sympati för en hårt arbetande småbarnsförälder.

Jag får nog ta och prata med kråkombudsmannen. Så här kan vi ju inte ha det.

Badtider för den som inte är feg.

Skynda på nu husse. Dra inte benen efter dig. Jag vill i och bada.

Bada får du göra själv Kasper. Jag går inte i vattnet idag utan torrdräkt.

Dat är 14 grader varmt i luften och troligen mindre i vattnet. Fast du badar ju i allt vatten så länge det inte är fruset.

Det är dödsskönt i vattnet husse. Du borde prova. Fast om inte du leker med mig får jag väl hämta en leksak.

Kommer strax.

Dat finns alltid kul grejor på stranden. Den här blir bra.

Här kommer världens snabbaste strandstädare.

Jag trodde du var världens snabbaste och bästa strandstädare Kasper. Nu har du ju bara släppt den ena prylen så fort du hittat något annat. Det är inte att städa.

Fast husse den här var mycket läckrare. Har du sett att den har pärlor på handtaget. 

Den luktar intressant också.

Den smakar ganska bra också.

Nu går vi hem Kasper. Vi har massor at göra. I nästa vecka skall vi ju i väg till Kroatien och ut och segla.

Det finns säkert en massa intressant som du kommer hitta där också. Du får gärna gräva upp en skatt åt mig med en massa guldpengar om du känner lukten av någon. Vi får väl skriva hem om vad du hittar för kul grejer.