En fotoblogg där jag skriver när jag känner för det.

Alzheimer är en sjukdom jag fått skäl att hata.

Första gången jag kom i kontakt med det vi då kallade åderförkalkning var i min barndom. Min mormor hade sin pappa inneboende under flera år. Något han förmodligen inte förtjänat.

I sin krafts dagar reste han runt i sverge som urmakare och spelman. Förförde kvinnor så fort han kom åt och drog sedan vidare.

Han lyckades förföra min mormors mamma Selina Kärfve som drev ett hotell i Årjäng. En riktig krutgumma som hade allt det som nog Gustav Gustavsson saknade. Fast på bilderna jag sett av honom var han en mycket stilig man.

Selina valde att aldrig gifta sig med honom. Säkert ett klokt val.

Selina dog innan jag föddes fast enligt min pappa var hon en enastående kvinna.

Selina Kärfve.

Hennes hotell fotograferat långt efter hennes död och att efter hotellet stängts. Här höll hon ordning på drickande gubbar och resande säljare.

När jag var i i förskoleåldern vandrade gubben runt hos min mormor oftast endast iklädd långkalsonger och undertröja. En sur gubbe med krokig rygg. Att han inte riktigt var som han skulle förstod jag redan då fast inte orsaken. 

Han gillade att se på TV fast programmen brydde han sig inte mycket om. Det var de söta hallåorna som presenterade programmen som var hans höjdpunkt. Då log han stort och vinkade bakvänt som Ria Wägner åt dem. Han var en av de många som inte bara blev senil utan också elak.

Ganska tidigt drabbades också min mormor.

Mormor med Fortsmästare Skogh

Förmodligen redan i 60 årsåldern fast det utvecklades långsamt. Det var först när hon började närma sig 80-årsåldern som det blev riktigt illa.

Som när hon satt och frågade min mamma om "när kommer Inga-Britt?" och mina mamma fick förklara att det hon som var Inga-Britt. Fast min mormor var och förblev en snäll tant.

Nästa att drabbas var min mamma.

Mamma med en mycket ung Mats.

Hon fick tidigt vara med om försöken med den första bromsmedicinen. I försöken under 3 år fick som vanligt vissa placebo och andra den aktiva medicinen.

Dat visade sig när försöken avslutats att min mamma hade fått den aktiva medicinen och den sattes snabbt in igen på dispans. Det gav henne förmodligen några år fler där sjukdomen inte var allt för besvärande utan mer generande. Fast utvecklingen gick ändå obevekligt åt ett håll. Till sist dog hon av sjukdomen vid 84 årsålder.

Många av er som läser detta har säkert också kommit i nära kontakt med Alzheimer. Egentligen inte en sjukdom utan snarare en samligsbenämning för ett antal olika.

Nu har jag tillbringat en och en halvmånad utomlands. Både nere i Makarska där min nya båt ligger.

Samt en hel del tid i Dörfles i Österrike där min svärmor bor.

Hon drabbades sent i livet. Vid 87 års åldern började det märkas. Nu är hon 91 och har försvunnit en bra bit in i dimman. Idag är hon helt beroende av de två polskor som bor hos henne i 14-dagars intervall. Utan Anna och Jolla skulle hon inte klara sig alls.

Det finns stunder där hon är relativt klar i huvudet och man kan prata om särskilt lite äldre händelser.

En stund senare säger hon att hon skall gå hem fast hon sitter i sin egen trädgård på en plats som varit hennes favorit sedan snart 60 år. När man frågar vart hon skall säger hon att hon skall gå till Dörfles och till sina föräldrar. Ibland låter vi henne gå ut och gå iväg med oss i släptåg förstås. Det ger henne lite motion.

Det brukar aldrig bli någon längre promenad. Hon vet ju inte vart hon skall gå.

Hon är snart tillbaka i trädgården igen.

En kopp kvällskaffe kan då ge henne en stunds avkoppling och sinnesro.

Det är verkligen trist att behöva uppleva att du nu är på väg bort från oss alla. In i töcknet där du inte känner igen någon av oss.

När jag och Kasper senare går på vår kvällspromenad på fälten utanför Dörfles kan jag inte låta bli att fundera på om det är så jag också skall sluta. Jag hoppas verkligen inte det.

Vi får hålla tummarna för att man snart får fram en medicin som inte bara bromsar utvecklingen av sjukdomen utan också botar den.

Att bli riktigt gammal fast utan att ens veta hur gammal man är eller känna igen sina närmaste känns som ett ganska meningslöst liv.

Inlagt 2017-07-29 18:04 | Läst 1310 ggr. | Permalink
En stark berättelse, Alzheimer är ju som du säger en samlingsbenämning och verkar därför drabba olika personer olika hårt. Jag hade själv en bekant som gick bort innan hon fyllt 50.
En mycket intressant berättelse om din släkthistoria om än den tråkiga delen. Jag kan inte säga att min släkt haft några allvarliga sjukdomar som gått i arv men gener och arvsanlag gör sig gällande när det gäller utseendet och ålder. På min mormors sida vet jag att det varit en del sjukdomar men inte av den typen. På morfars sida har dom varit klar i huvudet tills slutet. Alla 7 syskon har blivit mellan 94 - 97 år. Fina bilder på Selina, mormor och din mor. Tycker mig se en viss likhet med din dotter också. ( inte konstigt kanske ). Kul ändå att du har historien med dig och kan föra den vidare.
Känner inte till hur forskningen kring alzheimer går men cancerforskningen har trots allt gått framåt. En man i släkten dog i samma cancer som min son fick för två år sedan. Tröstades med att var glad att det var den här cancern du drabbades av när du nu fick den. Idag klarar sig alla som drabbas av den.
I Årjäng tillbringade vi flera somrar i början av 70 talet. Jag själv också i början av 60 talet. Hotellet har jag naturligtvis inte någon aning om, Claras cafe besökte vi flera gånger men det är ju en senare historia.
Sten
Hej Mats - det är en mycket stark och personlig historia. Och det passar - de flesta av oss vet vid det här laget till den oändliga omänskliga sjukdom.
Många vänliga hälsningar från Erik / DK
Det är klart att det är tragiskt och skrämmande för dig att så många i släkten drabbats. Har jag förstått det rätt finns en form som är mer ärftlig än andra. Tror det går att testa sig om man bär på anlag om man vill göra det. Sen apropå din sista mening tror jag det är väldigt svårt "utifrån" att säga vad som är ett meningsfullt liv. Själv tror jag att att dom Alzheimerssjuka som får en chans att känna någon form av trygghet i boende, omhändertagande och kontakt med andra människor inte alltid behöver känna oro eller fråga efter en mening med tillvaron. Jag tror fö själv inte på någon mening med tillvaron utöver den att känna ro och glädje i stunden. Hälsningar/ Björn T
Bra text och bilder som faktiskt visar hur det kan se ut när man blir gammal, men meningslöst tror jag det inte är.
Svar från Flash Gordon 2017-07-30 19:16
Tack för alla era kommentarer. Om livet är har en mycket låg livskvalitet när man är så dement att man inte minns vad som hände för en minut sedan lär vi aldrig få veta.
Den som har upplevt det saknar förmågan att beskriva det för oss.

I alla händelser är det en förödande sjukdom för de som drabbas. Nu finns det lite hopp om att bättre mediciner är på väg. Också hopp om det skall gå att utveckla ett vaccin och försök på djur har varit positiva.

Personligen hoppas jag att ag slipper få denna sjukdom. Fast det är inget jag går och oroar mig för.
j
Jag har tänkt på er, dvs du och "den svarte", och hur ni har det på er resa ombord på båten. Uppskattar denna uppdatering även om den är så mycket mer i sitt allvarliga innehåll. Jag har kollegor som är framstående forskare inom detta område. Det är inte en lätt gåta att lösa men jag tror inte alls att det är omöjligt.
Hälsningar Lena
Svar från Flash Gordon 2017-07-30 23:41
Jag skall snart berätta om våra äventyr på båten. Kontentan är att det inte alls blev som jag tänkt mig.