På morgonen
Meddelar några bilder från morgonkvisten.
Det var kring sexsnåret i torsdags. Vaknade av måsarnas skrän. Så jag tänkte: varför inte gå ner och plåta lite fågel? På kyrkogården rådde aktivitet. Min vän talgoxen var uppe.
En duva satt och kollade läget.
Flitigast av dem alla var som vanligt björktrasten. Här lyfter den mot boet. Med masken sedvanligt virad runt näbb.
Jag börjar förstå hur ändamålsenligt det är att vira masken så här. Det är mer än en praktikalitet. När fågeln sätter sig i rörelse och lyfter sätts stora krafter loss. Masken kan mycket väl gå av om den hänger och slänger. Fysikens lagar gäller lika för fåglar som för mänskor. Det är helt enkelt viktigt att surra lasten om man ska ge sig ut på färd.
Börjar också förstå storheten hos en fågel som pelikanen. Sen barnsben har man känt till den. Att den samlar sin mat i näbben. Men tidigare har man trott att det är en gimmick. Det är fågelns grej, ett attribut, men man har inte funderat över nyttan. Men nu förstår jag hur praktiskt det är. Pelikanen som korsar världshaven. Då måste provianten vara säkert förvarad. Den bör helst förvaras inombords. Jämför fartyg.
Fågeln flyger upp till boet med sin last. Boet som ligger på det enda träd som har lite grenar. Det är iögonfallande. På alla andra träd runtomkring har grenarna kapats. Man undrar om det har funnits en tanke med det här. Varför lämnades grenar på just detta träd? En tanke kan vara att björktrastarna har bott här länge. Kanske i generationer. Och kyrkan kan vara konservativ i såna här sammanhang. Den respekterar uråldrig besittning. Och björktrasten kan mycket väl ha häckat här alltsedan Bellmans dagar. Så man beslutade att behålla grenarna.
Fågeln flyger sen upp och sätter sig på en kommandohöjd. En stund senare fick jag åter se prov på hur fågeln agerar. En kråka flyger förbi. Trasten genskjuter kråkan - och ger den en tackling. För att markera: inget trubbel här. Respect.







/per