Laxsläppet

Några bilder från laxsläppet vid Stockholms ström. Tiotusen havsöringar skulle släppas ut. 

Fiskentusiaster på plats. 

Stunden nalkas. 

Allt klart på sjön. 

Lastbilen kommer med det simmande guldet. 

Här kommer dom! 

En firre smiter! 

Fåglar var där för att smaka. 

En detalj. Fiskarna simmar motströms. De vill inte hamna i plurret! 

Trots sin uppvaktning kammar fåglarna noll. Fiskarna är stora, två år gamla. För att dra nytta av släppet bör man vara fiskgjuse. 

Tycker det var svårt att plåta. Lyckades inte få firrarna skarpa. Körde med slutartid en tusendel. Tänkte att det skulle räcka men kanske inte? Får träna till nästa år. 

Sånglärkans dag del 2 - lärkans drill

Ett reportage från april förra året som blivit liggande. Första delen hittas här. 

Vi var framme på Gärdet. Nu gällde det. Skulle det bli någon sångarfest? Skulle vi skåda några lärkor? 

Henrik drar Gärdets historia och lärkans historia där. Det stora öppna fältet passar lärkan som hand i handske. Den har länge häckat kring Kaknäs by, trots mänsklig aktivitet på fältet. Militärer förr, hundar och joggare idag. 

Men nu så händer det grejer i luften. Någon ryttlar däruppe och sjunger.  

Och se! Högt upp i skyn drillar en lärka. 

Trots att man har en del år på nacken har jag inte tidigare varit med om detta skådespel. Bilderna gör alls ingen rättvisa. Fågeln håller på i fem minuter, tio. Tröttnar den aldrig?  

Vi skådare står som begeistrade. Det var därför vi var här. Valuta för pengarna! 

Efter att ha skådat lärkans drill sluter vi upp med andra skådare som samlats längre upp. Där hålls föredrag, provas kikare, snackas fågel. Tyvärr glömde jag att ta några bilder! Var alltför uppfylld av lärkan, svårt att tänka på andra motiv. Allt som allt en trevlig söndag på Gärdet. Där dagens clou var lärkans drill. Några tankar: 

Namnet. Alauda arvensis. Namnet får mig att tänka på landskapet Auvergne i Frankrike. Ett landskap i Centralmassivet som är mig kärt, ett landskap med björkar och jänkebilar. Landskapet är känt från Asterix och slaget vid Gergovia, där gallerna besegrade Julius Caesar (Majestix deltog i detta slag). Är det där lärkan bor på vintern? Tanken kittlar. Den lämnar Frankrikes Norrland för att häcka hos oss i höga Nord. Men jag googlar och ser att namnet har med åkerfält att göra. ”Fältlärka”. Internationellt verkar fältlärka vara gängse: franskans alouette des champs, tyskans feldlerche, ryskans polevoj zjavoronok. Svenskans sånglärka avviker. (Även engelskans skylark skiljer sig). Ibland undrar jag hur taxonomerna på Birdlife Sweden tänker. Vill de ha hjälp med namngivningen? Skulle kunna tänka mig att ställa upp, brukar vara bra på sånt. 

Fågeln i dikten. Livet är ett smörgåsbord. Man lär sig hela tiden nya saker. Även gamla ting som man lärde sig som barn kan få en djupare innebörd. Den gamla sången

Alla fåglar kommit re’n 
Vårens glada gäster
Vilken fröjd i solens sken
Vilka sångarfester
Lärkan drillar högt i sky…

Den sjöng man som barn men man tänkte inte på orden. Man bara sjöng dem. Men nu när man blivit äldre och fågelintresserad så smakar man på orden och inser hur bra de är. Sångarfester, lärkans drill högt i sky - det är så sant som det är sagt! 

Zenfaktor: hög. Det är en ynnest att i storstan kunna åka till Gärdet bara några tiotal minuter bort och ge sig ut på fältet och få uppleva lärkans drill. En stund med lärkan räcker länge till att fylla på de andliga batterierna. Faktorn ökas ytterligare av att fågelns drill inte gärna gör sig på bild. Se bilderna ovan. Man behöver därför inte stressa och jaga bilder. Lämna kameran och telet hemma. Ta med kikaren. Njut den flyende stunden med fågeln. 

Drillens rationalitet. Är drillen rationell? frågar man sig. Första tanken är nej. Ödslar fågeln inte stora mängder energi till ingen nytta? Den sjunger stående i luften i tiotals minuter. Hur mycken ork går inte bort? Men sen så tänker man ett varv till. Fågeln ligger normalt och trycker i fältet. Den är omöjlig att få syn på. Det gäller även för andra lärkor. Att då sticka rätt upp och ryttla och sjunga och synas långt över fältet - i tio minuter, tjugo. Det är ett effektivt sätt att signalera: Jag är här! Kom och ta mig! Med tanke på vad som står på spel, nämligen att sprida sina gener. Ett syfte väl värt sin ork. Så vid närmare eftertanke är nog drillen rationell. Naturen vet vad den gör. 

Kvällstrast

Var precis ute och tog en vända på kyrkogården. För att se om man kunde få nåt. 

Lite kyligt ute. Men koltrasten var där. 

Såg också att min vän björktrasten var ute. 

Bägge trastarna tillsammans? Det här kan bli bra! 

Killar: om ni kan ställa er i samma skärpeplan...

Här då? Koltrasten ställer sig på en gravsten. Ren bakgrund här. Men vad är det vita? Intorkad spillning? 

Det blir sällan riktigt som man tänkt. 

Koltrasten får gräset att gråta

Koltrasten är sångaren framför andra. 

Med sin större låda kan den ge toner som andra sångare inte mäktar. 

Den behärskar hela registret. Från forte 

över mezzo

till piano. Men se nu på gräset. 

Det vänder sig! 

Koltrasten är fågeln som får gräset att gråta. 

1 maj - Adelsö

1 maj och strålande sol. Tjugo grader varmt - nej, tjugofyra! Vad göra? Dagen brukar ge två alternativ. Om man befinner sig i Lund kan man gå till Lundagård och lyssna till skönsång. Jag befinner mig dock i Stockholm och då kan man gå och demonstrera. Ser att Vänstern utgår från Medborgarplatsen. Nära och bra. Läge att ta fram plakatet? Men så börjar jag fundera. Krossa kapitalismen! All makt åt staten! Kanske inget för mig. Nej, jag gör som de riktiga arbetarna. Flyr staden.

Jag rustar ryggan och drar mig mot garaget. Den här dagen ser jag fram mot att köra bil lite extra. Jag har nämligen en sprillans ny vindruta! Det var i december. Jag satt på E4:an på väg mot Malmö. Det smäller till. Ett stenskott! Inte så stort, några centimeter. Går att laga. I januari bokar jag en tid hos Ryds Glas. Men det blir inte av. Kring påsk drar jag till Tällberg. Sista dagen när jag ska köra hem. Det är en kylig morgon. Jag sätter mig i bilen - och ser att rutan nu har spruckit upp. En femton centimeter lång spricka. Jag förbannar mig själv och min senfärdighet. Nu börjar stora ångesten. Kommer den att spricka upp mer? Vad kostar det att byta ruta? Jag har bara trafikförsäkring. Har tyckt det varit dyrt med halv eller hel. Tiden går. Snart är det sommar. Jag ska till Island och ta med bilen. Hinner jag fixa rutan? Bilen är tio år gammal - finns rutan att få tag på? Måste man beställa från England? Så i måndags kväll fick jag äntligen tummen loss. Bokade in en tid på nätet. På morgonen kommer besked: vi har beställt ditt glas. Välkommen på torsdag! Torsdag morgon, Valborg. Lämnar in bilen på morgonen. På eftermiddagen kommer sms: din bil är klar! Man uppskattar professionalismen i såna här sammanhang. Som grädde på moset: bilglasverkstan råkar ligga i samma kvarter som mitt garage! Smidigt, smidigt. Nästan så att man skulle vilja få stenskott fler gånger. 

Jag sätter mig i bilen och ser ut genom min nya ruta och kör ut ur staden. Så klart man ser! Nybilskänsla. Jag kör Drottningholmsvägen. Vid brommarondellen är det tjockt, tjockt med bilar. Man ska väl inte in till stan och demonstrera? Eller ska man ut till Drottningholm? Nej, kanske bara allmänt ut på landet. Det är så tjockt att jag missar avfarten, får ta en omväg, fortsätta mot Vällingby, ta av och köra strandvägen förbi Ängby camping. Kommer ut igen på vägen mot Drottningholm och korsar bron. Jag har en rutin: jag kör till Brostugan, ett café på Kärsön. Brukar ta en gulasch och kaffe med något gott. Fortsätter sen ut på Drottningholm. Mycket folk där idag. Fortsätter ut mot Ekerö. Stora grushögar och utbyggnad av vägen. Känns överdimensionerat i en sån lantlig idyll. Kör förbi Ekerö. Så kommer man ut på vägen mot Munsö. En åttiokilometersväg, lite kurvig, det finns lite höjdskillnader. Det är en trevlig biltur. Man kan lyssna på nån trevlig pod och njuta stunden. Lyssnar just nu på isländska. Ligger i hårdträning inför sommaren. Passerar Menhammar. Med sina vida vita hagar, Sveriges främsta uppfödare av travhästar. Dock inga hästar ute i dag. Kommer så till Munsö och färjeläget. Färjan har just gått. Det blir till att vänta. Det gör inget, det är bara trevligt. Jag har pole position, en solig sommardag, vevar ner rutorna, njuter stunden. Så kommer färjan. Kör ombord. Kliver ur och upptäcker en sak som jag inte kände till. Jag har alltid tänkt att färjan går på diesel. Men nu ser jag att den drivs med vajer! Vajrar över sjön. Livet är ett smörgåsbord: man lär sig hela tiden nya saker. Färjan lägger till och jag rullar upp på ön. Det är nåt visst med att bo på en ö. Har länge varit sugen. Tänker att det måste vara tryggt. Inte många rånare ger sig ut på en ö - för att sen tvingas vänta in färjan. Fortsätter mot Hovmangården, parkerar bilen, plockar fram kameran. Ger mig ut i nejden. 

Ut på en äng. Jag stöter på en sädesärla. 

Åldriga ängar och åkrar. Bygden är gammal. 

Ser en blåmes. Den ser lite rufsig ut. Eller är det att den kaxar till sig, vill verka tuff? 

Går ner mot vattnet. Stöter på en svan. 

Och där! Några gamla fina buteljer. 

Jag går tillbaks till åkern. Den sluttar upp mot en höjd. Där ligger en ruinstump. Det är lämningarna efter Alsnö hus. Den kungliga borgen där Alsnö stadga skrevs. Den som man läst om i skolan. Året 1280. Då stadgades om stående skatter åt bönderna men frihet åt frälset. Det var slutet på en månghundraårig kamp mellan gamla Svitjod, med makten hos bönder och lagman på tinget - och nya Sverige, med överhet av guds nåde och en stat som på kontinenten. Staten, som tar men inte alltid ger och som privilegierar sina favoriter. Ja Alsnö, en gång var du mäktigt. Men nu ligger du i ruiner. 

Platsen har blivit ett litet smultronställe för mig. Jag brukar åka hit nån gång per år. Jag tycker om att sitta här vid ruinstumpen och blicka ut över landskapet. Grunna på tillvaron och tidens gång. Den uråldriga kulturbygden, med sina gamla åkrar och ekar. Där fria förfäderna verkat från släkte till släkte. Ruinstumpen som symbol för en stat som vittrat sönder. 

Tvärs över vattnet ser man Birka. Det slår mig. Jag har aldrig varit där. Jag som är så historiskt intresserad. Men jag har aldrig sett en färja när jag varit här. Har tänkt att jag har varit här vid fel tid. Att det inte har varit säsong. Men nu så inser jag att det alltid är fel säsong. Det går inga båtar. Grinden till bryggan är sliten, sliten. Det var länge sen nån färja lade till. Om man ska ta sig till Birka måste man nog ta båt från stan. I år måste det bli av.