Ögontracking

Att fånga en fågel i flykten är något som i alla tider har fängslat mänskan. Alltsedan antikens dagar har fågelfängaren varit en man som setts an och som besjungits i dikter och sagor. Om än mänskan idag själv kan flyga, lever ännu den gamla lockelsen. Inte minst i kamerans värld. BIF. Bird-in-flight. Att med kameran fånga en flygande fågel, med skärpan på ögat och mot en smäktande bakgrund - om du lyckas med det blir du räknad som stor.

Och för att nå sina mål måste mänskan ha verktyg. Och verktygen har aldrig varit bättre. Teknologin utvecklas i svindlande fart. Av sand gör mänskan förstånd. Kamerorna tänker! Nu behöver man bara lyfta kameran och sikta på en mänska eller en hund eller en katt. Eller en fågel? Och skärpan sitter som ett smäck på ögat. Men vem leder kampen? 

Det började med att Sony började tracka mänskoögon. Canon hakade på. Sony dubblade med hund och katt. Konkurrenterna svarade. Även Nikon hakade på. Men nu verkar det som om Canon har ryckt ifrån. Med R5:an är man den enda som klarar av att tracka fågelöga på ett trovärdigt sätt. Inte ens Sony klarar det. Trots att man har kommit med en värsting. Den nya A1:an som har allt. Vi pratar stackad sensor, dubbla processorer. Vi pratar trettio ramar i sekunden, utan böjda klubbor. Ändå: när Tony testade kameran fann han att den inte hängde med. Chris och Jordan rapporterade att kameran hade svårt att nypa ögat på stående fågel. Vad är det som händer? Och hur är det med Nikon? Håller Nikon på att tappa mark? Ingen pratar om Nikon längre. Det är bara Sony och Canon som gäller. Tracking var länge Nikons forte. I två årtionden ledde man utvecklingen med sin 3D-tracking. Men sen så kom den spegellösa tekniken. Och nu verkar det som man leker kätchapp. 

Det blir lätt att man raljerar kring ögontracking. En gimmick. Visst, kul att sikta på katten när man sitter hemma, men fotografi handlar ändå om att ta seriösa bilder. För mig är det dock ingen lyx. Läsare som följt bloggen vet att jag i grunden ser mig som skrattmåsfotograf. För några år sen såg jag mig som en av landets främsta på området. Brukade hänga runt Strömsbron efter jobbet. Fina fågelmarker där skrattmåsen lever i naturligt habitat. Att tracka fågelöga är därför något som jag skulle vilja ha. Skrattmåsfotografering är i grunden en krävande gren. Man har haft fullt sjå att få fågeln skarp. Inte många keepers. Om man sedan har flyt har man även tur med bakgrunden. Som att vinna på tipset två veckor i rad. Men om man kan sikta mot fågeln i skyn och kameran sätter skärpan på ögat så skulle det underlätta en hel del. Det är som med jaktplan. Tidigare var det nästan omöjligt att träffa ett plan. Se Top Gun. Nu räcker det med att man är i närheten och trycker på avtryckaren så letar roboten upp planet automatiskt. Att vara stridspilot i dagens värld är att anmäla sig till säker död. 

Exemplet med A1:an visar att det är på algoritmerna det hänger. Canon har i dagsläget den bästa programvaran. Men hur är det med Nikon? Hur bra är man på att tracka ögon? Jag bestämde mig för att sätta Zätan på prov. 

Första testet på människor. Inga problem. Med läget auto - människa letar kameran snabbt upp tillgängliga ögon. 

Även läget auto - djur funkar bra. Och här handlar det om hund och katt. Alla sorters katter och hundar, det spelar ingen roll. Labrador, schäfer, boxer, kinesisk dvärgpudel. Bondkatt, siamesisk katt, hankatt honkatt. Vad man än slänger åt kameran fastnar bilden med fokus på ögat. Ögat behöver inte ens synas. Som vi ser har katten solbrillor på sig. Kameran plockar ändå ögat. Sonys fanboys skryter med att den nya A1:an hittar ögat även när mänskor bär mask. Been there, done that. Nikon hittar kattögon bakom solbrillor! Det är på en helt annan nivå. 

Men nu sätter jag trackingen på tuffare prov. En pojke och en sköldpadda. Först auto - människa. Inga problem. Kameran hittar pojkens ansikte. 

Sedan slår jag över till auto - djur. Men nu har kameran ingen susning. Okej, en sköldpadda är ett tufft objekt. Det skulle lika gärna kunna vara en stenhäll. Och hur ska man hitta ögonen? De har sin hud med någon slags vårtor eller fjäll. Ögonen ser ut som dem. Kamouflage för att överleva. 

Jag testar nånting lättare. En elefant är ju inte världens mest diskreta djur. Omisskännlig. Barnens favorit, det är ofta första djuret de lär sig. Snabeln, betarna, öronen. Följ snabeln, vid fästet sitter ögonen. Icke. Kameran tror att det är en ladugårdsvägg. 

Jag testar lyckan i den svenska faunan. Skogens konung. Också ett omisskännligt djur. Kronan, mulen, stora fina ögon att fokusera på. Kamerans tolkning är mindre träd vid mossbelupen kulle. Är det kronan som förvirrar? Katter och hundar har inget sådant. Träd har dem. Och mulen? Ser inte ut som en nos. Håll ögonen på nosen! 

Någon menar: behövs tracking för älg? Borde man inte kunna fånga den utan den moderna teknikens hjälpmedel? Det må gälla för andra. För några år sen skulle jag ta jägarexamen. Jag klarade alla prover. Återstod skjutprovet. Det gällde att pricka en plåtälg. Det låter inte så märkvärdigt. Men jag lyckades inte pricka den j-a älgen! Så det blev inget jägarkort. Så för egen del skulle jag behöva älgtracking. Vill inte ta några chanser ifall man skulle stå öga mot öga med skogens konung. 

Varg. Det här är en form av screening. En kamera som inte klarar att tracka varg har inget i skogen att göra. Nema problema. Trackingen hittar ögat på vargen och släpper det inte ur siktet. Inte så konstigt. Canis lupus. Vargen är en hund. Kan man tracka schäfer kan man också tracka varg. Obs, nosen! 

Björn: inget problem. Ögat sitter som en smäck. Björnen är väl inte så lik en hund? Det lär finnas tibetanska hundar som liknar björnar. Se nosen! Nästan som en hundnos. Är det en nyckel? 

Lon är ett viktigt djur för svenska naturfotografer. Inga problem här heller. Lynx lynx. Lokatta, någon? Det var visserligen ganska givet att trackingen skulle klara jobbet, men ändå bra att få det bekräftat. Och viktigt! Tänk att du är ute i skogen. Plötsligt: ett lodjur står två meter ifrån dig! Du har inte tid att tänka. Du blinkar med ögonen, signalerar vänskap. Du tar upp kameran, försiktigt, försiktigt. Du vill inte missa det här knäppet. Du kanske bara får en chans. När du trycker av vill du att skärpan ska sitta på ögat. 

Men nu till the main event. Fåglar. Tänk att du är ute i skogen. Ett tjäderpar förbereder sig för älskog. Tyvärr blir budskapet negativt. Kameran har ingen susning om vad som är på gång. 

Dövheten för fåglar är systematisk. En amerikansk örn. Den mest ikoniska av alla fåglar. Icke. Man tror att ögat på en örn ska vara lätt att hitta. Det stora gula runda som bara skriker öga. Nästan som kattögon. Men vad är det där gula som är framför? Den stora fina gula näbben. Ett organ med karaktär. Örnens omisskännliga märke. Den går inte missa! Men ändå. 

Vilka är lärdomarna? Vad gäller ögontrackingen får man säga att Zätan blandar och ger. Den är bra på mänska, hund och katt. Varelser som älg och fågel finns dock inte med på repertoaren. Jag har hintat om det tidigare, men vill nu här föra fram min nosteori. Varför klarar Zätans ögontracking att fånga katter där ögonen är dolda men inte en örn? En förklaring är att trackingen går på nosen och inte på ögonen. Katt- och hundnos ser ut ungefär på samma sätt oavsett ras. När man identifierat nosen är det sedan en small sak att hitta två runda grejer lite grann ovanför. Det förklarar solbrillorna, det förklarar björnen. Men det förklarar också varför ögon som sitter ovanför näbb och mule inte vinner gehör. Nikons tracking arbetar för tillfället med paradigmet näsa-nos. Det funkar bra. Men man skulle behöva utöka det med paradigmet mule-näbb. 

Det är på mjukvaran det hänger. Kan man göra hund och katt kan man göra älg och orre. Och det gör man genom att utöka det konstlade förståndet med paradigmet mule-näbb. Här finns det finns dock några aber. Konstlat förstånd handlar om att samla bilder på objekt som data från sensorn kan jämföras med. Mänskor, hundar och katter har relativt homogena näsorgan. Det gör att trackingen kan plocka en pekinghund likväl som en grand danois. Nosen ser ungefär likadan ut. Samma är det med mänskor och katter. För fåglar blir det annorlunda. Det är givet att Nikons ingenjörer kommer mata trackingen med bilder på amerikansk örn. Och eftersom örnens näbb liknar kycklingens kommer man också kunna plåta kyckling när det är gjort. Till skillnad från hund och katt är dock näbbar väldigt olika varandra. Alltifrån flamingons smäckra snok till hökens vässade nagel. Hur är det med de japanska ingenjörernas ornitologiska kunskaper? Det blir ett hästjobb att lägga upp bilder på alla arter. Speciellt är jag lite rädd för skrattmåsen. Kommer den med? Finns skrattmåsar i Japan? Kanske man kan skicka några bilder till Tokyo och be dem plocka med dem, för att säkra upp. 

Det är därför som jag skulle vilja slå ett slag för lite ny industripraxis. Mjukvaran håller på att bli så komplex att den inte bara borde överlåtas på några ingenjörer i Tokyo. Ingen kan hålla reda på alla djurarter. En fundering jag har är att trackingen kan bli programmerbar. Mjukvaran blir som presets. Man skulle då kunna ladda ned specialare. Nordic bird-paketet innehåller alla de fåglar som man kan finna i den nordiska faunan, som orre tjäder, örn, skrattmås och ripa. När man åker till Sydamerikas djungler kan man ladda med South America-paketet med exempelvis kolibri och tukano. Innovationen känns som en tidsfråga. När kommer den? 

Fotomaran

Meddelar några bilder från Fotomaran som gick av stapeln häromsistens. 

Det var en lördag i augusti. Som så många gånger förr gick fotografer runt på stan. De bar på sina kameror, sina ryggsäckar, sina nummerlappar. På jakt efter motiv och odödlig ära. Men det här året var annorlunda. Corona-vidskepelsen hade ställt in alla arrangemang. Kulturfestivalen inställd. På något vis hade ändå Emil och kollegor lyckats blidka tillståndsmyndigherna. Europas enda marathon i år gick av stapeln. 

På grund av de yttre omständigheterna hade maran kortats i år. Den normala gången är en fullmara med tjugofyra teman på tjugofyra timmar. Plus en halvmara med tolv teman på tolv timmar. Nu hade man kortat till tolv teman på åtta timmar. En sorts halvmara. Eller tredjedels mara om man ser på tiden. Själv har jag kört både helmaran och halvmaran. Helmaran är som en hel springmara på fyra mil. Ett flåbuseri utan like. Mest för folk som känner att de vill bevisa något. Själv känner man att man inte har något att bevisa. Halvmaran passar bra. 

Reglerna är att man bara får ha en kamera. Däremot får man byta objektiv och ha vilken kringutrustning man vill. Det är jpeg rätt ut från kameran som gäller. Många kollegor är av den gamla stammen. Så som fotoentusiasterna var förr. Med ryggsäckar och stativ. De kommer från hela landet och entusiasmen är som förr. Själv bestämmer jag mig för att köra lätt i år. En Nikon Z50 med det lilla kitobjektivet. Den tunga utrustningen får stanna hemma. (Det är samma här. Man har inget att bevisa. I utrustningsväg har man haft prylar för proffsen. En D810. En 24-70 f2.8, En 70-200 f2.8. Men när man blir äldre lägger man alltmer av med denna fåfänga. 

Maran börjar vid Hötorgsskraporna. Deltagarna släpps in i grupper om femtio för att få nummer och marschorder. De sex första teman delas ut:

Skandinavisk
Den goda staden
2020
Turistfälla
Fotofest
Enkelhet

Entusiasmen finns hos kollegorna. Det skruvas på stativen, kollas att filterna är på plats, pulas med vattenflaskor. Själv känner jag en viss leda. Inte mycket folk på stan. Stan är död. Myndigheterna tar död på den med sin uppblåsta pandemi. Det är varmt, varmt. Termometern pekar mot trettio. I vanliga fall hade det varit perfekt, men i år? Framför allt att stan är så död. Hur hitta motiv? Det kommer bli segt. 

Skandinavisk.

Första tema: skandinavisk. Jag lunkar Drottninggatan fram och tar mig in i Gamla Stan. Kanske man kan få syn på några norska turister. Två veckors karantän för att besöka Sverige. Men de borde väl ha råd? De brukar hänga på Gyldene Freden. Skåla och tjimma, dricka bort sina oljemiljoner. Stället är stängt. Klockan är tio så det är givet. Går till Stortorget. På bänkarna sitter några spanska turister. Men de duger inte. 

Till slut hamnar jag vid slottet. Karl Johan står staty där. Norges befriare. Han stod tidigare vid Slussen men flyttades till Slottet när Slussen började byggas om. Han stod och skräpade vid Livrustkammaren, som en undanställd antikvitet. Kommer ihåg att det kändes lite ovärdigt. Men nu har Bernadottarna ställt anfadern på en jättelik sockel vid Slottsbacken. Han dominerar fullständigt. Skymmer sikten mellan Slottet och Tessinska palatset. På sockeln har man ristat in några pampiga epitet: "Brödrafolkens fader". Snälla Bernadotter: fransmannen lyckades visserligen utverka Norge vid Wienkongressen en gång. Och visst står Norges befriare från dansken staty på Karl Johann. Men brödrafolkens fader? Känns lite övermaga. Särskilt efter att det ena brödrafolket begärde skilsmässa för hundra år sen. Ändå, som temamotiv platsar fransmannen. Helt klart skandinavisk! 

Den goda staden.

Nästa tema är lätt. Den goda staden. Det kan bara betyda en sak. Brända tomten. Stockholms mysigaste plats. Med trevliga klängväxter som sträcker sig från fasad till fasad och överbryggar gatan. Som en naturens egen portal in mot Gamla Stans slingrande gränder. När jag kommer dit är en hel del folk där. Kaffegäster som njuter av stunden. Medtävlande kollegor som också har fattat ställets möjligheter. Och se, några skottar är där. Vet inte om det var äkta skottar eller om det var skottar wannabees. Men de gick omkring med kilt i sommarvärmen. Helt oblyga bytte de om och luftade klasarna. Det är en fördel som kvinnor har: på sommaren kan man gå runt i klänning och kjol medan vi män på sin höjd får krypa in i ett par shorts. Men skottarna har fattat galoppen. 

2020.

Nästa motiv är 2020. Och man fattar hur arrangörerna har tänkt. Det är meningen att man ska gå runt och plåta folk med masker. Eller plåta Håll avståndet-markeringar i marken. För mig är dock 2020 förknippat med Guldbron. Det var så mäktigt när den seglade in på sitt jättelika fartyg. Ända från Kina. Vilken resa! Och nu är den på plats och den kommer att förgylla tillvaron för stockholmarna i många årtionden och sätta staden på kartan. 

Turistfälla.

Motivet är givet. Stå och hänga på Västerlånggatan vid någon turistbutik och söka få nåt. Vi var väl en sådär tio-tjugo deltagare som stod där på gatan och tänkte samma sak. Till turisternas förvåning. Vad är på gång? De kunde inte veta att det var de som var produkten. I slutändan fastnade jag för den här bilden i stället. Lundgrens Fiskredskap. En gammal butik med doft av Anderssonskans Kalle. Den ligger på en tvärgata till Västerlånggatan, mitt emot Riksdagsbiblioteket. Det är väl egentligen ingen turistfälla. Snarare en butik för locals. Entusiaster som på gammalt vis vill köpa sig ett drag och fiska i Stockholms strömmar. 

...men även turister skulle väl kunna passa på? "Fiska gratis mitt i stan! Fish for free in the middle of the city! Fische frei im Stadtmitte! Рыбачьте бесплатно в центре города!" Se där en framtida turistfälla! 

Fotofest.

Det har nu gått några timmar i den trettiogradiga hettan. Det är varmt, varmt. Nästa tema är fotofest. Det är nära halvtid och nya teman väntar på Scandinavian Photo. Jag drar in mot Vasagatan och här är det riktigt stendött. Stan dör. Skaffar nya teman utanför Scandinavian Photo. Men man kan inte gå in i butiken och softa, dricka kaffe och allmänt njuta av en liten vila med de medtävlande kollegorna. Man får stå där ute och knäppa butiksfönstret, messa bilden till Marans funktionärer och så få nya teman i retur. 

Men jag har inte fullgjort de första sex teman än. Fotofest? Man är i krokarna av Stadshuset. Det är lördag. Det måste finnas bröllopspar där. Temat borde vara lättfångat. Och mycket riktigt. Det är bara att välja och vraka. På baksidan lyckas jag fånga den här bilden. Fotograferna ser likadana ut. Har aldrig sett det förut. Nytt koncept? 

Enkelhet.

Det har nu gått fyra timmar och jag har inte ens kommit halvvägs. Det är fortfarande trettio grader, har knappt druckit något. Det är som när man springer den stora maran. Första varvet bärs man fram av publiken. Man springer i en mänskovåg som bär fram en utan ansträngning. Men när man klarat Västerbron och rundat Stadion inser man att det är halva sträckan kvar. Och det blir genast tungt. Resten av maran blir ett långt lidande. Benen stumnar alltmer för varje meter. Det är en kamp mot klockan: kommer benen att hålla? Och nu får jag samma känsla. Varför hålla på? Man har ju inget att bevisa. Nej, det här var inte roligt. V75 börjar snart, jag drar hem, sätter på fläkten, knåpar ihop ett system, korkar upp, njuter en lördag i hemmets lugna vrå...

Jag stiger av. Fullföljer inte. Beger mig hemåt. Tar båten från Stadshuskajen till Riddarholmskajen. Den fina pendelbåten som satts in när man bygger om broarna. Från båten lyckas jag ändå fånga ett sista tema. Riddarhusholmen har i hettan förvandlats till en ministrand. Folk ligger och solbadar, tar sig även ett dopp. Delvis som följd av hettan, delvis som följd av coronan, delvis som följd av det minskade sinnet för dekor och ordning. Och varför inte? Känns lite oortodoxt, men där är i alla fall bättre än när folk ligger och solbadar på kyrkogårdarna. 

Dessa teman missades: 

Foten
Nytt normal
Mina drömmars stad
Titta
Hållbarhet
Mitt deltagarnummer

Maran blev en halv halvmara för min del. En kvartsmara. Att stiga av känns så här i efterhand som en besvikelse. Visst, man har inget att bevisa. Men att fullfölja ger ändå en känsla av att åstadkomma något. Men det slår mig nu: inget är över. Det är inte för sent! Man kan plåta dessa teman i efterhand. Det är det fina med att plåta. Man kan göra det när man vill. Sex fina teman att gå ut och fånga. Sprid ut dem över året. Ett nytt tema varje lördag. Så kommer man ändå i mål, om än senare än tänkt. Slow Marathon, ett nytt koncept. Greppa kameran, ut och plåta! 

Överkalix

...Ängesån. 

Från Elitloppet

Romain Derieux vinner Elitloppet med Dijon. 

Julhelg med nya Zätan

Julhelgen har gått i lekens tecken. Saken är den att jag fick ett trevligt paket lagom till jul. En sprillans ny Nikon Z6:a. Och den har jag lekt med under helgen. 

Det hände sig i i augusti. Närmare bestämt den 23:e. Världshändelsen, när Nikon släppte sin nya spegellösa kamera. Om det kan man läsa här. Jag var i början ganska kritisk. Tänkte att det här kommer inte att kunna matcha en spegelkamera. Det är bara nyhetens behag, efter ett tag kommer folk att tröttna. Det dröjde dock inte många timmar förrän jag gick och ställde mig i kö. Förbokade ett ex. av Z6:an hos Kameradoktorn. Och på den vägen är det. Man har alltså stått och väntat sedan augusti. Det är fyra månader! Hela hösten har gått i väntans tecken. Man har hängt ute på nätet, deltagit i alla fora. Kollat in alla spännande youtube-klipp om den nya kameran. Hängt på Nikonrumors, snappat upp alla rykten. 

Kameran var tänkt att komma i slutet av november. November går, ingen kamera. Jag mejlar Kameradoktorn: Va e're som händer? Visst, man fick in ett mindre parti i november, men de har nu gått åt. Man vet inte när nästa batch kommer. Månljust. Jag börjar ställa in mig på att få se kameran först efter jul. Ställer in mig på att behöva plåta med gamla bettan, en D7500:a under jul. 

Då: fredagen den 21:a. Sista dagen på jobbet. Jag är beredd att ta pick och pack och ta julledigt. Då ringer det. Det är Kameradoktorn: vi har fått in en ny batch! Den sista går till dig: är du intresserad? Är påven katolik. Någon timme senare var jag där och hämtade ut kameran. Kan ni förstå min lycka? Sista dagen på jobbet innan julen. Och kameran dyker upp! Kameradoktorn skämtar om att de har hållit på kamerorna sedan oktober för att öka upplevelsen. I så fall ett smart krämartrick. 

Binärt

Så ni förstår kära kollegor hur jag har tillbringat julledigheten. Man har alltså gått omkring och klämt och känt och allmänt haft det mysigt med den nya leksaken. Så hur är kameran? Här följer helgens iakttagelser. 

Om man ska börja med det bästa så är det själva hanteringen. Ergonomin, kameran är väldigt trevlig att ha i handen. Lite grann som kameror var förr. Man vill hålla i dem, pilla med dem, pilla med fokusen. Storleken och handhavandet går knappt att få bättre. Så det här är en stor styrka. Den bästa kameran är som bekant den man har med sig och den här kameran vill man gärna ha med sig. 

Sedan kommer man in på det här med den spegellösa tekniken. Och den stora skillnaden stavas sökaren. Går det att ersätta den optiska sökaren med en elektronisk? Det har både för och nackdelar. Den optiska sökaren är på många sätt oslagbar. Det gäller framför allt i fullformat. Den omedelbara närheten till motivet. Nikon sägs ha lagt ner mycket krut på att få till sökaren på Zätan så att den ska vara så nära en optisk sökare som möjligt. Man har ett läge där sökaren ska vara så naturtrogen som möjligt. Och särskilt utomhus är den väldigt bra. Den är nästan som en optisk sökare. Men bara nästan. Man kommer ändå inte ifrån att det inte är en optisk sökare. Men kanske är det en vanesak? 

Kanske bättre att göra dygd av nöden? En fördel med den elektroniska sökaren är WYSIWYG. Det går att ställa in sökaren i spännande färgval. Särskilt är det en upplevelse att se världen i svartvitt. Lite noir-känsla. Bra när man ska plåta street. 

Ingrid Marie

Den kanske största fördelen med den elektroniska sökaren är dock den sömlösa integrationen mellan sökare och lajv. Lajven gör det möjligt att plåta ur många vinklar. Nikons spegelkameror har haft en särskilt usel autofokus i lajven. Så det här är ett stort steg framåt. Sedan har vi fördelen med histogram i sökaren. Det är egentligen allt man behöver: kolla in histogrammet och sedan ETTR (exposure to the right). 

Nackdelar?  Kameran lider tyvärr av iso-knappens förbannelse (om denna förbannelse går det att läsa här). Varför, Nikon, varför? Problemet är dock kanske inte lika allvarligt med Zätan. Anledningen är att man också kan köra snabb-expo, d v s använda ratten till att ställa in exponeringskompensation utan att först trycka in expo-knappen. Just med spegellöst blir denna funktion användbar då man har WYSIWYG genom sökaren. Och om man då kanske föredrar denna form av snabbfunktion kanske saknaden efter snabb-iso inte är lika stor. 

(När vi ändå är inne på negativa ting. Nikon har tagit bort möjligheten att ställa in expo-justering i hela steg. Steg på 1/2 eller 1/3 EV är allt som erbjuds. Varför, Nikon, varför? Det här var en funktion som redan fanns och som inte kostade någonting att behålla). 

Sus scrofa, Salmo salar, Bos taurus

En annan trevlig fördel med Zätan är för övrigt att plåta med manuella objektiv. Den elektroniska sökaren gör att det blir roligt att plåta manuellt. Med kontrastförstärkning och möjligheten att zooma är det lite grann som i gamla tider. Man går runt med manuella gluggar och fokuserar på olika saker i hemmet. Luftplåtar, ställer in skärpan på allt möjligt. Det enkla nöjet att uppnå fokus. I det här sammanhanget må man också nämna IBIS. In body image stabilisation. Don't leave home without it. Just på äldre objektiv är det magiskt att kunna använda dem på slutartider som tidigare inte var möjligt. Har en manuell 85:a och det är inget problem att plåta med den på slutartider på 1/20. Världsklass. 

Ett aber: FTZ-adaptern som omvandlar F-objektiv till Z kan inte känna av bländarvärdet på äldre manuella objektiv. Det gör att man i sökaren inte kan se vilken bländare man kör med. Det var antagligen en kostnadsfråga. Om man hade gett adaptern en bländaravkännare hade den blivit dyrare. Samtidigt: det är just glädjen att kunna få full funktionalitet på äldre objektiv som är en poäng med kameran (jfr IBIS). Så kanske det ändå hade varit värt priset med en bländaravkännare? Manuell fokus fungerar trots allt bättre på Zätan än på de digitala spegelkamerorna, som ju har en bländaravkännare. Hur som helst mäter kameran korrekt även utan avkännare, vilket är det viktiga. 

Den stora snackisen har annars varit autofokusen. På den spegellösa kamerans vis täcker autosensorerna 90 procent av sensorytan. Gillar! Men hur är det med trackingen? Kameran har fått kritik på det här området. På sina spegelkameror har Nikon världens bästa tracking. Gången är denna: ställ in kameran i trackingläge. Tryck på af-on-knappen och trackingen börjar. Släpp af-on-knappen och trackingen upphör. På Zätan är i stället gången denna: ställ kameran i autoläget. För att aktivera trackingen tryck på mittenknappen. För att börja tracka, tryck på af-on-knappen. Släpp af-on-knappen och kameran fortsätter tracka! (Men ej i fokus om motivet fjärmar sig. För att behålla fokus håll in af-on-knappen). För att upphöra att tracka, tryck in mittenknappen. Som alla förstår är detta omständigare. Ingen katastrof, men ändå. Ett klart aber. Skärpning, Nikon! Har för övrigt inte testat autofokusen på svårare motiv (ska ta tag i skrattmåsfotograferingen). Så kan inte uttala mig närmare om autofokusens egenskaper. 

Slutomdömet är att Nikon har lyckats. Övergången till spegellöst var ett vågspel. Man var tvungen att lyckas: om Zätan hade blivit fel hade Nikons saga kunnat vara all. Man har dock lyckats med att införa en ny fattning och man har kommit ut med en kamera som levererar. Det kan i och för sig vara nyhetens behag men enligt min mening är Zätan en kamera som är roligare att plåta med än spegelkamerorna (med aber för den optiska sökaren). Det är inte bildkvaliteten men istället själva hanteringen. Formatet är oslagbart. Det finns saker att förbättra, men på det hela är Nikon på rätt väg. Man kan se framtiden an med tillförsikt, när hundratusentals nikonister världen över ska börja emigrera till ett nytt system: nya kameror och en ny objektivpark som ska byggas upp. Sköna slantar i bolagskistan. 

PS. Ett slutaber. Det här med objektiven. Gluggarna är för stora. 35S och 50S. De är lika stora som kitzoomen. Man förstår i och för sig hur Nikon tänkte. Kompromisslös bildkvalitet. När man kommer ut med en ny kamera så är det det som man vill visa upp. Men sedan handlar det om att få ner storleken. En smidig och nätt 35:a och en smidig 85:a är precis det som man skulle vilja se så att man kan gå ut på stan och frimodigt plåta street. Men enligt roadmapen så kommer det dröja åtminstone till 2020-2021 tills något sådant kan ske! Så vad göra under tiden? Ska man plåta manuellt? Råd mottages tacksamt.