Från Hortlax
Jag har just varit i Hortlax. Den frejdade byn utanför Piteå.
Jag var där för att hälsa på min far. Han bor på ett gammalt hemman.
Min far.
Se! Där är mjölkkärret. Som jag lekte med som barn.
Jag går upp på morgonen. Det är dagg i gräset. Luften är frisk. Skogen och fältet sjuder av liv. Det är nåt man slås av när man kommer upp. Norrbotten på sommaren - det är som en djungel. Grönskan. Fåglarna. Jag har inte telet med mig. Men jag hör dem. Tar hjälp av Merlin Id. Storspov, bofink, björktrast, talgoxe, tornseglare. Sånglärka! Javisst, jag hör dess drill. Och storspoven. Den är verkligen igång, den drillar och lockar.
Jag röjer i den fädernesärvda skogen. Det är jag och storspoven. Jag tänker på min farfar. Att vara ensam ute i skogen var det bästa han visste. Tidigt på morgonen. Jag förstår honom. Han och storspoven. En känsla av frihet. De självägande bönderna. Sveriges ryggrad genom historien. Jag är tacksam för fäderna, för mödrarna. Här har de slitit. I mörker och kyla. Från släkte till släkte. Utan dem, utan deras slit fanns jag ej till.
Men nu är det sommar. Den klara luften, fåglarna, myggen. På sommaren är Norden ett förtrollat paradis. Södern är nån enskild cypress i ett kargt och uttorkat landskap. Men häruppe sjuder det av liv. Fåglarna, vårens glada gäster. Gästerna? Nej, det är här de vill häcka. Det är här de vill bygga bo och föda upp ungar. I ljuset bland insekterna. Från vinterkvarteren i söder gör de varje år den långa flykten. Färden full av faror. Och när de kommit fram, när de funnit stad brister de ut i sång: Jag är här! Kom och ta mig!
Var är hemma? Hemma är där man häckar. Jag och fåglarna är lika. Det är hit man kommer när man kommer hem.






Hej Peter, tack! Det stämmer :)
/per
Hej Måns, tack för vänliga orden!
/per