Fotomässan 2018

Bevistade Fotomässan idag. Det var första gången på ett tag, så det var spännande att åka ut till Älvsjö. Meddelar några intryck. 

När man kommer in i hallen är det sig likt: the guns of Navarone. Att stå och smattra med en D5:a och Nikons teleobjektiv brukar vara värt biljetten. Men var är Canon? Saknaden av Canon är stor. 

Det blir gärna att man hänger bland de sina, bland Nikons montrar. Det är en fråga om identitet. Look! För övrigt märker man hur de övriga fabrikanterna har tuffat till sig när Canon är borta. Det är ett tomrum som måste fyllas. Sony är stöddiga, men även Fujifilm verkar mer kaxiga än tidigare. Man har mellanformataren, man har den nya H-1:an. Man känner att man spelar med the big boys. 

Krämarna var naturligtvis där. Kameradoktorn slöt upp med fullt manskap. 

Annars får man erkänna att man själv är ganska förutsägbar i sitt besökande. Det blir gärna att man hänger runt catwalken, för chans att tjuvplåta modeller. 

Nytt för i år är att man även hade manliga modeller. Man märker hur samhällsutvecklingen tränger sig på även i fotografins värld. Matriarkatet tar över mer och mer. Fotograferna är kvinnor medan vi män alltmer förvandlas till kuttersmycken. 

Fotomässan samarrangerade i år med Vildmarksmässan och Båtmässan. Hur såg det ut bland dessa? Jo vars. På båtmässan dominerade de stora utombordsmotorerna. Det är verkligen imponerande pjäser. 240 hästkrafter på en gummibåt. Behövs verkligen all denna kraft? Båtarna kostar dessutom runt en miljon. Lika mycket som en Tesla. Vem köper en utombordare hellre än en Tesla? Alla som köper dessa vidunder måste redan äga ett exemplar av den kaliforniska elbilen. 

Vildmarksmässan var för mig en besvikelse. Hade väntat mig mer. Trevligt dock att Hemvärnet var där. Och det är helt rätt. Om man ändå ska ut och campa och leva vildmarksliv, varför då inte samtidigt göra lite nytta för landet? Dessutom får man betalt. Tänk bara på maten, de frystorkade påsarna kostar skjortan. I Hemvärnet får man de senaste Nato-påsarna alldeles gratis. 

Fotomaran var där. Man ville naturligtvis värva folk till årets mara. Hade på förhand bestämt mig för att inte göra av med några stålar på mässan. Men Emil och hans kumpaner lyckades lugga mig på en slant. Man frågar mig om jag vill vara med, men jag svarar att jag var med för två år sen. Försöker komma undan, säger att det var för jobbigt med tjugofyra timmar - men om det hade varit en halvmara hade jag gärna varit med. Man kontrar och säger att i år finns möjlighet till en halvmara - man slutar efter halva om man vill. Sedan kommer klinchen: dessutom får du lågt startnummer: numret ligger just nu på trettio. Det avgör saken. På maror gäller att ju lägre startnummer desto högre status. Så det blev att jag anmälde mig till årets mara. 

Som vanligt delar bloggen ut några destinationspriser: 

Bästa produktinnovation: Gitzos fyrametersstativ. 
Stativtillverkarna är pressade. Moderna sensorer och bildstabilisering gör stativen alltmer överflödiga. Drönarna blir alltmer populära även bland vanliga fotografer. Vad gör då Gitzo? Kastar man in handduken? Nej, man dubblar insatserna, lanserar ett fyrametersstativ! Tänk att gå omkring med detta stativ på stan, montera upp fyra meter. Det här är fotografi!  

Flitigaste föreläsare: Therese Asplund. 
Therese fanns överallt. Man går förbi Moderskeppet. Therese är där och håller en föreläsning. Man strosar vidare. Hamnar hos Nikon. Jaha, då är Therese där och föreläser. Man vandrar vidare. Passerar Aifo. Therese har dock hunnit före, är där och föreläser. Therese är något av fotografins Lucky Luke: drar snabbare än sin egen skugga. 

Best-in-show: Fotosafari med Bingo Rimér. 
Bingo höll fotosafari för en entusiastisk skara. Det finns ingen konkurrens. Bingo är världsklass.   

Bingos filosofi är att göra det enkelt. Det gäller att ställa in tekniken så att man kan få bort den och i stället ägna sig åt att skapa. Och skapandet kan ske med små medel. Byt en bakgrund här, gör en enkel gimmick där. Bingo är magisk, det verkar så enkelt. 

Bingo förklarar: Look! Så här ska man göra. Under föreläsningen sker en viss produktplacering. 

Efter safarit tittade vi på bilderna tillsammans. Som en stor familj. Och crescendot blev det stora familjeporträttet. Här är vi, Bingo Rimérs Fotosafari, Class of '18: 

Så detta är den tillställning som bloggen rekommenderar för de som besöker mässan under helgen. Väl mött! 

Kameraloppis

Kameraloppis i lördags. Var där och bevakade. Mest för att spana in det senaste inom retrotrenden. Vad är det som gäller i år? Är det Leica? Voigtländer? Kanske något ryskt? 

Kom dit vid halv elva och då var det knökfullt. På förhand fruktade man att det skulle bli ett gubbdagis. Alternativt ett hipsterjippo. Och visst fanns sådana. Publiken var ändå trots allt ganska blandad. En hel del vanligt folk, faktiskt. 

Bloggen utdelar några eventpriser: 

Bästa kamera: Leningrad. Ryska mätsökarkameror har en oemotståndlig charm. Och det är den kyrilliska skriften som gör det. Mätsökarkameror är inte i första hand till för att fotografera med. De skall beundras, plockas fram och pillas med, lekas med fokusen lite grann. Och därför är det charmen det som avgör. 

Bästa kamera alla kategorier: Fuji 6 gånger 9 Professional. En stor kamera. Greppvänlig. Vederlägger effektivt myten och gnället om att dagens kameror är för stora, att det var bättre förr. Med kameror är det som med alla sköna ting: de skall vara greppvänliga. Förstår inte det moderna vurmandet för miniatyrer. Einstein lär ha sagt: Man skall göra det enkelt för sig - men inte enklare. På samma sätt gäller: Man skall göra det smått - men inte mindre. Vilket Fuji 6 gånger 9 Professional bevisar. 

Fotomässan

Idag var det inget snack vad man skulle göra. Fotomässan! En av årets höjdpunkter. Mässan började redan igår fredag. Idag gavs tillfälle för den arbetande delen av befolkningen att besöka mässan. Några allmänna reflektioner: Det var tunt med utställare i år. Tidigare år har prylarna dominerat medan bilderna suttit lite grann på undantag och fått ta det utrymme som blir över. Inte så i år. Hallen kändes tom. Det var också tunnsått med föredrag. Tidigare år har amerikanska storstjärnor som Joe McNally kommit dit och hållit låda och agerat dragare. Inget sånt den här gången. I brist på utställare har istället fotoutbildningarna tagit plats. Det är i och för sig ingen dum idé. Fotomässan måste vara ett bra tillfälle för utbildningar att komma i kontakt med intressenter. Utvecklingen på mässan bort från prylar och mot tjänster tror jag avspeglar grundläggande ekonomiska mekanismer. Relativpriset mellan varor och tjänster förändras där varor blir allt billigare i förhållande till tjänster. En endags workshop kostar idag lika mycket som en bra kamera. 

En olycklig utveckling var också att kvalitén på friplåtareventen fortsätter att sjunka. För två år sedan hade man cat walks med modeller. Förra året hade detta ersatts med någon slags matfotografering (om än med stjärnkock). I år togs ytterligare ett steg nedåt när man kunde plåta ungdomar på hoppcyklar. Vad är egentligen poängen? Billig arbetskraft? Kombinerat med detta fanns events där man kunde lära sig använda sociala medier och plåta med Instagram. Hur roligt är det? Den billiga elektroniken tar alltmer över. Finns det några pengar i branschen? 

Men nog med gnäll: 

När man kommer in är allting sig likt. Till höger direkt när man kommer in står Nikon och säljer DSLR-kameror. Mina favoriter! 

Och den stora dragaren för året var den nya Df:an. Som väntat rådde gubbdagis när old timers skulle dit och klämma. 

Den andra stora dragaren var Sonys nya A7:a. Även här höll sig entusiasterna framme - som flugorna på en hästaskit! 

Krämarna var också på plats. Minerna antyder glada dagar. Det är väl uttänkt: Först kommer kameratillverkarna med sina montrar. Efter att man klämt och känt gör sig köpsuget påmint. Då står krämarna där i nästa led redo att leverera kameran ögonabums! 

Mycket foton i år: min känsla är att det är mer än tidigare år. Hade själv ett visst intresse i bilderna: hade skickat in en bild till den utställning över Sverige som ordnats genom Fotosidans förmedling. Spänt gick jag runt och spanade: fanns den med? Och visst, se där, längst ned! Där är den! 

Bilden heter "Vid älven" och återger en sommarkväll vid Pite älv. Piteå är en stad som lever på två näringar: pappersbruk och sommarturism. Vid älven möts de tu i skön symbios. Det man undrar över lite grann är dock bildens placering. Längst ned?  Måste väl ha blivit något fel i planeringen. 

Prylar, bilder, utställningar i all ära. Det roligaste är ändå att plåta besökare: 

Bingo är kungen. Alltid med snyggingar i entouraget. 

Slutligen några mässpriser: 

Bästa monter: Pentax. Tyckte det var snyggt med kameror på en svart vägg. Enkelt och verkningsfullt. 

Bästa pryl: Profoto. Deras paraplyer är riktigt imponerande. Dessa beauty dishes gör vem som helst skön. 

Bästa nykomling: Nikon Df. I ett fält med skral konkurrens kniper Df:an priset. Kamerans främsta egenskap är slutarljudet. Helt enkelt underbart. Tyst, dämpat, proffsigt. Överlägset det i Nikons proffskameror. Jag har en fundering att det mer dämpade ljudet i denna kamera kan bero på att den har plastlåda inuti. Det kan förklara varför även D600 och Canons kameror har ett tystare ljud, då dessa även har plastlåda (utom Canon 1XD som har metallåda - och som skräller). Det är i så fall värt det. Det är nästan så att man vill köpa kameran bara för slutarljudet. Kameran är dessutom väldigt skön i handen. För mig är det här mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Möjligen en centimeter mindre i höjd och en halv centimeter mindre i tjocklek. En kamera bör sedan inte bli mindre. För det tredje är kameran snygg: det trekantiga prismahuset är ett uttryck för en tidlös design som glatt människoögat alltsedan de gamla grekernas dagar. Men där slutar tyvärr fördelarna. Nackdelarna med kameran är priset (dubbelt så dyr mot vad som är skäligt), DX-autofokusmodulen, och de opraktiska reglagen (främst låsen på knapparna gör kameran omständlig). 

Så varför vinner Df:an? I mina ögon är medtävlarna inte tillräckliga. Och det handlar för min del framför allt om sökaren. Jag har varit öppen till sinnet och klämt och känt på de spegellösa kameror som blivit haussade och som sägs innebära spegelreflexens död. Har till och med haft planer på att kanske införskaffa en Sony A7:a. Och visst. Man går och klämmer och känner på den. Otroligt smidig. Snygg. Bra pris. I stort allt man kan önska sig. Men sedan sätter man ögat till sökaren och då är det som att simma i ett badkar. Samma sak med Olympus nya flaggskepp. Otroligt smidig och behändig. Med objektivet 14-150 kan man göra vad som helst, ingen märker något, den perfekta street-kameran. Men sedan sätter man ögat mot sökaren och så är den dagen förstörd. Fujis X-Pro skall vi inte tala om. Man tittar genom sökaren och upptäcker att objektivet syns! Det är känslan att sitta i ett flygplan och titta ut genom fönstret och se vingen utanför. Mätsökarkameror är ett skämt. 

Nikon Df

Hade förmånen att klämma på den igår. Några plus: 

- Storleken. Det här är mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Väldigt skön i handen. 
- Slutarljudet. Tyst och dämpat. Klart bättre än på Nikons vanliga proffskamerors. 

Några minus: 

- Bökiga knappar. Retrostilen på knapparna funkar inte. Låsen på alla reglage gör dem opraktiska. Dock ögongodis.
- Autofokus: Kameran har Nikons 39-punkters system. Med punkterna i mitten. 
- Manuell fokus: samma som på alla andra kameror. 
- Priset. Förutom sensorn är kameran i stort samma som D600:an. Men dubbelt så dyr.  

Slutintrycket är en D600:a i retroförpackning. Man måste gilla rattarna för det priset. 

Världens bästa objektiv

Objektivet hade fått fina recensioner i pressen. För en dryg månad sedan kunde jag inte längre hålla mig utan gick och köpte denna dyrgrip. För mig är saken klar. Världens bästa objektiv just nu är Nikons 70-200/4. Jag hade tidigare ett 70-200/2,8. Objektivet var bra - men storleken gjorde att det bara plockades fram vid högtidliga tillfällen. Så därför sålde jag det och köpte fyran för pengarna. 

Tre saker gör objektivet till världens just nu bästa: 

1. Skärpan. Helt fantastisk. Jag tycker den är minst lika bra som tvåkommaåttan. Tvåkommaåttan var tidigare mitt skarpaste objektiv.  

2. Handhavandet. Gluggen är fruktansvärt trevlig att handskas med. Storlek och vikt känns som natt och dag jämfört med tvåkommaåttan. Det här gör att jag tar med mig gluggen varje dag när jag går ut på stan. Tvåkommaåttan är en högtidsglugg medan fyran är en vardagsglugg. Förutom storlek och vikt är zoomringen helt underbar. Den är som en amerikansk servo. Otroligt lätt och välsmord men ändå med gedigen känsla. 

3. Bildstabilisering. Nikon har lagt in tredje generationens bildstabilisering. När man slår på VR är det som att en kraft suger tag i objektivet. Sökarbilden blir helt stilla. Nikon utlovar bildstabilisering med fem ljussteg. Och man levererar! Om man räknar med den gamla tumregeln att slutartiden skall vara lika med fokallängden innebär det att objektivet vid fokallängden 200mm skall klara handhållet vid en slutartid på 1/6 sekund. Håll till godo: 

ä
Nikkor 70-200/4@200mm, 1/4s, f4, VR påslagen. 

Nikkor 70-200/4@200mm, 1/4s, f4, VR avslagen. 

Vad säger ni om det, gott folk? Bildstabiliseringen är helt enkelt fantastisk. Fråga: har objektivet några nackdelar? Ja, några småsaker. Nikon har medvetet valt att göra gluggen mindre "pro" i sina attribut för att skydda försäljningen av den dyrare gluggen. Man får ingen väska med utan en tygpåse som för de mindre objektiven. Denna detalj är faktiskt ganska viktig. Objektivets storlek gör att väskan är nödvändig. Som tur var går det att använda väskan till 24-70-objektivet om man har en sådan (jag har haft planer på att sälja denna glugg men nu tror jag att jag avstår med tanke på väskan). Vidare finns inget stativfäste, det måste köpas löst. När man är ute på fältet kan en ytterligare nackdel vara att folk inte i samma utsträckning tror att man är proffs, jämfört med vad som är fallet med den större gluggen. 

Alla dessa skäl väger dock lätt i förhållande till objektivets fördelar. Mitt råd är enkelt: spring och köp!