Marieärlan

Bloggens läsare vet att jag har ett svagt öga för sädesärlan. 

En anledning tror jag är att den är så tillgänglig. 

Ta en vanlig fågel. En steglits säg. Man får syn på den. Stannar upp. För att få bättre vinkel vill man komma ner på marken. Men fågeln övervakar ens minsta rörelse. Innan man landat har fågeln stuckit. 

Ej så med sädesärlan. Man ligger utslängd i gräset med stora kanonen. Fågeln bryr sig inte. Du har ditt jobb att sköta och jag har mitt, tänker den, fortsätter lugnt att jaga flugor. 

På våren bryter den upp från sitt vinterkvarter vid Nilvågens strand för att häcka hos oss. 

Det finns en legend från Azorerna. Det berättas att när Josef och Maria flydde genom öknen till Egypten så hjälpte fågeln till att sopa igen spåren. Maria välsignade då fågeln. Och det är därför som den alltid är glad och ingen vill skada den. 

Det kan förklara varför fågeln är så orädd och frimodig. Den har ju avtal. 

En tanke slår mig. Fågeln heter Marieärla på isländska. Är inte det ett sammanträffande? Med legenden från Azorerna. Vad har atlantöarna gemensamt? Har det funnits ett hittills okänt kulturutbyte mellan dem? Kan mänskor ha färdats längs atlantryggen med båtar på medeltiden? Vikingarna var ju inte helt oävna i segelkonst. Funderar på att göra en Thor Heyerdahl. Bygga en gammal båt, göra färden och så bevisa tesen. 

En annan sak. Sädesärlorna här på Maria kyrkogård. Har man inte rätt att kalla dem för Marieärla? Vill gärna göra det. Med tanke på legenden, med tanke på Island. Känns bra. 

/slut 

syntax 2026-06-16 11:10

Kul Per!
Sädesärlan är nog den nyfiknaste bland fåglar. Ibland verkar det som om den uppför sig medvetet socialt.
Din hypotes om ett kulturellt samband mellan Azorerna och Island låter mycket rimligt i mina öron. Klart att vikingarna färdades på den traden.
Vi får väl efter hand se ett rikt bildmaterial från Heyerdahlexpeditionen?