On the road again

Resan fortsätter. 

Färöarna. 

Tisdag morgon lägger båten till i Seyðisfjörður pð Islands östkust. Det tar en timme att komma av båten med bilen. Bilarna står packade som sillar på däck och det är lite obehagligt. Man tänker att det räcker med att en bilist som dummar sig och det kan sluta illa. Men till slut så rullar jag av. Nya köer på kajen. Nu väntar tullen. Innan båtfärden har man varit tvungen att fylla i deklarationer om färden. Syftet med resan, registreringspapper för bilen, försäkring. Och foto på mätarställning. Syftet är den nya kilometerskatten. Man betalar en schablonskatt i förväg. Det är den nya skatten för att betala för vägarna. Jag är spänd om jag ska kunna komma in i landet utan strul. Och de flesta bilarna framför mig verkar kunna bara köra igenom. Tullare står med papper i händerna. Så blir det min tur. Tullmannen kollar i sina papper - och vinkar in mig. Han frågar om syftet med resan. Jag säger att jag ska studera isländska i en månad, vid Háskoli Islands. Han verkar skeptisk. Frågar mig om det finns en lärare. Jag bläddrar i mobilen, hittar ett mejl från ansvarige läraren. Han ger sig inte. Frågar om jag har biljett hem. Jag bläddrar i mobilen, hittar returbiljetten. Tullmannen verkar nöjd. You have a safe trip, buddy! 

I efterhand förstår jag att det verkade misstänkt. Att komma med en bil här på östkusten och påstå man ska studera. Det stack ut, verkade inte rätt. Han misstänkte nog att jag tänkte ta in bilen för att sälja den. Mini Cooper kanske är exklusiv på Island. Så nu har jag fått en idé. Kanske man ska sälja bilen? Ta flyget hem. 

Jag rullar genom tullen. Äntligen på Island! Lättnad. Men strapatserna är inte över. Seyðisfjörður visar sig vara en hamn med några bodar. Den ligger i en vik långt från civilisationen. Vägen bort är dålig. Man håller på att reparera den. Bitvis är det grusväg. Närmsta samhälle är Egilsstaðir, tjugofem kilometer bort. För att ta sig dit behöver man åka serpentinväg över fjället. På fjället väntar dimma. Jag tänker: är det så här hela vägen till Reykjavik? Till slut kommer jag ändå till Egilsstaðir. Därifrån är det väg nummer ett, ringvägen till Akureyri. Vägen är asfalterad och bra. Man börjar uppskatta kilometerskatten. Helt rätt! Underhåll dessa vägar! 

Ibland är landskapet som ett månlandskap. Tänk Star Wars. Ibland är det som vilda västern. Tänk Lucky Luke i Apacheklyftan. 

Jag passerar många sköna platser. Vid Myvattnet ser jag några magiska svarta lavaberg som speglar sig i vattnet, med regnstinna moln ovan. Men jag är inte i sinne att turista eller ta bilder. Stannar inte till. Dock stannade jag till vid ett tillfälle. Jag behövde rasta. Där var en avfart till en plats till några heta källor. Stället drar turister. 

Stället känns som en försmak av helvetet. En infernalisk häxbrygd. En stickande lukt. Det osar svavel. Här vill man inte bada. Men flygfäna verkar gilla det. Nån slags knottliknande flygfän. De är många där, de verkar trivas. Och de uppskattar ens närvaro och uppvaktar en. 

Det som jag ännu inte vant mig vid är priserna här på Island. Man kan väl säga så här att Island är som Norge - fast dyrare. Här är ett exempel. Fiskur och Franskar: 4590 isländska kronor. Det betyder: Fish 'n chips: 350 svenska kronor. Som en välhängd bit kött i Sverige. Man trodde att Fish 'n chips skulle vara billigt på Island? Verkar inte så. Men se: man anger tider när eldhuset är öppet. Också att man har daglig glädjestund mellan tre och sex. Det är därför jag är här. För att förkovra mig i isländska språket och låta mig inspireras. Varför säga kök när man kan säga eldhus? Och varför säga happy hour när man kan säga glädjestund? 

Priserna kan dock komma att bli jobbiga när man är ute i en månad. Som tur är vidtog jag vissa mått och steg innan färden över. Jag laddade med Skinnarmos Pasta Carbonara. Ett smart beslut! Jag har pasta carbonara för en vecka. Men jag tänker också att jag har några kilon för mycket. Jag måste ändå gå ner i vikt. Jag kan lika gärna passa på att fasta när jag är på Island. Om jag fastar i sju dagar, plus Skinnarmos carbonara, då har jag kosten grejad för två veckor. Då kan jag kosta på mig en Fiskur och Franskar ibland. Det är i såna här lägen som  man känner sig skarp. 

Jag var inne i en bokhandel. Är det något som islänningarna håller högt så är det deras boklådor. Jag hittade den här. Så nu kan jag förkovra mig i Islands fåglar. Gillar omslaget. En tärna med fisk i näbb. Det känns igen. 

pdahlen 2026-06-28 05:47

Va fint att du kom fram säkert efter den inledningen. Det där med färjor och bilister som dummar sig, jag var en sådan en gång. De hade packat båten till Danmark så mycket som det gick, och jag stod som första bil uppe på en ramp som sluttade bakåt. Jag var första bil att köra av och hade full koncentration på att släppa handbromsen vid rätt varvtal så att inte bilen skulle rulla bakåt, detta var en 40 år sedan då bilarna inte hade spärr mot att rulla bakåt. När det var min tur och jag fick klartecken att köra så gjorde jag en perfekt start, bara det att Saab har alltid det att man stannar i backläge, så bilen stack bakåt istället. Nu hann jag stanna i tid med en marginal på några centimeter, men ser fortfarande skräcken i ögonen på den som stod bakom.

Fina bilder du bjuder på, det är ju en fascinerande miljö så jag hoppas att du får lite ledigt för turistande.

Tråkigt att maten är så dyr, det är ju halva nöjet att äta olika rätter på spännande ställen, men pastan kan ju fungera att fylla ut kassan lite