Nattskift

Det är någonting särskilt med årets sista dagar.
De går långsamt, som om tiden själv drar in ett djupt andetag innan den vänder blad.
När året tar slut är det inte ett farväl.
Det är en paus.
Ett andetag.
En chans att stå stilla en stund och känna efter hur mycket man faktiskt förändrats

Vi vandrar längs stigen ner till Kottlasjön.
I gryningens tunna ljus ligger spåren kvar som viskningar på marken, trädstammar tuggade till mönster av halvmånar, flisorna glimmar blekt, strödda som brödsmulor på marken, ännu fuktiga av nattens arbete.
Här har tänderna gått metodiskt fram, ett tålamod av trä och vatten, någon arbetade här medan världen sov.
*
Vi önskar er ett gott slut på året.

syntax 2025-12-29 09:27

Det har blivit lite speciellt med årets sista dagar för oss här i Stockholm. Ett okänt himlafenomen, solen, har visat sig... :-)
Vackra bilder på saken.

Svar från Turbo56 2025-12-29 14:29

Tack Peter, kanske räcker det att vi minns hur det känns när ljuset återvänder och låter det guida oss, steg för steg, mot något bättre, kanske blir världen mjukare, kanske klokare.
Gott slut.

Wolfgang 2025-12-29 12:02

Tack för text och stämningsfulla bilder! Trevligt att se bäverns nattarbete. Nästan en kollega till Dig, när det gäller att vara arkitekt och byggmästare. Gott Nytt År! Wolfgang

Svar från Turbo56 2025-12-29 14:38

Tack Wolfgang.
I gryningens bleka ljus syns spåren tydligare än bävern själv någonsin gör. En gnagd stam lutar sig trött mot marken, som om den gett upp under nattens stilla envishet. Barkens ljusa sår blottar ett inre som ännu doftar fuktigt av liv, och runtomkring ligger flisor spridda som tecken, inte på våld, utan på nödvändighet.

Rännor i strandkanten visar var bävern har vandrat upp och ner, där svansen har suddat ut stegen men inte ansträngningen. Grenar har flyttats, lagts till rätta, fogats samman i en ordning som inte är människans men ändå målmedveten. Allt vittnar om ett arbete utfört i mörker, utan publik, utan applåder.

Nu när dagen tar över är bävern redan borta, upplöst i skogens anonymitet. Kvar finns bara nattens tysta ingrepp i landskapet, små förändringar som långsamt formar vattnets väg och skogens framtid.

Bävern är naturens egen arkitekt och visst känner jag samhörighet.
De är kreativa och använder naturmaterial, som trä, lera, stenar.
De är problemlösare som anpassar sig efter vad som finns till hands.
De tänker långsiktigt, en bäverdamm är en investering för framtida generationer av bävrar.

Gott slut.

Wolfgang 2025-12-30 07:23

Så vackert och poetiskt svar, Stefan! Jag gillar speciellt "och runtomkring ligger flisor spridda som tecken, inte på våld, utan på nödvändighet." Och så Din sammanfattning i sista stycket! Tack för det!

Vibybo 2025-12-29 15:00

Ljuvligt varm bild i denna årstid, den sista bilden. Bävrar har sonen min på sin mark, fäller hundratals träd, det får de göra.

Svar från Turbo56 2025-12-29 17:00

Tack Stefan.
Bäverns idoga arbete är inte förstörelse utan en skrift. Bävern skriver sin berättelse med käkar och kropp, om hunger och hushållning, om ett hem som byggs i det tysta.
När dagen tar över suddas orden långsamt ut, men meningen består, att någon arbetade här medan världen sov.

Det är spännande djur.

Ha en fin kväll.

mojje 2025-12-29 16:39

Du har fångat en känsla och bävern verkar kämpa på.

Svar från Turbo56 2025-12-29 17:07

Tack Morgan.
Vid gryningen ligger spåren kvar, trädets stam är nyss sårad, blek och doftande av sav, tandmärkena är rytmiska som en tyst handtrumma.
Vi såg den simma iväg, vattnet bär små cirklar där svansen slog, minnen som ännu darrar.
Någon har arbetat i natten, med tänder och envishet, med en kropp som vet hur världen kan formas om lite i taget.

Ha en fortsatt fin dag.

gunte 2025-12-29 21:58

Vackert lugn i sista medan Bävern jobbar för högtryck ;)
HaD/Gunte..

Svar från Turbo56 2025-12-30 14:49

Tack Gunte, de arbetar hårt för att färdigställa bygget.

Ljuset kommer försiktigt, som om det inte vill störa det som nyss blivit färdigt.
Där, längs Kottlasjöns strand, syns spåren av bäverns envisa arbete, avbitna stammar med bleka, nygnagda sår, barkens spiralformade minnen av tänder som arbetat metodiskt, utan brådska men utan tvekan.

Snart kommer dagen att ta över, sudda ut dofter och mjuka kanter, men ännu finns ögonblicket kvar, ett landskap som bär spår av någon som verkar i mörkret och lämnar sina tydliga, tålmodiga signaturer i ljuset.
När solen når ner mellan trädstammarna ser allt orört ut igen och ändå inte.

Vi önskar er en fortsatt fin dag.