Gammalt och nytt

Vi vandrar genom försommarens ljusgröna tunnlar, där ljuset faller som ett stilla regn av klarhet över stigen.
Allt omkring oss skimrar av det där nästan overkliga gröna som bara finns några få veckor om året, när världen ännu är ny men redan bär en viskning av minnen i sina kanter.

Blommorna öppnar sig i rosa, lila och gula andetag, som små röster som vill berätta om början. De står där i sin första oskuld, ännu oberörda av tidens tyngd och deras färger känns som nyupptäckta toner i en gammal melodi.

Löven ovanför oss darrar i vinden, tunna som glas, genomlysta av solen som om den ville visa deras innersta ådror.
Det är det nya, det som spirar, det som sträcker sig, det som ännu inte hunnit bli något annat än löfte.

Och så finns det gamla, björkens bark, silvervit och flagnande, som en karta över år som redan passerat. Den ligger där som en tyst berättare, en som sett allt komma och gå, och ändå låter det nya växa ur sina egna skuggor.

Längre fram öppnar sig stigen igen, kantad av staket och träd, som en väg mellan då och nu.
Här möts allt, det som minns, det som spirar, det som fortsätter.

Vi går vidare och försommaren går med oss, i ljuset, i dofterna, i den stilla rörelsen mellan gammalt och nytt.

Lena Holm 2026-05-27 07:41

Det är en enorm färgprakt just nu och färgerna blir nästan överväldigande, i alla fall det gröna. Men det är en fin tid :-)
Hälsningar Lena

Svar från Turbo56 2026-05-28 00:05

Tack Lena,fFörsommaren vecklar ut sig som en målning som inte kan hålla sig inom ramen längre.
Färgerna svämmar över,
grönt i hundra nyanser, som vågor över marken,
gult som små solar i gräset,
rosa och vitt som viskningar som lyfter i vinden.

Allt rör sig, allt skimrar,
som om naturen strött ut liv i överflöd bara för glädjen i att överdriva.
Det är en tid då varje blomma känns som ett utropstecken,
varje doft som en hand som drar dig närmare världen.

Försommaren är livets egen överdådiga gest,
en påminnelse om att existensen ibland
inte bara spirar,
den exploderar i färg.

Stefan

pdahlen 2026-05-27 11:17

Vacker serie, fastnar dock mest för den sista stigen och barken

Svar från Turbo56 2026-05-27 23:55

Tack Peter, stigen löper som en mjuk linje genom den gröna tunneln,
som om skogen själv dragit ihop sina armar för att skapa en passage
bara för den som vågar gå långsamt nog att höra hur löven andas.

Ljuset där borta är inte skarpt, det är ett löfte.
Ett varmt skimmer som sipprar in mellan grenarna,
som om framtiden står och väntar i en glänta
och vinkar utan brådska.

Stefan

Carina H. Jacobsson 2026-05-27 18:05

Fin text och bilder som vanligt Stefan, jag uppskattar dem mycket. Idag blev favoriterna den "krulliga björkbilden" och den vackra syrenbilden!
/Carina

Svar från Turbo56 2026-05-27 23:59

Tack Carina, jag tänker ofta på symbolik när jag fotograferar, som här där syrenerna lutar sig fram som om de vill viska något till den gamla hagen
och hagen, trött av år, väder och tystnad, lyssnar äntligen igen.

De ljusblå och svagt lila klasarna är som små bloss av mildhet
och när de öppnar sig i doft och färg
börjar det nötta träet svara, nästan omärkligt,
först en ton av minne,
en suck av den sommar som en gång var.

Det är som om syrenernas skönhet väcker hagen,
får mossan att skimra som sammet,
får sprickorna i virket att likna livslinjer
snarare än ärr.

Barken som rullar ihop sig är en bild av att släppa taget med värdighet.
Den visar att skönhet inte bara finns i blomning och styrka,
utan också i det stilla avskedet,
i den mjuka övergången från form till förgänglighet.

Stefan