Inläggen är som små fönster in i dagen, där bilder och ord tillsammans bär läsaren med på vandringar, upplevelser och stämningar.
Små glimtar av dagens händelser där bilderna får tala först och orden följer som fotsteg i sanden.
Jag försöker ta er med, inte bara visa.
Låta er känna hur marken lutar svagt under våra vandringar,
hur vinden drar i jackärmen,
hur tystnaden ibland är det mest talande av allt.
Varje bild är ett andetag.
Varje text en rörelse, en tanke som sträcker sig ut
och bjuder in till att gå bredvid en stund.
Det är inte bara platser vi passerar,
utan ögonblick som vill stanna kvar.
Ett ljus som faller på ett sätt som bara händer en gång.
En stig som slingrar sig som om den minns oss.
En känsla som inte låter sig fångas helt,
men som ändå vill bli delad.
Så jag skriver.
Jag låter bilderna bära det de kan och låter orden fylla mellanrummen.
Tillsammans blir de en karta över dagen,
en liten resa som vi gör tillsammans,
steg för steg, tanke för tanke.
Hoppets tid
Knopparna sväller som små löften i det kyliga morgonljuset.
De tvekar inte, trots att världen ännu bär spår av vinterns tyngd.
De står där, stilla men orubbliga, som om de redan vet
att deras tid är på väg, att värmen närmar sig,
att allt som varit fruset hållet på att mjukna.
I varje knopp finns en berättelse om hopp,
om sommaren som väntar bakom hörnet,
om dagar som blir längre, ljusare, lättare.
De viskar att inget står stilla för evigt,
att även det som känns avlägset rör sig närmare
i sin egen takt.
Och kanske är det just därför de berör oss så djupt,
för att de påminner oss om att allt blir bra till slut,
att livet alltid spirar igen,
även när vi knappt vågar tro det.
*
Publicerad 2026-04-22 23:25 |
Läst 148 ggr






Ha en fin dag/Carina
Tack Carina, det finns en stilla väntan i allt levande när ljuset dröjer. Knopparna håller andan under sina slutna skal, marken ligger tyst och samlad och vi själva går lite långsammare, som om kroppen sparar sin energi tills solen återvänder.
Men så kommer den, först försiktigt, sedan med en värme som känns ända in i bröstet, då händer någonting, både i naturen och i oss.
Färgerna vaknar, knopparna släpper sin tvekan och våra egna ansikten mjuknar i det första riktiga ljuset.
Det är som om världen och vi delar samma reflex,
att sträcka oss mot värmen.
Att öppna oss.
Att minnas hur det känns att leva fullt ut.
God natt och snart kommer den riktiga värmen.
Stefan
Hälsningar Lena
Tack Lena, när solen bryter fram går allt plötsligt fort. Färgerna vaknar som om någon vrider upp världen ett snäpp och man kan nästan se hur knopparna sträcker sig i realtid. Det som nyss var stilla börjar glöda, värmen rör vid både bark och hud och naturen målar om sig själv medan man står där och försöker hinna med.
God natt och ha en fin fredag.
Stefan
Hälsningar Jörgen
Hade en gammal vän som förundrade sig så över just kastanjeblommorna, hon sa det stämmer inte med naturens lagar, de där blommorna borde häng nedåt istället för att sträcka sig så stolt uppåt. De är för tunga. Hon sitter nog på ett moln nu och tittar på hur kastanjens blomma växer dag för dag.