Brännkyrkagatan

En gata på Södermalm där de nötta gatstenarna blänker i nattbelysning.

Gatan fick sitt namn vid namnrevisionen 1885, innan dess var namnet "Stora Bastugatan och Besvärsgatan". På 1600-talet förekom även namnen "Gamble Badestugegatathun" och "Stora badstwegegattan".

Natt i staden

Jag älskar att vandra omkring i städer mitt i natten, efter en som alltid god och lång middag tog jag denna bild när vi strövade hem genom vår franska stad.

En gata i byn

Rue Obscure är en gata från år 1260, om man lyssnar riktigt noga så kan man höra hovarna.

Ljus och färgsättning

Mycket kan sägas om ljus och färgsättning, själv ser jag mig ofta som purist, jag tycker om naturliga och svala färger och framför allt är jag inte så förtjust mot de stora ljusskärmar som börjar monteras upp lite varstans.

När jag tog en morgonpromenad i Globenområdet igår, så kunde jag inte avstå från att ta bilden nedan.

Hus med många namn

Villa Lusthusporten, även kallad Wicanderska villan, Brinckska villan eller Liljevalchska villan.

Djurgården var ursprungligen inhägnad kunglig jaktmark med ingångar genom flera portar. Under 1600-talet fanns här ett lusthus som gav namn åt den närliggande porten. Blå porten, Djurgårdsporten eller Lusthusporten, är idag den enda bevarade portalkonstruktionen till Djurgården i Stockholm. Dess nuvarande läge vid Djurgårdsvägen, strax söder om Djurgårdsbron fick den 1968 efter att ha flyttats flera gånger från den ursprungliga platsen knappt 300 meter söder om nuvarande plats. Porten var ursprungligen en trägrind som stängde "Wägen till Stora Slätten" (Djurgårdsvägen) och en av entréerna till den inhägnad som sedan 1600-talets slut omgav Djurgårdsgärdet med de kungliga jaktmarkerna.

År 1873 fick grosshandlare Alfred Brinck arrendera marken och han lät bygga ett bostadshus efter arkitekt Hjalmar Kumliens ritningar. Huset var i stram italienskt stil och utgör stommen till det befintliga huset. På en karta från 1885 kallas det för Sommelii villa. Under Allmänna konst- och industriutställningen 1897, användes villan som presskontor och polishäkte.

Byggnaden såldes sedan till korkhandlaren Hjalmar Wicander. Han lät arkitekten Carl Möller bygga om huset till dess nuvarande utseende i en nybarockstil med jugenddekor som var högsta mode då.