Januarivinter

Januarivinterns enkla skönhet bär inget överflöd, den står stilla, sparsam, nästan genomskinlig.

Kylan håller världen i ett varsamt grepp, inte hårt nog för att göra ont, bara tillräckligt för att påminna om närvaro.

Diset ligger lågt och löser upp konturerna.

Träden tappar sina skarpa gränser, husen blir antydningar snarare än former.

Allt mjuknar, som om världen valt att vila från att vara tydlig.

Ljuden dämpas, stegen blir försiktigare, andetagen syns och försvinner.

I detta milda sudd finns en stillsam tröst, inget kräver uppmärksamhet, inget vill förklaras.

Bara ljuset som silas genom grått, tiden som saktar ner, och en känsla av att det räcker.

*

Ha en fin måndag.

Vibybo 2026-01-19 13:45

Bild 3 där stenarna sträcker sig ut i tomheten, eller den sista s-kurvan; varning för slirig väg på isen. Stenarna känns lätta i bild 3, de tynger inte kompositionen alls.

Svar från Turbo56 2026-01-19 18:14

Tack Stefan, stenarna ser ut att sväva som om de glömt sin egen tyngd.
De flyter inte för att de kan, utan för att inget längre kräver att de faller. Tyngdlagen har tagit ett steg tillbaka, avvaktar.
I detta svävande tillstånd blir stenarna något annat än sten, tankar, pauser, punkter i en mening som aldrig avslutas.

Och kanske är det just där deras stilla rörelse leder, till insikten att även det mest massiva kan bli lätt, om rymden omkring är tillräckligt vid.

Ha en fin kväll.

Bjarne 2026-01-19 15:12

Diset ger ett härligt lugn i bilderna. Kontemplativt. I sista bilden är det 'omöjligt' att inte låta blicken följa skridskobanans fina böjar bort mot strandkanten och träden. Störtskönt!
Ha en fin fortsättning på måndagen!
Bjarne

Svar från Turbo56 2026-01-19 18:22

Tack Bjarne, den upplogade skridkovägen, en slingrande linje dragen över isens blågrå tystnad.
Snövallen längs kanterna reser sig mjukt, som om sjön själv andas långsamt under sitt frusna lock.

Skridkovägenleder inte någonstans i egentlig mening, den följer sjöns nycker, svänger undan vassruggar och rundar uddar som sover under snön.
Den går aldrig rakt, för sjön har aldrig varit rak.

Den finns för rörelsen, för känslan av att färdas över något som annars inte går att gå på. När den till sist upphör, löses den åter upp i snö och is och sjön sluter sig kring sin tystnad igen.

Ha en fortsatt fin måndag.

Lena Holm 2026-01-19 19:05

Jag fastnar också för stenarna i bild tre och givetvis puffbilden med den dimmiga s-kurvan på blöt is. Grått väder och blött kan ibland bli riktigt fint men det lockar ju inte till att gå ut. Har man hund gör man ju det ändå.
Hälsningar Lena