Den ligger kvar över landskapet, hård och envis, som om den glömt varför den en gång kom och därför inte vet när den ska gå.

Havet, som brukade andas och röra sig, har stelnat mitt i en tanke. Isen ligger som ett lock, mjölkvit och sprucken, och tystnaden ekar där vågorna borde vara.

Svanar och änder förstår tidigare än vi, de känner i kroppen när något inte längre går att vänta ut.

Med långsamma rörelser lämnar de det frusna vattnet, som om de tog farväl av en plats som svikit dem.

Deras vingar skär genom den bleka luften, och de flyttar dit där havet ännu minns hur man är flytande, dit där en mörk spegel av öppet vatten fortfarande andas.

Kvar blir isen, himlen, kylan som gnager utan att göra väsen av sig. Vintern står stilla, men livet rör sig vidare, söker sprickor, följer instinkten bort från det som låst sig.

Någonstans finns det vatten som ännu inte gett upp.

Svanarna och änderna vet det.