Bettlare förbjudas tillträde

En liten skylt hade fastnat i minnet. Idag letade jag reda på den. En relikt från förr, en tid portarna var olåsta, men det kunde finnas portvakter som såg och hörde allt. Här står huset på St Persgatan i Norrköping.

Den här biten av gatan har byggts om till det holländska konceptet Woonerf, gågata med biltrafik i gångfart.

Porten från förra sekelskiftet är noga bevarad. Under gatunumret 86 skymtar siffran 19. Stadsingenjörskontoret hade ställt till det.

"Bettlare och försäljare förbjudas tillträde". Skylten har suttit där i över hundra år, tagits till vara då porten renoverades och återmonterats med krysskruv där krysset borrats bort.

Låghus i Visby innerstad

Östra Tullgränd, Visby innerstad, maj 2021. Bortom huset insidan av ringmuren kring innerstaden. Österport ligger hundra meter till höger om bilden.

Hur blev det så här? Svar: Huset byggdes med normal relation till gatan. Sen höjdes gatan på. Kanske för att VA byggdes ut och avloppsrören måste ha rätt lutning. Husägaren kanske klagade men kom ingenstans med det. Här ser man fasaden upprustad och rödtjärad, på taket papp lagt på gammalt sätt med trekantsläkt. Nederst   en modernare plåtlösning med ståndränna som leder vattnet till ett stuprör. Plåten har blivit bucklig av smärre påkörningar. 

Cyanotypi 1843 första fotoboken

Scientific American juni 2021 anlände i brevfacket. På sidan 18 och 19 beskrivs hur Anna Atkins, född i England 1799, blev botaniknörd och samlade in bland annat alger och tecknade av dessa. På 1840-talet fick hon hjälp av astronomen och kemisten John Herschel att  låta ljuset och kemin göra jobbet.

Oändligt noga lade hon ut algerna på det med järnsalter preparerade papperet. Solen färgade papperet blått utom där algerna satt i vägen. Hon gav ut bilderna i tre band: Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions. Den första kom ut i oktober 1843 och betraktas ofta som den allra första fotoboken.

Bus Stop

En för lilla Norrköping ovanlig syn, trafikstockning med bussar så långt ögat nådde.

Man hade stängt av halva gatan för att det skulle läggas ner fiber under en trottoar.  Bilen t h står alltså inom det avspärrade området.

Så det var lite trångt. Sen fick en buss motorstopp vid ett rödljus. Tekniker micklade oavbrutet med styrdatorn (bussen går på biogas) medan köerna växte.

Mötande bussar lyckades pressa sig förbi med centimetrar till godo. Elbussen också.

Fast oj vad det var trångt!

Det gick! Duktiga chaufförer.

Till slut fick dom igång bussen med motorstopp. Det blev busskaravan mot rödljuset. Eller kanske buskaravan är rätta ordet för en karavan bussar mot rödljus? (Iphonebilder, jpg direkt ur apparaten.)

Östertullstriden i Visby

Almstriden i Stockholm fick efterföljare. Visby stad hade följt Stockholms fotspår. Innerstaden skulle saneras. Ett kvarter i taget skulle rivas och bebyggas med moderna hus. Det var i botten ett (S)-projekt, men mötte inget egentligt motstånd. Först ut: kvarteret Östertull. Det ligger strax innanför Österport. Det var ett kvarter som alla andra, men hade kommit först i kön för att rivas av saneringsideologiska skäl.

På kvarteret mittemot fanns ett nytt Folkets Hus med bibliotek, fullmäktigesal, filmlokaler mm. Det hade byggts efter det att av allt som fanns innan rivits.

Som i Stockholm hade Visby lagt ut byggnadsförbud för att göra det omöjligt att rusta upp husen. De förföll planenligt. Utvändigt såg de ofta bedrövliga ut, fast stomme och interiörer var intakta. Då köpte stan upp fastigheterna under expropriationshot. Med det hotet blev det ingen reavinstskatt, utan fastighetsägarna fick kontant betalning direkt i plånboken. Det tystade en hel del protester.

1 januari 1971 bildades Gotlands kommun av landstinget, 13 landskommuner och Visby stad. Planerna för rivningssanering stod kvar. En totalentreprenadtävling fullföljdes. Vinnare utsågs. Nu skulle hela rasket rivas. 

Kv Östertull 1970. Hästgatan var trång, biltrafiken tät, husen slitna efter mångårigt byggnadsförbud. T h "Borgen", ett Folkets Hus byggt efter det att den äldre bebyggelsen rivits. Foto Holger Ellgaard, tillgängligt enligt Wikipedias villkor.

Kv Östertull 1970. Gårdsmiljön eftersatt genom många års byggnadsförbud. Under den förfallna ytan fanns en hel del byggnader som hade kunnat återställas.  Foto Holger Ellgaard, tillgängligt enligt Wikipedias villkor.

Kv Östertull efter rivningen oktober 1970. Foto antikvarien Waldemar Falck/RAÄ.

28 oktober 1971 startade rivningsarbetena. Samtidigt startade elevrådets ordförande i närbelägna Solbergaskolan, Dag Franzen, en protestaktion.

Han var 15 år. "Jag var väl påverkad av min mamma som tyckte det var hemskt att det skulle rivas. Men dessutom låg det i tiden, det var bara ett halvår efter almstriden, klart vi var påverkade av den." Dag fick med sig några kompisar och bland dom såna som lite stillsamt hade "ockuperat" lägenheter i det tömda kvarteret.  För att samla ihop folk till protesterna dansade Franzén och hans gelikar ringdans genom klassrummen. De fick med sig de flesta eleverna från årskurs nio och ända ner till fyran. Totalt med anslutande från Södervärnsskolan blev de uppskattningsvis 500.

Väl vid Östertull hade rivningsarbetarna lunchrast. Ockupanterna klättrade upp i husen och upp på grävmaskinerna. ”Östertull åt folket” sjöng de, på melodin till John Lennons ”Power to the people”. Den hade använts ett halvår tidigare, då med texten ”Almarna åt folket”. På banderoller och skyltar stod slagorden skrivna: ”Bevara Visby fritt från betong” och ”Vi kräver rätten att själva bestämma över vår miljö”.

På slaget halv ett återupptogs rivningsarbetet trots att gården var full av skolungdomar.

En röjningsmaskin satte full fart mot folkmassan. Skoleleverna räddade sig skrikande ut på Murgatan där de bjöds en tillfällig fristad, i alla fall från de rasslande larvfötterna.

Den tillkallade polisen, kanske även den med almstriden i bakhuvudet, drog sina batonger och försökte driva bort ungdomarna med hjälp av hundar. Efter en del handgemäng - "Elisabeth" minns att hon och kompisarna satte sig i grävskoporna och att "polisen fick bära bort oss" - kunde rivningarna fullföljas.

Länk:

https://helagotland.se/familj/polisen-ingrep-nar-ostertull-stormades-15386280.aspx

Alternativ Stad lyckades i Stockholm i maj 1971. Det var en organisation som hållit på åtskilliga år. Visserligen bestod den av långhåriga ungdomar, men de fick stöd från etablerat folk och en uppståndelse som märktes i hela världen. Några hundra niondeklassare och ännu yngre i Visby lyckades inte stoppa rivningen av kvarteret Östertull. Det var en spontan aktion, ingen planering, få vuxna. Rektor dömde till kollektiv kvarsittning.

Inget resultat alls på platsen, men uppståndelsen nådde ut i hela Sverige. Beslutsfattarna i Visby påverkades inte på kort sikt, men insåg att det kommit en generation som tyckte annorlunda och hävdade det så att det märktes. Det kan ha påverkat de framtida besluten.

Själv var jag med i Östertulls omdaning på ett helt annat sätt, omedelbart intill de politiska beslutsfattarna. Återkommer!