Siluetter

Blev, av naturliga skäl, sjön i helgen. Maken fick välja natthamn förutsatt att det blev antingen en ö där det fanns något trevligt att fota (tex fjärilar...) eller en där hundarna kunde skutta fritt (dvs så liten att vi kan kolla att det inte ligger några fåglar och ruvar eller liknande och att vi hela tiden kan ha hundarna under uppsikt när de är lösa. Och helst inga andra båtar eftersom den ena hunden är riktigt duktig på att stjäla mat från inte ont anande "picnic-folk".) Blev det senare alternativet. En liten ö, kanske 100*20 meter, nästan inga blommor och inte en endaste fjäril i sikte. (Men härliga klippor för både människor och hundar.) Så det blev inte så mycket fotat, men lite lek med siluetter i solnedgångens glitter i havet. Och på sätt och vis är det ju trevligt att bara komma hem med 25 foton som ska gås igenom. 

Vemodets tid

Jag blir alltid lite deppig så här års. Det är något motsägelsefullt med den här tiden. Allt är så vackert där ute, samtidigt som vi alldeles snart går mot mörkare tider. Jag försöker njuta, långa promenader med hundarna och kameran i bland alla vackra buskar och blommor som avlöser varandra. Vi har hunnit med häggmispel, vitsippor, japanskt körsbär och vanliga, vita körsbär, äpple, bondsyren och strax efter prestonsyren, gullregn och häromdagen prästkragar. Men ändå vill det där vemodet inte riktigt släppa taget. Nej, jag längtar till stjärnklara augustinätter och septemberluft.

Äntligen fått fota valpar igen (Varning för "valp-bild-bomb".)

Det kanske låter lite märkligt, men jag tillhör den skaran som faktiskt tycker att livet blivit bättre pga corona, eller snarare av att jobba hemifrån. Att få jobba hemifrån passar mig utmärkt, jag hinner mer "på jobbet" (fast just idag har jag kompensationsledigt för att 6:e juni inföll på en söndag.)  Mycket mindre intryck på dagarna gör också att mår mycket bättre. Hundarna trivs också utmärkt med att jag för det mesta är hemma. Och när jag är ledig vill jag helst träna hund eller fotografera, och det är ju aktiviteter som inte påverkats nämnbart av pandemin. Visserligen har alla hundtävlingar varit inställda, men det viktigaste för mig är inte att tävla utan att träna, och visst har det emellanåt varit trist att inte kunna umgås som vanligt med framförallt föräldrar, men de bor nära och vi har kunnat träffas utomhus. Men när "min" uppfödare haft valpar har det känts riktigt trist att inte kunna åka dit och fota. (Uppfödaren bor i en annan region och en bra bit att åka, så helst vill man kunna stanna kvar över natten. Och beroende på väder och årstid så kan man inte alltid fota valpar utomhus.)

Men nu har en klubbkompis valpar, och de bor nära och dessutom har ju vädret varit sådant att det var ganska lätt att boka in en eftermiddag med valpfoto i deras trädgård. Två shetland sheepdogvalpar, 6 veckor, två riktiga yrväder men ändå helt olika personlighet. Så intressant att studera deras personlighet och att den är så tydligt redan när de är så små. Den lilla blue merlen (den ljusa) var helt sanslös, hon kommer göra sin blivande agilitymatte väldigt lycklig (och sannolikt också lite trött emellanåt). Vi satte valparna på ett bord för att få upp dem i höjd med äppelträdets blommor och matte fick jobba ordentligt för att hon inte skulle hoppa ned. Jag blev faktiskt förvånad att det överhuvudtaget blev några hyfsat skarpa bilder på henne där hela hon var med. Den lilla trefärgade var mycket mer försiktig av sig, så hon var hyfsat still på bordet. Men när vi släppte lös dem tillsammans på gräsmattan var det full fart på båda. 

Fjärilslycka

Älskar fjärilar.

Det gör väl i och för sig de flesta. 

I närområdet är det tyvärr ganska dåligt med fjärilar. Vanligast är aurora och någon enstaka citronfjäril och påfågelöga. Har planterat alla tänkbara fjärils- och biväxter i trädgården i hopp om att locka till mig några juveler. Har till och med sparat brännässlorna (hur klokt det är kan man ju diskutera).

Så tänker jag på pappa som gick bort för två somrar sedan. Ett av de sista minnena av honom var att han var så glad åt att de hade så mycket fjärilar i sin trädgård. Att det mesta var kålfjärilar som åt upp deras kål bekymrade honom inte ett dugg. Så numer odlar jag också kål... och kålfjärilar.. och minns pappa.

Men så mycket mer fjärilar har det inte blivit i trädgården. Förutom kålfjärilarna då. Så de flesta fjärilarna fotar jag i skärgården, när vi är ute med båten. 

Men så idag hittade jag en vinbärsfuks i trädgården. Vet inte att jag sett den någonsin förut. Och i syrenen hittade jag en lite tilltufsad grönsnabbvinge. Lite lycka i vardagen.