I himlen är allting blått

Njuter av en massa insekter i trädgården. Idag satt jag och tittade på (och fotade) alla humlor och fjärilar. När jag tittade igenom bilderna kom jag att tänka på en dikt. Jag är inte precis varken någon "poesi-kännare" eller "poesi-slukare", men som barn hade jag en fantastisk bok med dikter av Bo Setterlind, med illustrationer av Hans Arnold. Denna dikt från den boken är, i all sin enkelhet, än idag en av mina favoriter.

I himlen är allting blått,

skogen är blå.

En blå humla sitter i en blå blomma

och suger blå honung.

Det blåser.

Försökte återskapa känslan med en av dagens bilder med hjälp av Photoshop. Vet inte om jag lyckades något vidare, vissa saker ska man kanske bara spara för sig själv, i fantasin. Och låta humlorna tala för sig själva i sin alldeles naturliga skepnad.

Munkö

Första natthamn på semesterns första båttur blev Munkö i Stockholms skärgård, Munkö är en favoritö för framförallt dottern, som är väldigt intresserad av botanik, ön är känd för sina orkidéer. Men här finns också Apollofjärilar! 

En blåvinge hittade jag också, osäker på vilken sort.

Liksom flera olika sorters pärlemorfjäril. Inte heller dem har jag lyckats artbestämma säkert. 

Siluetter

Blev, av naturliga skäl, sjön i helgen. Maken fick välja natthamn förutsatt att det blev antingen en ö där det fanns något trevligt att fota (tex fjärilar...) eller en där hundarna kunde skutta fritt (dvs så liten att vi kan kolla att det inte ligger några fåglar och ruvar eller liknande och att vi hela tiden kan ha hundarna under uppsikt när de är lösa. Och helst inga andra båtar eftersom den ena hunden är riktigt duktig på att stjäla mat från inte ont anande "picnic-folk".) Blev det senare alternativet. En liten ö, kanske 100*20 meter, nästan inga blommor och inte en endaste fjäril i sikte. (Men härliga klippor för både människor och hundar.) Så det blev inte så mycket fotat, men lite lek med siluetter i solnedgångens glitter i havet. Och på sätt och vis är det ju trevligt att bara komma hem med 25 foton som ska gås igenom. 

Vemodets tid

Jag blir alltid lite deppig så här års. Det är något motsägelsefullt med den här tiden. Allt är så vackert där ute, samtidigt som vi alldeles snart går mot mörkare tider. Jag försöker njuta, långa promenader med hundarna och kameran i bland alla vackra buskar och blommor som avlöser varandra. Vi har hunnit med häggmispel, vitsippor, japanskt körsbär och vanliga, vita körsbär, äpple, bondsyren och strax efter prestonsyren, gullregn och häromdagen prästkragar. Men ändå vill det där vemodet inte riktigt släppa taget. Nej, jag längtar till stjärnklara augustinätter och septemberluft.

Äntligen fått fota valpar igen (Varning för "valp-bild-bomb".)

Det kanske låter lite märkligt, men jag tillhör den skaran som faktiskt tycker att livet blivit bättre pga corona, eller snarare av att jobba hemifrån. Att få jobba hemifrån passar mig utmärkt, jag hinner mer "på jobbet" (fast just idag har jag kompensationsledigt för att 6:e juni inföll på en söndag.)  Mycket mindre intryck på dagarna gör också att mår mycket bättre. Hundarna trivs också utmärkt med att jag för det mesta är hemma. Och när jag är ledig vill jag helst träna hund eller fotografera, och det är ju aktiviteter som inte påverkats nämnbart av pandemin. Visserligen har alla hundtävlingar varit inställda, men det viktigaste för mig är inte att tävla utan att träna, och visst har det emellanåt varit trist att inte kunna umgås som vanligt med framförallt föräldrar, men de bor nära och vi har kunnat träffas utomhus. Men när "min" uppfödare haft valpar har det känts riktigt trist att inte kunna åka dit och fota. (Uppfödaren bor i en annan region och en bra bit att åka, så helst vill man kunna stanna kvar över natten. Och beroende på väder och årstid så kan man inte alltid fota valpar utomhus.)

Men nu har en klubbkompis valpar, och de bor nära och dessutom har ju vädret varit sådant att det var ganska lätt att boka in en eftermiddag med valpfoto i deras trädgård. Två shetland sheepdogvalpar, 6 veckor, två riktiga yrväder men ändå helt olika personlighet. Så intressant att studera deras personlighet och att den är så tydligt redan när de är så små. Den lilla blue merlen (den ljusa) var helt sanslös, hon kommer göra sin blivande agilitymatte väldigt lycklig (och sannolikt också lite trött emellanåt). Vi satte valparna på ett bord för att få upp dem i höjd med äppelträdets blommor och matte fick jobba ordentligt för att hon inte skulle hoppa ned. Jag blev faktiskt förvånad att det överhuvudtaget blev några hyfsat skarpa bilder på henne där hela hon var med. Den lilla trefärgade var mycket mer försiktig av sig, så hon var hyfsat still på bordet. Men när vi släppte lös dem tillsammans på gräsmattan var det full fart på båda.