OmTag. Basar och baslir

Som jag skrivit om tidigare har musiken alltid varit ett stort intresse. Jag spelade i band från tidigt 70-tal till sent 80-tal. Nu var jag väl aldrig någon musiker av rang, men roligt har jag alltid tyckt att det är. Mitt val av instrument blev elbas, det var mer tillfälligheter som avgjorde, passionen för instrumentet växte fram mer successivt.

I början av 70-talet fanns en hel del bas hjältar i de band vi lyssnade på, som John Wetton som spelade med King Crimson, Greg Lake som spelade tidigare i samma band, men senare utgjorde en tredjedel av Emerson, Lake & Palmer eller Chris Squire i Yes för att nämna några få. På senare år har det dykt upp en hel del nya fantomer med den gemensamma nämnaren att de alla är tekniska virtuoser och att de flesta av dem lirar med så kallad slap teknik. Genomgående för dagens musiker tycker jag är att de drivit den tekniska färdigheten till höjder de flesta av oss knappast skulle tro var möjlig ”på vår tid”.

Men ibland kan jag tycka att det tekniska blir ett självändamål, musik handlar trots allt inte om att kunna spela skalor så snabbt som möjligt. Och man tenderar att spela det man övar, för att citera den fine gitarristen Robben Ford. Övar man skalor så snabbt som möjligt blir det lätt att man tar med sig detta in i spelandet. Jag funderar på om detta kan bero på att ganska många sitter hemma framför datorn på sin kammare och övar idag? På min tid spelade vi alltid i band i någon källare, övningen utgjordes till stor del av att man spelade tillsammans med andra.

Nu skall jag inte racka ned på dagens musiker, det finns säkert bättre och flera än någonsin och kanske finns det också fler garageband även fast jag inte har koll på dem nu för tiden. Men när det kommer till baslir som jag gillar handlar det för det mesta om att det skall vara ett fint samspel med trummisen och att bas och trummor skall bära fram musiken. Bra baslir är ofta när ”det inte hörs” alltså när gemene man tycker att musiken svänger och låter bra.

En bra basist gör bandet bättre utan att nödvändigtvis behöva synas så mycket själv, lyssna på en sådan som James Jamerson eller John Paul Jones i Led Zeppelin och hur avgörande deras lir är för hur banden låter. Själv sitter jag och plinkar lite för mig själv då och då, och är nöjd med detta numera. Men jag tycker att elbasar är bland de snyggaste instrument som finns och väl pryder sin plats på väggen här hemma.

OmTag. Exponeringsmätare är fina grejor

Ett bra hjälpmedel när man fotograferar är en exakt ljusmätare. Fotografera betyder ju att skriva med ljus, och då kan det vara bra att kunna mäta detta ljus ibland. Kamerornas inbyggda mätare gör allt som oftast ett utmärkt jobb, men vill man ha fullständig koll är det en lös mätare som gäller. Dessutom är det ett ovärderligt hjälpmedel när man skall kalibrera sina egna prylar.

Att det står 400 asa på filmasken eller att man skruvar upp kameran till iso 400 eller något annat betyder inte nödvändigtvis att detta stämmer så vidare värst bra med verkligheten. När man plåtar med svartvit film till exempel hänger det ganska mycket på framkallaren vilken känslighet man får ut. Dessutom brukar mätarna i kamerorna variera en hel del från ”sanningen” liksom slutartiderna. Så för att kalibrera sin process, som man alltså gör för att bilderna skall bli som man vill ha dem efter de förutsättningar man ger, måste man ha tillgång till en rättvisande mätare. Och just denna ovan är en i mängden av sådana.

Det första steget är att mäta ljuset mot ett jämt belyst gråkort (alltså en grå yta som reflekterar 18 % ljus) med kamerans mätare och kameran inställd på det iso (asa) värde som man skall köra med, till exempel iso 400. Man mäter sedan det infallande ljuset mot gråkortet med den lösa mätaren. Värdena man får för tid och bländare skall då överensstämma med varandra. Om de inte gör det får man justera kamerans iso-inställning så att de blir lika. Man har då kalibrerat mätaren i kameran och objektivet till det aktuella iso-värdet. Detta får man göra för alla olika iso man använder, lätt när man kör film lite mer tålamodskrävande när man kör digitalt eftersom man där tenderar att använda många fler olika iso-inställningar.

När man gjort detta och anpassat kamerans inställningar så att de överensstämmer med ”verkligheten”, åtminstone för det aktuella objektivet, som skall vara fokuserat på oändligt förresten då man vid kortare fokuseringsavstånd kommer att påverka såväl ljusstyrkan som brännvidden. Detta kallas bälgförlängningsfaktor för den som vill fördjupa sig. Vid normala fotograferingsavstånd brukar inte detta ha så stor betydelse, däremot vid makro och närbildsfotografering kan det vara ganska avgörande.

Hur som helst, vi vet nu hur de olika iso-inställningarna relaterar till verkligheten för aktuell kameramätare och objektiv och kan anpassa oss efter detta med att ställa in det verkliga värdet, som i värsta fall inte behöver ligga speciellt nära det som kameran visar. I den digitala världen har jag inte kunskapen att komma så mycket längre, men redan detta borde vara intressant för alla som jobbar med studioblixtar till exempel och som därför kör med lösa mätare.

När man plåtar med svartvit film tar nästa steg vid och där måste man även ta hänsyn till film och framkallare. Olika filmer kan ge ganska olika känslighet med varierande framkallare. En Ilford HP5+ till exempel ger mellan ½ och 1 stegs högre känslighet framkallad i xtol 1+1 än i HC-110 B, kör man med D76 1+1 hamnar man någonstans mitt emellan.

Som tur är kan man lätt kolla detta då filmen skall börja reagera på ljus någonstans strax över 5 bländarsteg under normalexponering av ett gråkort, man plåtar alltså ett antal rutor där man utgår från normalexponering av gråkortet och gradvis minskar exponeringen i halva eller tredjedels steg ned till minus 6 steg. När man framkallat filmen ser man vart svärta uppträder på negativet, ligger det vid ca minus 4,5 steg är det frid och fröjd. Om svärtan däremot uppträder först vid minus 4 steg måste man öka exponeringen ett halvt steg genom att ställa om iso–talet på kameran, har man kört med kameran på iso 400 (eller 400 asa som det heter i den gamla analoga världen) får man ställa ned känsligheten till ca 300. Likadant åt andra hållet om svärtning uppträder vid mer än 5 stegs nedbländning.

Matematiken runt detta är enkel eftersom en halvering eller en fördubbling av iso (asa) värdet motsvaras av ett bländarsteg åt något håll vilket i sin tur motsvaras av en halvering eller fördubbling av slutartiden.

I den analoga värden går man sedan vidare med att fastställa framkallningstiden, vilket i korthet funkar så att man kopierar ett normalframkallat negativ där man fotograferat ett rätt exponerat gråkort efter det att arbetet ovan gjorts. Sedan belyser man precis så länge som det tar för ett helt blankt negativ att ge maxsvärta på ett normalhårt papper. Kopian skall då när den torkat vara lika i nyans som gråkortet. Om den är för ljus är negativet för tätt och man måste minska framkallningstiden och tvärt om när kopian blir för mörk.

Detta är också beroende av förstorningsapparat, fotopapper och till viss del vilken pappersframkallare man använder. Hur som helst, om man tragglar sig igenom detta vet man hur kopiorna blir vid en viss belysningstid och förstoringsgrad, vilket underlättar en hel del när man gör kopior.

Givetvis kan man genom erfarenhet komma långt när det gäller kopiering, man ser ungefär på negativet hur länge man behöver lysa och hur hårt papper man behöver använda. Men om man har bra exponerade och framkallade negativ från början blir det mycket enklare.

Men i dag skannar de flesta sina bilder så detta andra steg får inte samma betydelse, en tumregel vid skanning är att framkalla så att negativen inte blir för hårda (vilket innebär lägre kontrast) som om man framkallar för att förstora i förstoringsapparat med kondenserat ljus, de flesta tider brukar vara angivna för diffusljus så en bra idé är att korta dessa tider med 10-15 % som startvärde.

Nog om detta, men en liten förklaring till varför man kan ha användning för en lös mätare förutom att de även är bättre och exaktare att mäta ljus med. Sedan är det med detta som med det mesta, man kan köra sin trix efter sunny 16 och höfta sina exponeringar, det blir som regel bilder då också.