OmTag. Läderlappen i Tanto

Sitter och går igenom gamla negativ, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Hittade denna på Läderlappen i Tanto 2011.

Något som jag visste men som blir ännu mer uppenbart när jag kollar mina negativ är dels att jag knallat runt en hel del och dels att jag inte befolkar mina bilder så värst mycket. En reflektion över hur jag lever mitt liv, jag fikar med några kompisar då och då, snackar en del i telefon, snackar med hundägare och deras hundar, men tar ganska få bilder vid dessa tillfällen. För det mesta knallar jag runt med mina hundar som sällskap.

När vi tittar på bilder är det nog viktigt att inse att vi är olika som människor och att detta också kommer att synas i våra bilder. Därför finns inga bilder som är rätt för alla, med andra ord; det jag själv tycker är bra kan vara helt intetsägande för någon annan.

OmTag. Att sticka ut hakan

Om någon sticker ut hakan och tycker något tar det hus i helvete. Genast finns en mängd människor som känner sig påhoppade och kränkta. Jag har svårt att förstå varför man inte, i stället för att känna sig kränkt, kan ta upp tråden och diskutera den sakligt utifrån den egna ståndpunkten om man tycker det är viktigt?

Att vi är oense om det ena eller det andra är ju inget konstigt, men om vi alla vill att samtalen skall leda någonstans är nog det sämsta vi kan göra att förvandla oss till kränkta gubbar och gummor som sitter och muttrar i ett hörn.

När det gäller Micke Bergs inlägg om unga vs äldre så kan man väl hålla med helt eller delvis eller inte inta alls, för egen del håller jag delvis med. Det finns en viktig poäng som jag skriver under på och det är att det behövs fler unga som reflekterar över sitt liv och sin samtid genom sina ögon just som unga.

För övrigt tycker jag att det är samma bristvara där äldre gör samma sak utifrån där de själva står i livet och skildrar sitt liv just som äldre. Jag håller också med om att trovärdigheten blir lidande om vi gubbar och gummor försöker skildra ett liv där vi själva inte är med längre om vi försöker göra det så att vi framstår som deltagare och inte de betraktare vi är.

Med att skildra menar jag inte enskilda bilder från svampplockningen med frun i skogen, kräftskivan med grannarna, besöken med barnbarnen på Gröna Lund osv, även fast sådana bilder givetvis bör ingå i berättelsen för att ge en helhet. Det jag syftar på är att man försöker fånga livet som man upplever det utifrån den enkla punkt där man själv står som människa (lånat av Sune Jonsson). Att försöka dokumentera ett tillstånd snarare än att återge enskilda händelser är det som jag tycker är viktigt, och jag tror att Micke Berg menar ungefär samma sak.

Slutligen: När man läser andras bloggar, som Mickes, kan det också vara bra att vara klar över vem avsändaren är, de flesta skriver ju utifrån sin syn och sina erfarenheter. Med andra ord; om jag själv över huvud taget inte håller på med samma typ av fotografi som avsändaren underförstått eller uttalat skriver om finns heller ingen anledning att känna sig påhoppad.

OmTag. Ungt och nytt

Fikade med Krister idag och vi snackade en del om detta med unga fotografer som varit lite på tapeten den senaste tiden. Hur hittar man och lyfter fram nya förmågor, unga som gamla? Ingen aning faktiskt. Man kan kritisera fotosidan och olika plank osv. men ytterst måste ju de nya förmågorna vara intresserad av att komma ut ur garderoben också.

Jag vet ju att Bengan till exempel försökt få tips och är öppen och vill ha tag i okända förmågor, gärna ungdomar. Men de måste nog själva vilja också, och det första steget är att tala om att de faktiskt finns. Det har nog aldrig varit någon annan som lyft, eller släpat, fram någon till offentligheten. I alla tider har det nog handlat om att själv söka sig ut om man vill få uppmärksamhet för sina saker.

Visst saknar jag ny fotografi, men jag tror inte att man kan påstå att det är den äldre generationen som håller det nya tillbaka, jag tror snarare att viljan att komma fram i de av oss äldre välbekanta medierna ofta saknas. Kanske rör man sig på helt andra plattformar?

En sak som dock kan vara hämmande tror jag är att vi äldre ofta förväntar oss vissa bildstilar för att tycka att det är bra. Om jag själv till exempel förväntar mig Cartier-Bresson eller Petersen för att det skall passera mitt nålsöga så hjälper jag ju inte direkt det nya utan snarare cementerar det gamla.

OmTag. Är det redan kört?

Jag brukar inte klaga på vädret, inte stor mening med det. Jag är inte heller någon soldyrkare snarare lider jag av värme. Men denna sommar, eller vad man skall kalla det för, har varit väl extrem även för mig. Det var ju ingen vinter heller, första året sedan jag flyttade hit 1987 som det inte under någon period har varit is som bar mellan Bergsundsstrand och Reimersholme.

Vädret är milt sagt konstigt, kanske har vi passerat gränsen för vad naturen tillåter oss att skita ned. Eftersom klimat är känsliga saker och kan tippa om ganska snabbt kanske det inte finns något sätt att undgå katastrofen, och vi verkar inte heller förmögna att ens bromsa nedskitningen vi människor. Lite billigare bensin och jänkarna börjar köpa större och törstigare bilar, några hotade arbetstillfällen och man offrar hellre miljön.

Produktionen flyttar dit det är billigast och man inte behöver ta ansvar, vi driver på med vårt handlande. Miljön för väldigt många har inget högre värde än bensinen man har råd att tanka eller att man kan köpa billiga t-shirts på H&M. Vi konsumerar och prispressar ihjäl våra livsförutsättningar, vad kan vara viktigare än ett nytt kök vart tredje år, ny mobil vart annat osv? Och vem stoppar ett par sockor med hål i när det är billigare att köpa nya?

Jag tror att vår enda chans att berättiga vår fortlevnad är att vi börjar tänka om, ordentligt. Jorden skiter högaktningsfullt i oss, när vi blir en tillräckligt stor belastning kommer den att göra sig av med oss. Det riktigt tragiska är alla oskyldiga varelser vi tar med oss i vårt giriga och egocentriska frossande mot undergång och katastrof; de som varken har skuld eller tillåts påverka eller ens visas minsta hänsyn, alla djuren.

OmTag. Tidiga morgnar med Sally

En tidig morgon i början av april, jag och Sally är på väg på promenad innan det är dags att sova. Som så ofta går turen vidare runt Reimersholme, dessa tidiga morgnar/sena nätter med Sally är ofta fantastiska. 

Jag får en klump i halsen när jag tänker på att hon inte kommer att finnas med mig några fler tidiga vårmorgnar på promenader runt vår vackra stad. Snart, allt för snart, är hennes tid här på jorden över; vetskapen gör mig förkrossad.

Hon är en fantastik vän, den mest genomgoda varelse jag haft förmånen att få leva med.