OmTag. Det alldagliga, eller att ta bilder av sådant man tycker om att se.

Jag promenerar en hel del med hunden, inte bara på nätterna förstås. Varje dag brukade det bli åtminstone en längre promenad, minst 7-8 km, ofta längre. Nu börjar hunden komma upp i en ålder då vi får hålla igen lite med långpromenaderna. Varje dag får bli varannan istället.

Men även våra kortare promenader skulle säkert många se som ganska långa, kortpromenaderna brukar vara på runt 3 km. Det blir som regel minst tre sådana om dagen.

På dagarna, som idag, gillar jag att hitta fina platser att filosofera och flanera i. Givetvis hänger kameran med, och som regel tar jag bilder på sådant jag tycker är fint att se utan några djupare tankar och ambitioner.

I dag knallade vi upp och runt Södersjukhuset här i Stockholm. Det är ett fint stråk med fantastisk utsikt mot Årstaviken. Det är inte heller så ”sönderfotograferat” som många andra vackra platser i staden. Ganska få verkar känna till det.

Jag tar även bilder där jag har en idé när jag ser dem hur jag kanske kan ”göra en bild” av dem, som här i de svartvita som exempel. Den på Johanneshovsbron och flygplanet tog jag igår och den på resterna efter häggspinnmalens larvers framfart tidigare i sommar tog jag idag.

OmTag. Helgerna försenar nattpromenaderna ytterligare

På helgerna blir den sena promenaden som regel ännu ca en timma senare. Det är ganska mycket liv och krogar i närområdet och jag tycker att det är skönt att vänta tills det lugnat ned sig lite.

Jag har inga problem med festprissar, men det är ändå skönt att slippa överförfriskade människor när jag går sena svängen med hunden.

För dem som tror att det är farligt att röra sig på stadens gator på natten kan jag lugna med att säga att jag har gått kors och tvärs genom den här staden alla tider på dygnet i hela mitt vuxna liv och aldrig råkat ut för något. Man får också med tiden lite av ett ”bollsinne” hur man skall agera och var man kan gå och vilka ställen och situationer man bör undvika.

Hur som helst är Stockholm en ganska fredlig stad, det mesta av skjutandet och sprängandet där man läser Stockholm i nyheterna sker i utsatta områden i förorter ganska långt från innerstaden.

Här är i alla fall några bilder från nattens promenad:

OmTag. Nattliga möten.

När vi går vår sena promenad hunden och jag, vilket innebär mycket tidig promenad för de flesta andra, händer det att vi träffar på stadens nattaktiva djur. I natt träffade vi rävar, först på Reimersholme och sedan träffade vi två stycken när vi var påväg hem, den ena var förmodligen samma som den vi träffade tidigare. Grävlingar ser man ibland, bävrar träffar man ofta liksom häger och kaniner vimlar det av.

Nu är det ett nytillskott sedan något år av dvärgkaniner, förmodligen någon som skaffat och ledsnat och släppt ut, de är bra på att föröka sig så det vimlar av dem.

En del människor ser djur som saker som man kan hantera som saker, ledsnar man så ”kastar man bort” som med andra saker. Under pandemin blev det tydligt hur många som skaffade hundar som de senare inte hade tid med, ibland undrar jag om människor saknar både hjärta och hjärna.

Hur som helst, varje natt blir det några bilder. Vid sällsynta tillfällen blir det något bra. Dessa bilder från i natt är väl inte så mycket att skriva hem om, men jag fick en bild på det första mötet med den ensamma räven i alla fall. Bilden på trappan tror jag att jag gillar, får se längre fram om jag fortfarande tycker att den håller.

OmTag. Nog om gatufoto från mig på ett tag.

Känslorna går höga när man diskuterar sådant som att plåta människor på gatan. Jag har min syn på detta, andra får ha sin. Så länge man inte bryter mot lagen så lägger jag mig inte i hur andra gör, även fast det finns vissa ”stilar” som jag inte gillar. Nog om detta från mig.

Jag plåtar ju mer på nätterna och då är det ganska sällan som det finns andra ute som fastnar i emulsionen eller på sensorn. Två bilder som är tagna mindre än 50 meter ifrån varandra i närområdet där jag bor. 

OmTag. Äger jag bilden av mig själv?

Följer debatten om gatufoto så här lite vid sidan av. Jag tycker att den rör sig mellan två extremer. Dels har vi dem som tycker att allt som inte är olagligt är ok och dels har vi dem som tycker att tillstånd måste ges av de som är med i bilderna.

Personligen är jag av åsikten att bilder på gatan eller andra ställen som innehåller främmande människor skall tas med respekt. Med andra ord att fotografera människor i förnedrande situationer om det inte finns något större syfte med bilden än den egna tillfredsställelsen att ta den borde man inte göra. Likaså att fotografera människor bara för att man tycker de ser ”lustiga” ut av en eller annan anledning är något jag inte gillar. Jag tycker att man generellt skall visa andra samma respekt som man själv förväntar sig mötas av.

Sedan har vi den andra sidan där man tycks mena att alla som kommer med på bild mer eller mindre måste ge sitt godkännande? Det skulle ju skapa en situation där det i stort sett blev omöjligt att dokumentera sin samtid eller ens ta bilder i det offentliga rummet. En sådan genre som gatufoto skulle ju helt omöjliggöras med ett sådant förhållningssätt.

Nu håller jag inte på med gatufoto i meningen att i första hand fotografera folklivet sedan ganska många år, men när jag gjorde det hände det vid ett fåtal tillfällen att någon påtalade att han eller hon inte ville vara med på bild. Jag tycker egentligen att det som regel inte finns någon anledning att argumentera för sin juridiska rätt i ett sådant läge, om jag plåtar digitalt raderar jag bilden och plåtar jag analogt ser jag till att inte publicera bilden.

Men det kommer fortsätta att förekomma människor i mina bilder även om det inte speciellt ofta är människorna som personer som har ”huvudrollen” i bilderna som det var när jag gatufotograferade. Och, nej jag kommer inte att fråga om lov för att ta mina bilder. Personligen så anser jag, som sagt, att man kommer ganska långt bara genom att visa respekt och en smula ödmjukhet.

Givetvis finns en problematik i och med att det idag är så lätt att göra bilder offentliga på olika plattformar. Men om vi skall börja inskränka allt där det kan finnas risk att någon av det ena eller andra skälet inte vill vara med på bild hamnar vi i en situation där det kommer att bli omöjligt att ta bilder över huvud taget.

För övrigt var en av anledningarna till att jag mer eller mindre slutade med gatufoto just detta att jag upplevde det som att fler och fler människor blev både mer misstänksamma och aggressiva om de trodde att de eller någon närstående råkade hamna på någon bild.

Sedan har vi detta med ”aggressiva fotografer”, de bidrar säkert till att många av oss andra får svårare att fotografera. Lite som att vara hundägare, det är de som inte har ordning på sina hundar och/eller inte plockar upp efter dem som skapar dålig stämning även mot oss som har det och plockar upp både efter den egna hunden och andras. Hundägare som hundägare, fotograf som fotograf tänker många.

Bilderna är inga mästerverk, men de har det gemensamt att de innehåller människor som inte blivit tillfrågade om jag fick ta en bild av dem.