OmTag. Utdelningen blir för det mesta ganska klen

En spontan blick från ett barn på bussen, det blev dagens bildskörd. Jag tog en massa andra också givetvis, men som för det mesta blir det inte så mycket att visa upp. Jag tror att för högt ställda förväntningar är väldigt vanligt när man börjar fotografera lite mer på allvar.

När man hållit på ett tag så inser man att man gjort ganska bra ifrån sig om man kommer hem med en eller ett par bilder som håller för den första urgallringen. När det sedan kommer till att samla ihop bilder över en längre tidsperiod skall man vara glad om man får ihop 20-30 bilder på ett år, och detta om man plåtar intensivt.

Visst kommer man att ha en massa bilder som är kul för egen del, bilder på polare, nära och kära osv. Men bilder som håller utanför den berörda kretsen blir det inte så många. För att inte låta sig nedslås är detta något som gäller i lika hög grad för proffsen, det som kanske främst skiljer proffset från den avancerade amatören är att proffset för det mesta inte visar upp en massa halvdana bilder.

Ett exempel: Robert Frank plåtade ca 28000 bilder till det som senare skulle bli runt 80 bilder i boken The Americans. Likadant är det med nästan alla, så att man inte kommer hem speciellt ofta med några mästerverk är inget att bli deppig över.

Det finns en skillnad mellan bloggbilder och böcker dock, och det är att man måste publicera betydligt fler bilder i bloggen om man vill ha ett flöde, om man inte struntar i bilder förstås. Men om man skriver en fotoblogg så måste man nog lägga upp lite bilder också, bara text är knappast något någon skulle orka tugga i sig i längden.

Men som sagt: 20-30 bilder per år om man har ett bra år, något att fundera över.

OmTag. Lite mer om gatufoto

Det har varit en hel del snack om gatufoto på sista tiden. Och då kanske främst gatufoto på fotosidan. Fotosidans medlemmar har ju en stor spännvidd mellan allt från rena nybörjare till gamla rävar som hållit på en massa år. Dessutom har medlemmarna olika ambitionsnivåer och att allt detta återspeglas i bilder och på klotterplank tycker jag inte är så konstigt.

Men ett tips i all välmening till alla som vill komma en bit längre än att bara plåta lite ”planlöst” på gatan rekommenderar jag att man går in och tittar på lite av vad gatufototraditionen har att erbjuda. Om man är intresserad av ”modern” gatufoto finns en hel del att se på siten in-public och för den som vill kolla gatufotografins rötter kan det vara bra att titta på sådana som Cartier-Bresson, Doisneau, Willy Ronis, Brassaï och några från den Amerikanska grenen som Garry Winogrand, Elliott Erwitt, Robert Frank, Lisette Model, och till vissa delar pionjärer som Paul Strand och Walker Evans till exempel. Det finns en mängd andra givetvis, men de brukar man hitta om man börjar med dessa.

För att greppa vad gatufoto handlar om, och hur man eventuellt kan komma vidare med sitt eget plåtande är det bra att ha föregångarna i ryggen. Det blir så mycket enklare att ta sig vidare själv då, åtminstone för mig var det en aha upplevelse att se dessa fotografers arbeten och lära sig lite om hur de tänkte.

Men starten för alla är att våga plåta främmande människor på gatan, och det är en tröskel man måste ta sig över. Ofta kan man känna sig lite obekväm i början, men denna osäkerhet avtar ganska snabbt när man upptäcker att ganska få bryr sig så länge man är öppen med det man gör och inte provocerar folk. Om någon uttryckligen visar att denne inte vill bli fotograferad är det ju enkelt att respektera detta, men det gäller också att jobba upp en smidighet så att man inte upplevs som påträngande. Om man gör detta visar det sig att ganska få bryr sig, eller ens lägger märke till att man fotograferar.

Sedan kan man utveckla sin personliga stil hur långt som helst, men generellt för bra gatufotografi tycker jag är att fotografen vill visa något mer än rena företeelser med sina bilder. Alltså är bra gatufotografi sällan ”slumpmässiga” semesterbilder rakt upp och ned från gatan, även om det är där vi alla startar.

Jag tror också att gatufotografi är en av de genrer som kräver mest tid för att dels hitta sina spår alltså komma underfund med vad man vill med sina bilder, och dels att lyckas översätta detta till faktiska bilder. Man måste vara alert hela tiden, så det kan vara en ganska psykiskt påfrestande sysselsättning eftersom det gäller att hålla skärpan uppe hela tiden. Men som sagt, alla är vi barn i början och jag tycker för egen del att vi måste ha det i bakhuvudet innan vi går in och sågar något som vi själva kanske höll på med för ett par år sedan.

Vissa kommer att hitta sina spår snabbare än andra givetvis, men det finns inga genvägar. Det handlar om att ägna mycket tid såväl på gatan som att titta på andras bilder. Gör man det brukar resten utkristalliseras av sig själv om man lyckas hålla intresset vid liv, och annars går man kanske över till andra former av fotograferande som man tycker passar en själv bättre. Jag har inte gatufotograferat speciellt aktivt själv på flera år, men när jag höll på tillbringade jag flera timmar om dagen på gatan alla dagar i veckan året om i princip.

Eftersom gatufotograferande kräver koncentration är det ofta en dålig idé att göra det i grupp, dels tappar man uppmärksamheten och dels blir man iögonfallande vilket lätt dödar spontaniteten i bilderna. Så man bör nog till att börja med trivas i sitt eget sällskap om det skall bli något på sikt. Dessutom funkar det lite som fiske, den som fiskar mest brukar också vara den som får mest fisk.

Mycket tid spenderat ger som regel även mer ”tur”, eller man får ett tränat öga så man inte missar bilderna lika ofta. Hur som helst lite mer uppmuntran från de som hållit på ett tag tror jag ger större framgång på sikt än att gnälla över bilder som vi alla tagit under resans gång, även om minnet tenderar att bli väl kort ibland.

OmTag. Att plåta på gatan

Ute och trampar lite gator igen, försöker fånga några bilder i steget. Mina gatubilder innehåller ganska sällan humor eller tvistade samband längre. Tidigare sökte jag mer detta, hittade någon snygg komposition och väntade in någon person till rätt ställe. Eller detta med att bygga historier genom att skapa samspel mellan personer och olika skyltar i miljön till exempel.

Jag har för egen del ledsnat lite på den typen av bilder, ofta tycker jag inte att de säger så mycket om någonting egentligen. Nu menar jag inte att alla som håller på med den typen av bilder gör fel på något sätt, det är bara jag själv som ledsnat på dem. Jag tycker också att gatufototrenden går mer och mer åt det hållet. Om man tittar på inPublic till exempel finns ganska mycket av den sortens gatufotografi.

Mycket av det vi traditionellt kallar gatufotografi var ju egentligen en form av dokumentärfotografi där man dokumenterade människorna i sin närmiljö. Nu säger man i stället att gatufotografi skall bestå av att fotografera okända som man inte har någon kontakt med?

Det som tidigare ofta handlade om att dokumentera människor man kände i vardagen har alltså förvandlats till att fotografer människor man inte känner i situationer där de inte förväntar sig att bli fotograferade? Det är en ganska stor skillnad, och en utveckling som jag inte är helt överens med.

Mitt eget gatufotande, om jag får kalla det så, handlar mer om att försöka fånga en känsla som jag själv kan känna igen mig i än att hitta roliga samband eller situationer. Jag tycker också att det är viktigt att jag försöker avbilda människor så att jag kan identifiera mig med dem på något sätt, och jag skrattar aldrig åt människorna med mina bilder. Om man vill ha exempel på skillnaden mellan att skratta åt människor och att skratta med människor kan man jämföra Parr och Elliot Erwitt.

Men om inte detta att dokumentera sin närmiljö och människorna som befolkar den längre betraktas som gatufotografi, vad skall man då kalla det? Eller generellt om man är mer intresserad av människorna man möter och försöker berätta något om dessa och inte är så intresserad av att göra balla bilder av okända i första hand, vad skall man i så fall kalla detta?

Nu menar säkert många, liksom mig själv, att detta med att indela allt i olika genrer och fack är ganska meningslöst egentligen? Problemet är bara att genrerna i sig är med och skapar normerna många gånger tror jag. Håller man på med att plåta på gatan så skall det helst passa de mallar andra satt upp, alltså helst vara tvistade bilder av anonyma människor där bildens värde ofta bedöms efter mungipornas rörelser hos betraktaren till exempel.