OmTag. Analogt eller digitalt är en fråga om vad man själv gillar.

Den ständiga frågan analogt vs digitalt, vad är ”bäst”? Frågan borde istället vara: Analogt eller digitalt, vad trivs du själv bäst med?

Det går bevisligen att ta bra bilder med bägge teknikerna, eller snarare handlar bra bilder väldigt sällan om vilken teknik som används så länge som man inte ägnar sig åt tekniker som skiljer sig väldigt mycket från varandra, typ våtplåtar och/eller använder sig av olika ädelförfarande, lithkopiering eller liknande där konsthantverket i sig är en stor del av uttrycket och värdet i bilden.

Men om vi håller oss till småbild vs FF och använder konventionella filmer eller sensorer, alltså jämförbara storheter, så kokar det ned till vad jag trivs bäst med.

Om det handlar om den slutgiltiga bilden så kräver såväl mörkrum som bildbehandling kunskap för att få det som man vill ha det. Sedan kan man utveckla detta till ett konsthantverk i egen rätt, det krävs mer övning och erfarenhet för att göra justeringar i mörkrummet än framför datorn och datorn ger också helt nya möjligheter vilket jag tror att vi knappast behöver diskutera.

När det kommer till att fotografera i svagt ljus har jag en hel del erfarenhet från bägge teknikerna och där kan jag idag fotografera handhållet och få ett resultat från det digitala som jag var tvungen att använda stativ och långa exponeringstider för att få förr.

När jag gick runt och plåtade handhållet analog så körde jag ofta med en film som var klassad efter 1600 asa (iso) men som i verkligheten snarare höll ca 1000 asa. Då kontrasten i staden är stor när det är mörkt blev också bilderna för det mesta ganska kontrastrika. Mörkret sotade igen och högdagrarna blev ganska vita, det fanns ett snävt spann däremellan där jag fick några gråskalor att prata om.

Det finns säkert dem som tycker att detta i sig ger en speciell känsla? Men det är i så fall något jag lätt fixar med till exempel kurvverktyget eller hårdare papper i bildbehandlingen eller mörkrummet om jag vill ha den effekten från en mer ”välexponerad” fil eller negativ. Detta gäller oavsett om jag plåtat digitalt eller med stativ och långa tider analogt.

Vad är då ”bäst”, analogt eller digitalt? Som jag skrev tidigare är frågan fel ställd då det mer handlar om vad man trivs med. I mitt fall ger det digital en helt annan möjlighet att fotografera på nätter och sena kvällar. Det innebär inte att jag inte kan gilla att ge mig ut med stativ och analoga kameror och uppskatta det också. Det är två ganska olika sätt att fotografera där det långsammare sättet kan vara en meditation i sig själv.

Om jag däremot skall plåta handhållet i svagt ljus så föredrar jag det digitala helt enkelt för att det ger mig helt andra möjligheter och betydligt bättre resultat..

OmTag. Min syn på zoomar, beskärningar och att fixa bilden i efterhand.

Jag har funderat en hel del på detta med att beskära, använda zoomar och fixa i bildbehandlingen/mörkrummet genom åren. Mitt sätt att se det är givetvis inte mer rätt än någon annans men jag har kommit fram till några saker genom åren som ”är rätt” för mig.

För att börja med detta att använda fasta brännvidder i stället för zoomar, jag plåtar helst själv med fasta brännvidder. Speciellt förr när jag plåtade mycket på gatan var det viktigt att få in brännvidden i ryggmärgen så att säga. Därför plåtade jag med en brännvidd i taget, ofta under flera månader.

Fördelen med detta var att jag anpassade mitt seende efter det utsnitt jag fick från objektivet, jag såg bilden med ögonen så att säga sedan var det bara att lyfta kameran, rama in och trycka av. Det tar en stund att utveckla detta seende och det funkade inte om jag höll på och bytte objektiv hela tiden. En kul aspekt i sammanhanget är att jag aldrig, eller nästan aldrig, råkat ut för att jag önskat ett annat objektiv på kameran när jag varit ute och fotograferat. Detta förklarar också varför jag föredrar fasta objektiv även om jag använder zoomar ibland.

Samma sak att inte beskära sina bilder i efterhand, om jag tvingar mig att använda hela bildytan måste jag lära mig att se bilden och komponera i ögonblicket givet det utsnitt som ges av objektivet. Visst, jag rättar ofta upp mina bilder eftersom jag har en tendens att få dem lite sneda (jag tror att det beror på att jag för det mesta fotar med en hand eftersom jag har hundkopplet i den andra) och visst kan man beskära i efterhand, men intentionen bör vara att använda hela bildfilen/negativet om man inte vill ha ett annat format på den slutliga bilden som vid ett stående porträtt som exempel.

En annan sak som blir mer och mer aktuell med att tekniken utvecklas är att inte plocka bort saker i bildytan eller att på andra sätt rätta till det som man inte tycker blev som man ville. Visst kan man tillåta sig att i efterhand göra hur man vill med sina bilder, men jag tror att om man har intentionerna att fotografera som jag skriver ovan så kommer man att utveckla sitt fotograferande ganska mycket, jag har gjort det genom åren i alla fall.

För att bli en duktig fotograf så handlar det om att kunna göra sina val i ögonblicket när man tar bilden och jag tror att den enda vägen mot att bli bättre på att fotografera går genom att öva sig i att få det så rätt som möjligt vid exponeringen, givet de förutsättningar och begränsningar som ges av kameran och objektivet.

Att bli en fena på bildbehandling och att fixa saker i efterhand kan vara nog så lärorikt, men det handlar inte om att bli en bättre fotograf. Däremot kan man i mörkrummet eller framför datorn lära sig hur man borde tagit en bild när man ser att den "inte blev helt rätt" och ta med sig de lärdomarna i sitt fortsatta fotograferande.

Jag tycker ibland att gränserna börjat flyta mellan vad som är ett bra fotografi och vad som är ett bra bildskapande i efterhand. Trots att de färdiga bilderna kan se likadana ut så handlar det i grunden om två helt olika saker.

OmTag. Himlar och affischer.

Fint lite diffuserat ljus när jag var ute med hunden för ett tag sedan. Ett lätt regn hängde i luften. Ljuset blir väldigt behagligt mjukt när det är sådant väder och jag gillar hur molntussarna kontrasterar så där lite lagom mot himlen.

När jag konverterar en sådan här bild till svartvitt så väljer jag en konvertering som inte blir för kontrastrik, men den måste samtidigt ha kontrast i mellantonerna för att himlen skall bli som jag vill ha den.

Jag konverterade i DxO Filmpack 7 och använde Ilford Delta 400 som filmval. Tillbaka i Lightroom Classic så gjorde jag en gradiell markering ovanifrån och plockade bort allt utom himlen från markeringen och mörkade ned och jobbade lite med kontrasten för att få himlen närmare hur jag upplevde den.

Slutligen gick jag in i Silver Efex och mörkade ned överkanten en smula med ”Burn Edges” för att avsluta med att lägga till en ram. I detta fall gjorde jag alltså inte som vanligt där jag brukar göra bilden mer eller mindre ”färdig” i färg innan jag konverterar till svartvitt. För en del bilder tycker jag att det funkar bättre att göra justeringarna från det svartvita.

Lite senare på promenaden såg jag affischen som jag tyckte kontrasterade fint mot bakgrunden, så givetvis får den bilden vara i färg. Kommunistiska Partiet föresten, det är ju kvarlevorna av KPML(r)!? Jag trodde att de gått i graven ungefär samtidigt som muren föll.

OmTag. Natt & dag & spamkommentarer.

Att plåta på natten skiljer sig ganska mycket från att plåta på dagen, inte bara rent tekniskt. Det är två olika sätt att se tycker jag. Jag tog ett par bilder på samma motiv, dels i natt och dels nyss. Ofta är det så att bilder som blir bra på natten är ganska intetsägande i dagsljus, det kan givetvis även vara tvärt om ibland.

En helt annan sak är detta med automatgenererade kommentarer som jag tycker börjar bli ett problem. Tekniken börjar bli så bra att de metoder för att förhindra spam-kommentarer som att kryssa i rutor att ”jag är inte en robot” eller att markera bilder i ett rutnät som innehåller något speciellt för att släppa igenom kommentarer inte funkar längre.

Jag liksom andra har fått en hel del kommentarer på senare tid där de är uppenbart automatgenererade. Jag vet inte om det finns någon lösning på detta? Jag raderar dem, men om vi börjar översvämmas av den typen av nya spam måste nog något göras åt det?

OmTag. Upplösning och oskärpecirklar.

Sitter och bläddrar lite bland mina bilder i Lightroom, jag har det mesta där, även det skannade analoga. Funderar lite över ”hur hög upplösning man behöver?” Det är en fråga som ofta är aktuell, speciellt varje gång det kommer något nytt.

Om vi utgår från skärpedjupsskalorna som finns på (äldre) objektiv är de ofta angivna efter att oskärpecirklarna som det heter inte får vara större än 1/1500 av diagonalen på negativet/sensorn för att vi vid ett normalt betraktningsavstånd vilket brukar anges som lika med bilddiagonalen skall uppfatta en punkt eller linje som skarp.

Jag läste en ingående artikel om detta i LFI för en massa år sedan där de istället utgick från ögats verkliga upplösning och klargjorde att oskärpecirklarna i själva verket behövde vara hälften så stora, alltså 1/3000 del av bilddiagonalen. Om man beskär sina bilder eller gör stora förstoringar som betraktas på kortare avstånd blir det givetvis annat som gäller.

Hur som helst klargör detta ett par saker, dels att den upplösning vi kan se under normala betingelser från en obeskuren bild inte är speciellt hög även om men räknar som i LFI och dels att skärpedjupet är något man måste hålla reda på om man skall utnyttja högre upplösning.

Om vi räknar med ett betraktningoavstånd som är lika den betraktade bildens diagonal får jag det till att en upplösning på dryga 4 megapixlar ligger på gränsen för vad vi kan se, alltså ca 1700 * 2500 för en kamera med film/sensor i formatet 2 till 3 (FF, APS-C…). Visst kan det finnas andra parametrar som påverkar detta med upplösning som jag inte känner till, men min egen erfarenhet säker mig att jag inte behöver ha en kamera med extrem upplösning.

Jag valde själv en kamera med 24 megapixlar före en med högre upplösning delvis för att jag inte behöver högre upplösning och tyckte att filerna, i mitt fall, bara skulle ta en massa extra plats på hårddisken.

När det gäller kameraval finns ju en massa annat som bestämmer givetvis, hittar man en kamera som man tycker känns bra och funkar som man vill så väljer man den och då kan det givetvis innebära att den har högre upplösning än vad man tycker att man behöver. Fler pixlar är ju aldrig en nackdel annat än just att filerna tar mer plats. Men hittar man en kamera som man gillar så behöver man inte backa bara för att det finns de som har betydligt högre upplösning, de flesta av oss har ändå sällan användning för denna högre upplösning.

Katarinabranden 1990 var en brand som förstörde stora delar av Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm, natten mot den 17 maj 1990.

En annan sak att ta hänsyn till för de som propagerar för hög upplösning eller ofta beskär sina bilder är att skärpedjupet avtar kraftigt om man beskär eller vill kunna granska stora bilder på kortare avstånd. Skärpedjup är egentligen ett påhittat begrepp, skärpa finns bara i det absoluta skärpeplanet. Det vi kallar skärpedjup är som sagt ett mått på hur mycket oskärpa som kan tolereras innan ögat uppfattar det som oskarpt.

Som exempel använder jag skärpedjupsskalorna när jag plåtar med Hasselbladaren på natten, men jag bländar alltid ned ett steg extra i förhållande till skalorna för att jag skall uppleva det som skarpt. Dessa skalor bygger antagligen, liksom de flesta, på oskärpecirklar på 1/1500 av bilddiagonalen som jag skrev om tidigare. Detta lär vara en gammal kvarleva från då filmmaterialet var sämre och fick bestämma framför ögonens faktiska upplösningsförmåga.

Detta är även något att ha i bakhuvudet för alla som fotograferar genom att ställa in hyperfokalavståndet på sitt objektiv, alltså där man ställer in avståndet så att oändligheten motsvaras av den bländare man fotograferar med för att få maximalt skärpedjup. Samma sak gäller givetvis om man använder avståndsskalor och bländare för att förinställa kameran för att få skärpa inom vilket avståndsområde som helst.

Bilderna är tagna med olika kameror med varierande upplösning.