OmTag

I huvudsak mina subjektiva uppfattningar om dokumentärfotografi och annat som intresserar mig

OmTag. Höstmörkret skapar funderingar

Mörkret är här på allvar, det har det i och för sig varit ett tag nu. Jag hoppas att det blir en vit vinter, föredrar det framför det skitiga och grå som är så vanligt på mina breddgrader.

I dag tog Sally och jag i alla fall en ordentlig promenad, ca 7 km blev det. Det går lite långsammare nu när hon blivit gammal, men det känns fint att hon hänger med och trivs med det bara hon får bestämma tempot lite.

Annars har det inte hänt så mycket, brukar inte göra det så ofta. Inspireras inte så mycket av fotografi för närvarande, det blir mer musik i stället. På youtube tenderar jag att fastna i timtal om jag inte passar mig, man hittar något bra från förr som väcker minnen och sedan är man igång.

Jag gillade 70-talet, det fanns en massa kreativa människor som gjorde sin egen grej. Musikaliskt var det musiken som styrde och inte kändisskapet så mycket, idag upplever jag det som att rampljuset ofta är det viktiga. Eller dess raka motsats, alla som sitter hemma framför datorer och skapar musik.

För mig har alltid musik till stor del handlat om den sociala biten, man skapar något tillsammans och man spelar för andra i verkligheten. Att spela i band är något speciellt, man får hela tiden impulser från sina polare i bandet, både när man lirar och när man umgås. Man lyssnar på musik tillsammans, snackar om det man hör, man härmar sina förebilder och skapar något nytt. Framför allt är man sociala tillsammans.

Allt detta finns säkert idag också, men jag tror att fokus ofta är lite mer på att synas än när vi höll på i polarens garage eller under skolans jympahall på kvällarna. Musik för mig handlar också om att säga något, det måste vara melodiskt. Jag lyssnar mycket hellre på någon som inte är så teknisk men som försöker säga något med sitt spelande än någon som kan spela skalor framlänges och baklänges i 180.

Miles Davis sa något i stil med ”det viktigaste är vad du inte spelar” till en ung Marcus Miller när han spelat lite för mycket. Det är i mellanrummen musiken skapas, det samma gäller för fotografin tycker jag. Det viktigaste kan vara vad du inte visar, avbildning rakt upp och ned som man ofta ser inom gatufoto till exempel skapar inga associationer eller känslor. Man måste ges möjlighet att själv tolka bilderna, det kan vara en sensuell blick eller vad som helst, men gubbar och gummor rakt upp och ned opersonligt avbildade som om fotografen fotograferade för en teknisk illustration eller artbeskrivning funkar sällan. Tyvärr blir det ofta artbeskrivning oavsett om det handlar om småfåglar eller människor.

Postat 2014-11-30 18:33 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

OmTag. Graffiti

Människan har så vitt man vet alltid velat sätta avtryck i miljön. Hällristningar och grottmålningar är den äldsta formen av graffiti som fortfarande finns bevarad. Den nutida graffitin har en snabbare omloppstid, innehållet är dock inte så väsensskilt tror jag. Det har nog alltid handlat om att visa att man finns till och/eller att åskådliggöra sådant man tycker är viktigt.

Brassaï, den i Paris verksamme fotografen mest känd för sina nattbilder, intresserade sig för att dokumentera graffiti och andra former av, till exempel, inristade budskap i den offentliga miljön. Under ca 30 år ägnade han sig åt att fotografera detta, det han främst intresserade sig för var hur dessa gestaltningar ändrades över tid; målades över, kompletterades, byggdes på osv. 1961 släppte han en bok på temat som kort och gott heter Graffiti och fortfarande går att få tag på.

Då graffiti (och klotter) är ett så vanligt förekommande kulturuttryck och dessutom ganska tacksamt att fotografera är det konstigt att inte fler dokumenterar detta? Eller kanske görs det betydligt mer än vad som visas?

Postat 2014-11-27 20:44 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

OmTag. Med tiden blir allt bra?

Det har varit lite diskussion om tidens betydelse för hur vi bedömer bilder, en del hävdar att tidens gång i sig ofta är den komponenten som gör att bilder bedöms som bra. Jag tror inte på det resonemanget riktigt, då skulle ju de flesta bilder vara bra bara för att det gått en viss tid, och så är det ju inte.

På samma sätt som att vissa fotografer i dag kommer hem med bättre bilder än andra även då de fotograferat ungefär samma motiv och varit på samma platser så fungerade det givetvis så även för gårdagens fotografer.

Det finns också en del som verkar tro att detta med bra fotografi kan skapas enkom med passare och linjal; om jag placerar mina gubbar och gummor på exakt samma ställe i bilden och miljön för övrigt ser i det närmaste identisk ut kommer mina bilder att bli lika bra som föregångarnas. Eller snarare kanske om jag tillämpar samma kompositionsregler kommer också bilderna att bli likvärdiga.

Så enkelt verkar det nu inte vara, då borde det finnas betydligt fler bra fotografer. Det som gör att bilder sticker ut från mängden handlar ofta, som jag ser det, om något annat än att de bara är perfekt komponerade. Det kan till exempel handla om hur fotografen interagerar med motivet och vilken intimitet fotografen lyckas förmedla genom bilden. Ofta handlar det också om hur väl fotografen lyckas förmedla något som hen vill säga utan att skriva detta på näsan på betraktaren.

Om man anser att plats, komposition och tid är det som i sig gör bilder bra och dessutom stänger sig själv för andra eventuella möjligheter är man nog dömd till att för evigt själv ta mediokra bilder. Om man själv inte kan uppfatta storheten med bilder på samma sätt som andra, så kan man istället för att skylla de andra för kejsarens nya kläder försöka komma underfund med vad och hur de ser som man själv inte gör.

Ibland, ganska ofta kanske, kommer man att komma fram till att man själv inte delar de andras entusiasm trots att man försökt vända och vrida på bilderna från olika infallsvinklar. Men då kan det kanske vara bra att bara acceptera att något som inte är bra för mig kan vara det för någon annan och tvärt om.

Att hela tiden applicera sin egen begränsade syn på saker och ting som den enda rätta skapar inget annat än inskränkthet, och just att vara inskränkt är nog det största hindret för den egna utvecklingen, både som person och fotograf.

Sedan är det en annan sak att inte gilla allt och även att argumentera för varför man tycker som man gör, det viktiga är att inse att det är ett personligt ställningstagande.

Postat 2014-11-27 13:17 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

OmTag. Några bilder

För några veckor sedan var jag på moderna och tittade på en utställning. Jag var lite sent ute så jag tog tunnelbanan till centralen för att därifrån ta bussen till Skeppsholmen. Naturligtvis missade jag precis bussen, så det fick bli en promenad i höstrusket istället.

I och för sig var ju det bra för det har inte blivit så många bilder från stan på ett tag, Sally börjar bli gammal och orkar inte trava runt stan med husse som förr. Hur som helst några bilder dit, på och hem från utställningen.

Postat 2014-11-26 16:12 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

OmTag. Nattljus


Reimersholme, november 2014

Att måla med ljuset i nattens lugna ensamhet är det jag främst gillar med fotografi. Just detta att vara själv, flytta kameran någon centimeter hit och dit för att kanske dölja någon ljuspunkt bakom en kvist eller en stolpe. Försöka förmedla lugnet och tystnaden i natten, det är min grej.

Det finns dem som saknar människor i mina nattbilder, själva attraheras de av nattens äventyr och spänning. Jag tror inte att de förstår min ingång till nattfotograferandet, jag söker det rakt motsatta, den lugna meditativa ensamheten. Det jag vill skall gå fram i mina bilder är den helt odramatiska förnöjsamheten i nattens ensamhet: att det kan hända mer på ett inre plan om det inte händer så mycket i det yttre.

För att förstå mina bilder måste man kunna ta till sig lugnet, vi är alla olika, andra söker aktivitet i det yttre, själv söker jag det i mitt inre.

 

Postat 2014-11-23 09:10 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 Nästa