OmTag

I huvudsak mina subjektiva uppfattningar om dokumentärfotografi och annat som intresserar mig

OmTag. Om att ställa ut

Många menar att man borde ställa ut sina bilder. Men ganska få eller ingen är beredd att stötta en okänd fotograf ekonomiskt. Skall man ställa ut får man ta kostnaden själv och bildförsäljningen brukar heller inte inbringa så värst mycket, om ens något.

Visst finns det dem som säljer en del även av oss amatörer, men det är nog oftast snygga naturbilder och annat som passar över soffan hemma. För egen del har det bara blivit några byten av bilder genom åren, efterfrågan på mina bilder är inte speciellt stor skulle man kunna säga och så tror jag att det är för de allra flesta av oss. Skall man ställa ut så skall man nog inte räkna med några betydande inkomster från försäljning.

Vad kostar det då att ställa ut, låt säga 30 bilder i format 30 x 30 cm i två veckor? Det billigaste galleri jag känner till här i Stockholm tog för några år sedan 5000 kr/vecka om man stod för allt själv. Sedan finns priser, beroende på läge och hippfaktor, som sträcker sig väldigt högt.

Men om vi räknar relativt lågt kommer gallerikostnaden att landa på 15000 kr för två veckor. Ramar, passepartout och bilder på ett fint papper går loss på ca 500 kr/bild, vilket för 30 bilder blir 15000 kr. Alltså blir det en total kostnad på ca 30000 kr som jag måste ut med.

Dels är det pengar jag inte har och dels frågar jag mig varför? Det är ju inte direkt folkvandring för att se okända fotografers alster på vägg. Genomslaget på nätet är för de flesta av oss betydligt större, även om det inte är samma sak. Sedan är det ju även så att utställningar inte har något varaktigt värde för de flesta av oss, när man plockat ned sina bilder är man redan glömd.

Nu menar jag inte att dissa andra som tycker att detta är rätt grej för dem, men för egen del ligger jag lågt till och om någon anser att mina bilder är så bra att de själva är beredda att bära kostnaden för att ställa ut dem.

Ett undantag från min regel är dessa mer eller mindre kostnadsfria utomhusevent under anspråkslösa former som Gnesta-Planket och Säterdalen till exempel. 

Postat 2014-10-31 16:23 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

OmTag. Café Bellman

Idag blev det en runda på Långholmen igen, jag plåtade färg för ovanlighetens skull, svårt tycker jag. Hur som helst fick det bli en bild på Lilla Sjötullen/Stora Henriksvik/Café Bellman, kärt barn har många namn.

Byggnaden har anor sedan sent 1600-tal då det uppfördes som tullhus, 1752 flyttade tullverksamheten till det större stenhuset som även idag benämns Sjötullen och numera är bostadshus. Det finns mycket spännande historia på fängelseön Långholmen.

Postat 2014-10-30 15:08 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

OmTag. Klas Ingesson vila i frid

Jag brukar inte tillhöra dem som utgjuter mig över ”kändisars” frånfälle om jag inte har någon personlig relation till dem.

Det finns några få undantag, Klas Ingesson är ett sådant. Ingesson symboliserade flera saker för mig: För det första det som är vackert med idrott när den är som bäst, här kom en grabb från Ödeshög utan talangerna hos en Brolin eller Zlatan och visade på en talang som är så mycket större, men som inte ofta premieras lika högt, en förmåga att aldrig ge mindre än 100%.

Jag är genomsnittligt fotbollsintresserad, men för alla oss som upplevde den galna sommaren 1994 tror jag de flesta är överens om att vi aldrig kommer att glömma den.

Ingesson var för mig en doldis som växte till hjälten som bar laget, arbetskapaciteten och hans enastående förmåga att aldrig ge upp smittade av sig på de andra. Så är det med stora personligheter, de kan bara genom sitt exempel få de runtomkring att ge max och lite till.

Ingesson sprang aldrig och gnällde, men sprang gjorde han, som ingen annan. Först när jag i efterhand, genom TV, tagit del av hans tankar och framför allt kamraternas tankar om honom börjar hans storhet som människa, vän och spelare stå klar.

Klas Ingesson förlorade den sista fighten mot cancern, men han fajtades och levde ända in i kaklet på ett sätt som kanske bara han kunde. En förebild har gått ur tiden, alldeles för tidigt. Fan Klas, det känns nästan som att vi var gamla polare RIP.

Postat 2014-10-29 12:55 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

OmTag. Fotografer och att botanisera i sitt närområde

Många mil har vi gjort tillsammans på stadens gator jag och Sally. Den senaste tiden har vi skurit ned en del på promenaderna, Sally är 12 år nu vilket motsvarar ungefär 85 år hos en människa, nu blir det mest närområdet i sakta mak som avpatrulleras.

Långholmen är ett kärt område där det är fint att följa årstidens växlingar, ofta hittar man något man kan plåta även om bilderna sällan blir speciellt spännande.

Sitter och bläddrar i ett par böcker jag fått låna, Mary Ellen Marks Passport och Don McCullins Homecoming. Bra fotografi som man kan förvänta sig.

Jag håller McCullin som favorit av dessa två, men de går inte riktigt att jämföra. Mark plåtar mer rakt på människor hon mött, en sorts porträtterande av främlingar på gatan känner jag det som. McCullin fångar mer ett tillstånd som ger en djupare klangbotten till de han plåtar, jag gillar McCullin.

Men de har säkert helt olika syften med sina bilder och det är där jag tror att vi ofta klickar eller inte. Det viktiga med fotografin är ofta syftet, sedan varierar det stort hur väl fotografen lyckas förmedla detta syfte givetvis.

För mig är det ofta den underliggande känslan i bilderna som är det viktigaste, bara att titta på McCullins eller Koudelkas bilder plåtade på gatan och jämföra detta med mer generell gatufoto till exempel. Det finns en personlighet på det känslomässiga planet i deras bilder som jag sällan finner hos andra.

Detta har inget med teknik att göra, även om bägge har en utvecklad förståelse för sådant. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör dessa och andra så bra att de sticker ut i mängden, skulle detta kunna avhandlas akademiskt skulle det säkert finnas fler.

På samma sätt är det ju inom musiken till exempel, väldigt många har de tekniska färdigheterna och de musikaliska kunskaperna, ändå är det väldigt få som verkligen sätter avtryck. Och dessa få behöver inte ens tillhöra de med de bästa tekniska förmågorna eller teoretiska kunskaperna. Storheten får man leta efter någon annan stans.

Postat 2014-10-28 13:08 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

OmTag. Månsken över Liljeholmen

I väntan på att den nyss framkallade filmen skall torka så kan man ju fuska lite i koloristsvängen. Vissa bilder behöver färg för att komma till sin rätt, det tycker även en inbiten svartvit fotograf som mig.

När vi gick där på Reimersholme en kväll i våras hunden och jag såg jag hur månen svävade över liljeholmen, himlen och trädet mot industrierna i bakgrunden utgjorde ett fint motiv tycker jag. Många av oss tar den här sortens bilder och många rynkar lite på näsan åt dem, att bara föreviga det vackra räcker inte tycker man.

Men till skillnad från det mörka gestaltandet visar en sådan här bild rakt upp och ned på något vi ofta glömmer mellan skräckrapporteringen på nyheterna, politiska meningsskiljaktigheter och annat ”viktigt”:

Det fantastiska som faktiskt hela tiden finns runt omkring oss. Utan allt detta skulle livet vara både meningslöst och outhärdligt tror jag.

Bilden: inget speciellt skruvande den här gången, däremot har jag gett månskäran lite form då månen annars bara är en vit fläck i bilden.

Postat 2014-10-27 13:49 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 ... 6 Nästa