OmTag. Det blå huset.

Det blå huset i Åmotfors.

Farsan på verandan i Åmotfors.

En bild från vägen där mina föräldrar bodde.

Vid en långpromenad med hundarna passerade jag denna plats precis nedanför kraftstationen i Hole. Precis i närheten ligger Graf  där Carl Jonas Love Almquist uppföre en stuga 1824 för att i Rousseaus anda leva ett enkelt bondeliv. Av bondelivet blev det inte så mycket, ett år efter inflyttningen vände han åter till Stockholm, men stugan finns kvar.

Sune Jonssons debutbok byn med det blå huset kom ut 1959. Sune Jonsson skildrade den vanliga människan vid sidan om allfarvägen långt från storstadslivets flärd och misär. Jag anser att Jonsson är vår främste fotograf, han var dessutom en duktig skribent.

I Åmotfors, ett samhälle i västra Värmland ett par mil från Norska gränsen bodde mina föräldrar i mors föräldrahem. De flyttade dit från Stockholm (Vallentuna) efter min fars pensionering.

Åmotfors hade liksom Sune Jonssons by ett blått hus. Huset hade tidigare tjänat såväl som bostad som krog och pizzeria, nu är det sedan länge rivet.

Det finns ett lugn men tyvärr också en hopplöshet över alla dessa vackra små samhällen som tidigare utgjorde Sveriges kärna. Möjligheterna till jobb är få och i dagens värld där så mycket handlar om att ständigt "ta sig vidare" får dessa små samhällen svårt att överleva. Vidare till vad? Frågar jag mig ibland.

Mina morföräldrar bodde och levde hela sina liv i Åmotfors, mormor jobbade på pappersbruket och morfar på Norma Projektilfabrik. Bruket och Norma sysselsatte de flesta i samhället. Man hade sina jobb, sina familjer och sitt umgänge i byn. Ofta följde barnen i sina föräldrars fotspår. Få tänkte så mycket på att ”ta sig vidare”, göra karriär osv.

Givetvis är mycket bättre idag? Men jag undrar om vi människor mår så mycket bättre? Den ständiga jakten "vidare" kan skapa en oro och ett kroniskt missnöje tror jag.

Något som jag reflekterade över när jag var där var hur vackra dessa gamla orter med sina omgivningar är. Jag tror att det ligger djupt nedärvt i oss människor att inte leva i större sammanhang än vad vi kan vara en del av. Storstaden med sitt vimmel av bostäder och människor skapar i sig en anonymitet, du kan ligga död i lägenheten i flera år utan att någon reagerar. Något sådant skulle aldrig hända i Åmotfors. 

OmTag. Skogen.

När man sitter och går igenom sina gamla negativ dyker det ibland upp bilder som man nästan glömt. Den här bilden från de värmländska skogarna tog jag 2007 när jag var ute med hundarna. Det finns en fin runda runt en sjö på ca 7 km och jag såg den ogenomträngliga skogen från vägen och tog ett par bilder rakt in mot träden.

Bilden skulle senare bli omslag på en skiva som heter Vinliden av Råd Kjetil Senza Testa. Det är så kalla drone-musik och plattan gjordes i vinyl i en liten upplaga för den japanska marknaden har jag för mig. 

OmTag. Besök hos pappa i Värmland.

Min mor gick bort 2007 efter en lång tids sjukdom. Hon hade varit sjuk i demens i över 10 år och de sista åren hade hon bara legat på det särskilda boendet och tittat i taket. Jag tror att vi alla tyckte att det var en befrielse för mamma att få ett slut på sitt lidande.

Till begravningen kom även brorsans barn, Benny och Åsa och deras barn, Anton och Alec. Det var kul för pappa att få träffa barnbarn och barnbarnsbarn. Själv stannade jag lite längre som jag brukade. För omväxlings skull var det Hasselbladaren som fått följa med till Värmland.

Åsa, pappa, Benny, Alec och Anton på trappan till stugan i Åmotfors som var mammas föräldrahem dit mina föräldrar flyttat efter pappas pensionering.

Bennys son Anton närmast i bilde med Åsa och Alec i bakgrunden.

Alec sitter och funderar.

Dags för hemfärd.

OmTag. Hur skarpt behöver det vara?

Det skrivs en del om ”skärpa” och jakten på det perfekta. För det första när vi skriver eller talar om skärpa är det viktigt att vi definierar vad vi egentligen menar. Skärpeintryck vilket vi vanligtvis menar handlar om att vi kan uppleva en bild som ”skarpare” än en annan när vi ser den.

Det vi som regel upplever som skärpa är egentligen något som heter akutans och som handlar om kantkontrast mellan olika föremål/linjer i bilden, det säger i sin tur inget om upplösning som anger hur fina detaljer som kan urskiljas i bilden.

Ett objektiv kan upplevas som skarpt utan att det har hög upplösning liksom tvärt om.

Hur som helst antar jag att man ofta använder begreppet skärpa i meningen ett väl korrigerat objektiv med hög upplösning och hög akutans. Vissa äldre objektiv, liksom en del nytillverkade, har en speciell karaktär som beror på optiska brister i konstruktionen, det kan handla om sfärisk aberration, överstrålning osv. Detta kan man givetvis gilla, men ofta passar det för en viss typ av bilder.

När det gäller sådant som teknisk kvalitet i betydelsen att det som objektivet fångar är så likt som möjligt det som avbildas så kan brister skapa en speciell känsla i bilden (vilket alltid är subjektivt). I andra fall kan bildens helhet vara beroende av en hög teknisk kvalitet.

Jag tycker att det kan bli konstigt när man ställer detta emot varandra vilket man ofta gör. Som jag ser det är det helt beroende av bild vilket som passar eller till och med krävs.

Sedan tror jag att det finns en viss nostalgi i detta, man gilla någon speciell fotograf (ofta någon som var aktiv för länge sedan) och vill veta vilken utrustning hen använde. Men att tro att man blir en Robert Frank eller Cartier-Bresson bara man kör med samma utrustning är att förringa vikten av det personliga konstnärskapet. Man faller då i just den fälla som man kanske beskyller andra för, alltså att man tror att prylarna är det som gör bilden.

Jag tycker att man ibland ser lite väl enögt på den här typen av frågor, ofta bygger det på att man ser ”den egna fotografin” som rätt i förhållande till all annan fotografi.

Jag gillar Franks korniga ickeperfekta bilder i The Americans som beskriver ett stämningsläge i USA kanske bättre än vad någon annan gjort. Men jag gillar också Edward Westons tekniskt fulländade bilder av paprikor tagna med storformatskamera, just för att de känns nästan fysiska i sin perfektion. Men jag jämför dem inte med varandra.

Kort sagt; olika bilder kräver olika teknik, det ena är inte mer rätt än det andra. Var och en väljer de verktyg som krävs för att ta de bilder hen vill ta helt enkelt. Fördelen, som jag ser det, med en tekniskt ”bra” utrustning är att jag i efterhand kan skapa den oskärpa eller överstrålning eller vad det nu är i bildbehandlingen lättare än vad jag kunde göra det i mörkrummet. Om bilden har brister redan från början däremot finns inte mycket jag kan göra om jag skulle vilja ha en högre teknisk kvalitet.

OmTag. Handla kemi.

Från Reimersholmsbron mot Långholmen. En bild jag har massor av varianter på, den är ganska självklar när man står där på bron. Detta är dock en relativt tidig plåtad med 150:an på Hasselbladaren.

En bild från samma natt som den tidigare, från Reimersholme mot Liljeholmsbron. Även denna plåtad med 150:an.

Blir lite sugen på att damma av Bladaren och Wistan när jag sitter här och skannar. De större formaten ger onekligen en speciell karaktär till bilderna. Jag har ju en del gammal film i kylen, utgången sedan flera år men den har vistats i kylskåpet hela tiden så jag skall kolla om den funkar fortfarande vilket jag tror och hoppas.

Alltså fick det bli en sväng till Gunnar Olsons Foto här på Hornsgatan idag för att inhandla framkallare och fix. Köpte rodinal, en framkallare jag normalt bara använder väldigt utspädd till nattbilderna. När man späder den 1+100 ger den en kompenserande effekt som håller tillbaka kontrasten i negativen en del. Kontrasten blir annars väldigt stor när man får extrema exponeringstider.

Jag har skrivit om mitt sätt att exponera och framkalla tidigare så jag skall inte upprepa det här. Hur som helst blir det ut med stativet och de analoga kamerorna i en nära framtid så får vi se hur det blir.