OmTag. Långholmens spinnhus och den Judiska begravningsplatsen Aronsberg.

Två platser i staden från ungefär samma tidsepok.

Långholmens spinnhus var ett kvinnofängelse som bestod av av malmgården Alstavik som staten förvärvade 1724 och gjorde om till kvinnofängelse. De kvinnor som togs in var så kallade lösdrivare, alltså kvinnor utan ordnat arbete eller boende. Den som inte hade någon husbonde eller egendom var ”försvarslös” viket sågs som ett brott på den tiden, detta gällde både kvinnor och män. Det var ett mycket hårt liv och många dukade under.

Långholmens spinnhus byggdes ut i flera omgångar för att rymma fler intagna. Delen på bilden byggdes förmodligen 1726. Spinnhuset har en viktig roll i Niklas Natt och Dags trilogi Bellman noir som består av böckerna 1793, 1794 och 1795. Mycket läsvärda historiska romaner, rekommenderas varmt.

Judiska begravningsplatsen Aronsberg på Alströmergatan användes mellan 1782-1888. En fantastisk plats där den ligger mitt bland bostadshusen på Alströmergatan. På grund av osämja i församlingen anlades ca 10 år senare även en andra begravningsplats, Judiska begravningsplatsen Kronoberg i Kronobergsparken vid Kronobergsgatan.

Bilderna tog jag de gångna nätterna under mina promenader med hunden.

OmTag. Det kan vara svårt att värdera sina egna bilder.

En av mina nattbilder som jag själv tycker mest om. Den är tagen en natt på Långholmen 2012 eller 2013.

Jag hade som så ofta förr tagit med mig stativet och Hasselbladaren när hunden och jag gick ut för att ta några bilder. Det var disigt och hade precis fallit ut lite snö.

Jag kommer ihåg att det var en ganska jobbig tid för mig. Efter att jag gått in i väggen med besked 2001 så var mitt sociala liv ganska begränsat och bestod till stor del av att jag åkte upp till mina föräldrar i Värmland med mina hundar.

På senare år var det mest pappa jag besökte då mamma tidigt drabbades av en demenssjukdom och successivt tappade kontakten med verkligheten. Från ca 2003-2004 visade hon inga tecken på att känna igen mig när jag besökte henne på det särskilda boendet där hon låg och tittade i taket fram till 2007 då hon gick bort.

När jag tog bilden hade jag både förlorat pappa som gick bort 2010 och den äldre hunden Kajsa 2012. Ofta tänkte jag och sade: ”Nu är det bara du och jag kvar Sally” till min kvarvarande hund när vi var ute och strosade i nattens ensamhet.

Man laddar sina bilder med minnen, minnen som givetvis inte andra betraktare har och därför kan man själv vara en dålig smakdomare för sina egna bilder. Andra har av naturliga skäl inte med sig ”känslopaketet” som finns inbakade i bilderna för den som tog dem.

OmTag. Brännkyrkagatan, Stockholm.

Två ganska olika bilder av samma motiv.

OmTag. Tillförlitlig fotografi?

Att fotografera handlar för mig oftast om att ta en bild av sådant jag ser och känner något inför, har jag tur lyckas jag fånga stämningen på bild.

Allt snack om analogt, digitalt, objektiv x eller y, bildbehandling eller för den delen att ”analysera” bilder sönder och samman är för mig egentligen ganska sekundärt. Om jag använt min Leica-M med svartvit film, någon av mina Nikon digitalare eller en mobilkamera är egentligen helt ovidkommande om jag lyckas fånga en bild som jag vill ha den. Sedan har vi olika vägar för att nå fram till att få bilden som vi vill ha den. Men jag säger som Elliott Erwitt: ”Att fotografera handlar om att se, resten är akademiskt.”

Läser Bengans blogg om detta med autenticitet inom fotografi, alltså tillförlitlighet, vilket blivit mer aktuellt i och med alla möjligheter som finns att manipulera bilder eller helt skapa dem i datorn.

Det är ett ganska knepigt begrepp tycker jag. För det första är ju autenticitet till viss del subjektivt, vi lever inte med samma ”sanningar” även om vi vill tro det.

Om man plockar bort eller lägger till saker i bildytan så har man ju manipulerat vad kameran registrerade, men var drar man gränsen för vad som ”kan tillåtas”?

Är det ok att plocka bort något störande skräp och sedan ta sin bild men inte att i efterhand plocka bort skräpet i datorn? Eller är en bild där någon plockat bort något skräp mindre autentisk än en bild där man överdrivit färger och/eller kontraster, efterlyst delar av bilden och lättat upp andra?

Sedan har vi det ”problem” som alltid funnits med fotografi och som alltid kommer att finnas och det är att fotografen väljer sitt utsnitt. Ett steg åt höger eller vänster kan ge en helt annan verklighet beroende på vilken verklighet man vill visa.

Intressanta frågor, men finns några konkreta svar? Eller är de ens meningsfulla att ställa?

Något som jag personligen inte tror på är att autenticiteten skulle vara knuten till någon speciell teknik. Jag tror att det enda vi kan göra, om det är det vi vill, är att vara ärliga mot oss själva med våra bilder. Vi försöker förmedla det vi själva ser och känner, mer autentiska än så kan vi nog inte vara.

Bilden på Högalidskyrkan tog jag i natt när jag var ute med hunden.

OmTag. Fika med Krister och bok från Bernt.

Idag var det dags för en fika med Krister igen, vi brukar ta en fika då och då. Vi har känt varandra ganska länge nu och träffades genom fotografin i en tid då vi bägge var mer aktiva fotografer.

Vi plåtar fortfarande givetvis även om det kanske är lite mer sporadiskt och inte ”på samma allvar” som förr. Jag har alltid knallat runt och fotograferat mer planlöst än Krister som ofta jobbat sig igenom olika projekt. Som alltid trevligt att träffas och vi snackade som vanligt mest om annat än fotografi.

I postlådan låg en bok med Bernt Carlzons fina illustrationer som jag fick från Bernt. Jag var på hans fina utställning på Galleri KORN nyligen och passade på att gå två gånger för att hinna ta in hans bildskapande. Det Bernt håller på med är ganska unikt och han har ett eget bildspråk, man ser direkt att det är han som gjort bilderna. Detsamma gäller hans fotografi och bildbehandling för övrigt, en sann konstnär. Tack för boken Bernt!