OmTag. Segregaionen måste brytas!

Ivar Lo-Johansson skrev om statarsamhället, den tidens segregation

Det handlar om att bryta segregationen. Jag tycker givetvis fortfarande att det är lika fel det som händer i våra förorter, Men det är ingen tillfällighet att det inte är i innerstaden, eller i mer välmående förorter som det startar.

Just bostadssegregationen har skenat de senaste decennierna. "I dag är Stockholm en stad med tydlig boendesegregation... Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter har bidragit till utvecklingen. Omstöpningen av bostadspolitiken likaså; i dag sker bostadsbyggandet på marknadens villkor. Det innebär att nya områden blir dyra områden... De ekonomiska klyftorna ökar, något som OECD nyligen konstaterat, och boendesegregationen fördjupas." Säger urbansociologen Elisabeth Lilja i Elisabet Anderssons kolumn i gårdagens SVD.

Några sidor längre fram i tidningen skriver Ove Sernhede, professor vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, och de senaste åren ordförande för Centrum för urbana studier i Hammarkullen, ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Chalmers, en intressant artikel: "De ökande klyftorna är chockerande". Jag tycker att de som är intresserade av samhällsfrågor borde ta sig tid att läsa denna artikel, oavsett egen placering på den politiska färgskalan.

Min personliga uppfattning är att det inte går att få ett samhälle att hålla ihop om segregationen blir norm på ett sådant sätt att människor från olika samhällsskikt, etniska, kulturella och sociala bakgrunder helt saknar beröringspunkter. Det räcker liksom inte med att någon mer välbeställd nyttjar sitt RUT-avdrag till att få sin bostad städad av någon ensamstående trebarnsmor från någon av de fattiga förorterna.

Jag tycker också att det är hög tid att skrota integrationsbegreppet till förmån för det otidsenliga assimilering. Integrationsbegreppet har mest tjänat till att var och en får göra som den vill och sedan kan vi andra luta oss tillbaka och skita i hur det går.  Med andra ord har man låtit utvecklingen gå helt överstyr där man använt integrationsbegreppet som en ursäkt att inte bry sig. Jag tror nämligen att en direkt förutsättning för att bryta segregationen är att samhället bygger på en gemensam värdegrund. Och då handlar det om assimilering, det är inte rimligt att man skall tillåta olika könsroller och liknande bara för att man har olika härstamning eller att man tillämpar någon religion eller annan kulturell företeelse som strider mot samhällets normer.

Om samhällets värdegrund hamnar i konflikt med olika kulturella värderingar måste det vara samhällets värdegrund som gäller. Detta kallas att ta seden dit man kommer, eller assimilering. 

Såg förresten Hanne Kjöller i Rapport angående de senaste händelserna i förorterna, ja jösses jag hoppas verkligen att hon har förstånd att sätta på sig en hjälm om det finns hackspettar i närheten.

OmTag. En het potatis och ett hett område

Varför är frågan om problemen i de segregerade förorterna så polariserad att det inte ens går att föra en sansad debatt? Jag syftar naturligtvis på mitt förra inlägg om upploppen i de invandrartäta förorterna. Vi vet, de flesta av oss, att det finns en hel del problem i dessa områden. Vi vet också att den absoluta majoriteten invandrare och deras barn inte har mer problem än vilken infödd Svensk familj som helst.

Vi vet även att socialt utsatta människor från socialt utsatta områden tenderar att ha större problem i samhället än andra grupper från tryggare miljöer. Men om man inte ens i en blogg på fotosidan kan enas om problembeskrivningen är det nog inte så konstigt att inget görs, nog om detta för min del.

Annars har det inte hänt så mycket, idag har det varit en ganska stillasittande dag eftersom hunden inte är i form, hoppas att hon piggnar till snart så vi kan återgå till våra vanliga rutiner. I går däremot var vi ute en sväng och det blev lite bilder från Liljeholmskajen, ett område som växer så det knakar.

OmTag. Upplopp och komposition

Jag har mottagit lite konstruktiv kritik på mina kompositioner den senaste tiden. I huvudsak har kritiken handlat om att jag lämnar väldigt lite luft i ovankanten av en del bilder, vilket ger en viss obalans.

När jag själv går in och kollar så tycker jag kanske att det är en del av uttrycket. Det är lätt att bli Gerry Johansson klinisk i sina kompositioner tycker jag, och jag är ingen stor fan av detta. Jag tycker att bilderna lätt blir för sterila på något sätt. Och om man går mot den andra ytterligheten, Lee Friedlander, så tycker jag att det ofta blir för rörigt för min smak.

Personligen hamnar nog en del av mina kompositioner någon stans mitt emellan, det är där jag känner att jag trivs, lite lagom rörigt och ”fel” proportioner. Jag tycker att det skapar en spänning i en viss typ av bilder som jag håller på med. Annars är jag ganska konservativ när det gäller mycket annat, som porträtten till exempel.

Anledningen till denna, i mina mått mätt, tidiga blogg är att jag har en magsjuk hund som hållit mig vaken hela natten.

Annars, det som händer i förorterna: jag blir bara så trött. Oavsett om det handlar om invandrargäng eller fotbollshuliganer så verkar de utrustade med huvud mest för att det inte skall regna ned i halsen på dem. Och så undrar folk hur ett nazzeparti kan bli så populärt?

Jag är trött på alla dessa som gör sig själva till offer hela tiden, man ger dem en fristad från förtryck och förföljelse och som tack för hjälpen förvandlar de hela stadsdelar till krigszoner. Fan, det var det jag trodde att de ville komma bort ifrån. Och visst, jag är medveten om att det är en liten tongivande klick som ställer till det, så är det alltid.

Men då borde den skötsamma majoriteten ta denna klick i örat oavsett om det handlar om invandrarhuliganer eller fotbollshuliganer kan jag tycka. Jag är leds på att höra alla bortförklaringar att det var polisen som provocerade och så vidare, hur fan skulle man själv reagera om man som brandman eller polis utsattes för stening när man försökte utföra sitt jobb?

Lite mer civilkurage och dessa ligistfasoner skulle snart vara historia, men då gäller det att inte skylla ifrån sig på samhället eller något annat utanför sig själv så fort det går åt helvete. Sedan att vi har en helt havererad integrationspolitik är givetvis något som man måste ta tag i, men under ganska lång tid har det varit tabu att ens påtala att det finns några problem.

Man behöver inte vara vare sig emot en generös flykting politik, en stor invandring eller nazist för att tycka att individen bär ett ansvar för sitt eget beteende. Men tyvärr är det den stämpeln man ofta får om man vågar knysta om att allt kanske inte är guld och gröna skogar. För att lösa problem måste de först identifieras, och det absolut första steget är att våga erkänna att de finns.

OmTag. Det blir som det blir

Det blir de bilder det blir. Ganska ofta kan man ha synpunkter på andras bilder eller få andras synpunkter på sina egna. Det är ganska ofta man försöker anpassa sig efter detta tror jag. Att publicera sina bilder handlar ju om någon form av bekräftelse, ett sätt att tala om att man finns. Somliga har större behov av detta än andra, bara att kolla facebook till exempel.

När det kommer till anpassning och bilder tror jag att det är just detta som gör att så förhållandevis många hoppar på samma tåg och att det skapas så tydliga trender. Vi tenderar ganska ofta att tycka sådant är bra som andra, då gärna någon vi ser upp till av någon anledning, tycker är bra eller håller på med. Det blir ganska lätt att man ”gör våld på sig själv” och försöker att fotografera andras bilder.

Jag tror också att det är delvis detta som gör att det finns så förhållandevis få med ett unikt anslag och som man känner att de tar sina egna bilder till 100 %. Detta är definitivt inget som berör bara oss amatörer, jag skulle snarare vilja påstå att det är ännu vanligare bland de mer etablerade. Ganska många blir, åtminstone under en ganska lång period, spegelbilder av sina olika mentorer. Det blir också lite av ett självspelande piano eftersom de ”framgångsrika” sätter agendan för vad som är bra genom sina ivrigt påhejande kritiker.

Jag tror också att just detta medför en tröghet för att acceptera nya saker, det ser ju inte ut som det man är van vid och det som lyfts fram av etablissemanget och således kan det ju inte vara bra?

När det gäller de egna bilderna försöker jag komma bort från sådant även om jag kanske lyckas ungefär lika dåligt som de flesta med detta. Om man lyssnar för mycket på andras åsikter och råd i all välmening är det ganska lätt att man försöker anpassa sina bilder till att passa andra än sig själv. Man slutar helt enkelt att ta sina egna bilder och blir en till i raden som försöker ta andras bilder.

Eftersom fotografi, för mig, handlar om att försöka skildra sitt liv och sådant man tycker är viktigt vart efter man lever det går det inte att leva ett liv och försöka skildra ett annat. Det blir obönhörligen falskt. Sedan må andra ha hur mycket åsikter som helst på vad man borde eller inte borde göra.

Om man till exempel lever ett ganska händelsefattigt liv (som de flesta förmodligen) och de man umgås med också är helt ordinära människor med sina jobb och familjer är det detta man får skildra efter bästa förmåga. Det går inte att plåta som Nan Goldin eller Larry Clark om man inte lever deras liv. Jag tror att ganska många skulle bli intressantare som fotografer om de insåg detta.

”God fotografi blir alltid till i den enkla punkt där man själv står som människa…. Det räcker egentligen inte med att ha ämnena. Ämnena måste vara en del av fotografen själv…” sa Sune Jonsson. Med detta menade han att man bara kan bli bra på sådant man själv brinner för och är beredd att lägga ned mycket arbete på. Om man till exempel skulle vilja skildra åldringsvården i Sverige så måste man dels se till att lära sig ämnet så man inte fastnar i klichéer och dels spendera massor av tid med såväl de som vårdar som de som vårdas. Man måste gå djupare än att visa upp enskilda företeelser, man måste se till att ämnet blir en del av en själv.

Tyvärr tycker jag att det mer och mer går mot att visa upp företeelser, företeelser som i bästa fall blir helt obegripliga utan fördjupning och i värsta fall ger en helt missvisande bild av ansvarsfrågan vid olika missförhållanden. Det är så lätt att hänga ut den enskilde polisen, handläggaren på försäkringskassan eller migrationsverket eller enskilda organisationer som skurkar i dramat när orsaken finns att finna hos de som skapar spelreglerna, ofta våra politiker.

Ofta sällar sig just de ansvariga till klagokören och bidrar till att sparka på dem som har till uppgift att genomföra de regelverk som skapats av de ansvariga själva, ett inte helt snyggt sätt att skylla ifrån sig. Hur som helst, om samhället skall skildras på ett begripligt sätt måste skildringen ges ett djup som bara kan nås genom tid och ordentlig research och då duger det inte med att visa lösryckta slagkraftiga bilder av företeelser.

Själv saknar jag drivkraften att ge mig in i samhällsdebatten med mina bilder utan plåtar sådant jag ser när jag är ute och knallar, men jag försöker efter bästa förmåga att fotografera ”från den enkla punkt där jag står som människa.”

OmTag. Man måste beundra Schweiz, och lite färg

I dag blir det inga djuplodande resonemang. Tog en sväng runt Reimersholme med hunden, det fick bli lite pixelfriserande med kompakten idag. Annars har jag fallit i gropen och skaffat mig en sådan där förvuxen mobiltelefon utan telefon eller förkrympt dator eller vad man vill kalla det, en iPad alltså. Kul apparat och säkert praktisk när man kommer in i det. Kompaktkamera med WiFi och läsplatta med PS-light är nog en bra combo för bloggande?

Nu kör jag ju via Lightroom i stället, men som sagt bara man kommer in i det räcker säkert läsplattan, jag kommer säkert att testa det i framtiden. Hur som haver var det ett ganska skönt mjukt lite disigt ljus så det fick till och med bli färg för omväxlings skull.

Nu är det hockey så detta får bli en snabb blogg i pausen mellan första och andra perioden, Sverige leder inte helt förtjänt med 2-1 men verkar tagit över lite i slutet av perioden mycket beroende på utvisningar. Finalen känns helt öppen. Och är det inte underbart att ett lag som Schweiz gått som tåget genom denna turnering, och det är inte tur heller utan mycket välförtjänt.

Så oavsett hur finalen slutar måste man se Schweiz som de riktiga hjältarna i detta VM, givetvis hoppas jag på Sverige men jag skulle inte gråta så många tårar om Schweiz gick hela vägen.