OmTag. Jag kommer att fotografera så länge som det går att få tag i svartvit film.

Jag såg att den svartvita filmen blivit dyrare igen, lite trist. Men å andra sidan plåtar jag knappast mer än kanske hundra rullar småbild, ett femtiotal rullar mellanformat och kanske 100 blad 4x5” om året så det får gå nu också.

En del funderar varför man envisas med att plåta med film när det blir så mycket ”bättre” med digital teknik? Detta med bättre kommer alltid att vara subjektivt för det första, det ena är inte bättre än det andra bara annorlunda. Men visst, om man bara pratar om rent mätbara storheter som upplösningsförmåga i antal linjepar per millimeter och liknande går det givetvis att hävda att det ena är bättre än det andra.

Men för mig handlar det inte om detta utan om att bildkvaliteten är fullt tillräcklig med svartvit film och att jag gillar de fysiska originalen som skapas genom en kemisk framkallning av en silveremulsion. Hur som helst så väljer vi den teknik som vi trivs bäst med och det känns både tröttsamt och överflödigt att behöva försvara detta val oavsett hur det ser ut.

Jag tror också att dagens effektivitetsjakt, hos en del, smittat av sig även på sådant vi faktiskt gör för att vi gillar det. Man kan ha svårt att förstå att det inte är viktigt att kunna producera så många bilder per tidsenhet som möjligt. Det blir lite som man ifrågasätter tjusningen med att sitta och meta, för dem som gillar det, och hänvisar till att det är mycket effektivare att lägga ut nät, eller varför inte till och med köpa fisken färdig från början?

Det jag tycker är jobbigt är att en del har så förbålt svårt att acceptera att andra kan finna ett värde i något som de själva inte är intresserade av. För personlig del är mitt fotograferande så intimt förknippat med de fysiska originalen och den kemiska processen att jag inte finner någon större glädje i att plåta digitalt, oavsett om resultatet blir bra. Och för min del handlar det inte om att jag inte plåtat digitalt och därför håller fast vid gammal teknik. Jag har och har haft digitalkameror av olika sorter allt från kompakter till dslr i fullformat och plåtat med digitalkameror i stort sett sedan digitalfotografins (kommersiella) begynnelse.

Menar jag då att det analoga skulle vara bättre och mer på riktigt? Ja det menar jag faktiskt, men bara för mig. Andra måste göra sina egna ställningstaganden som inte är för mig att ifrågasätta. Men för mig funkar det så att jag kommer att fortsätta fotografera så länge jag kan få tag i film, om filmen försvann skulle jag nog lägga av. Det digitala intresserar mig helt enkelt inte, annat än för rena minnesnoteringar.

Slutligen: Mitt analoga fotograferande är inte menat som en förolämpning mot alla dem som föredrar att fotografera digitalt. Jag har gjort mina val enbart för att de funkar bäst för mig oavsett vad som funkar bäst för andra. 

OmTag. En liten hälsning till Värmland

I år blir det fjärde året i rad som jag stannar hemma över jul och nyårshelgerna. Från 1994 när mina föräldrar flyttade från Stockholm till min mors föräldrahem i Värmland, i och med fars pensionering, fram till 2009-2010 (det sista året far var i livet, mor gick bort redan 2007) tillbringade jag jularna i Åmotfors för det mesta.

Nu när jag har varit permanent i staden några år känns saknaden efter lugnet och samvaron större. Just runt jul blir det ganska uppenbart att man lever ensam, jag trivs för det mesta ganska bra med det men som sagt julen är en högtid där man traditionellt umgåtts med nära och kära.

När jag var liten brukade mormor, morfar och farfar komma till oss i Vallentuna för att fira jul. Jag kommer ihåg hur morfars Volvo var fullastad med såväl julklappar som hemlagad julmat och hembakt bröd.

Mormor var en riktig husmor av den gamla stammen som trots ett slitigt jobb på pappersbruket alltid gjorde syltor, korv, köttbullar, lutfisk osv för hand enligt gammal tradition. Nu firar jag jul i stillsamhet med hunden här i stan, men sänder en hälsning till Värmland och värmlänningarna, ni finns i mina tankar.

OmTag. Vanemönster och anpassning

Vi inrättar vår smak efter utbudet, apropå Bengans blogg och en ledare i SvD kultur här om dagen. I korthet handlar det om att vi hela tiden anpassar oss efter det vi matas med, eller det vi känner till. Med andra ord om bredden i utbudet skärs ned kommer också vår smak att bli smalare.

Det är viktigt för vår förmåga att ta till oss nya tankar och idéer att vi hela tiden har ett brett utbud som bas för våra intryck. Därför måste även smalare riktningar få komma till tals i det offentliga livet, inte nödvändigtvis för att vi alla skall gilla det, utan för att vi över huvud taget skall kunna relatera till det.

Genomkommersialiserad kultur till exempel kommer att jaga på mot mer av samma, eftersom vi tenderar att efterfråga sådant vi redan känner till och man producerar för att möta efterfrågan (eller tjäna pengar om man vill uttrycka det annorlunda). Detta i sin tur skapar en trångsynthet på sikt där vi alla blir mer eller mindre stöpta i samma form.

Denna trångsynthet riskerar att öka på intolerans mot och/eller rädsla för det annorlunda. Ofta hör man att ”vi levererar vad marknaden efterfrågar” eller ”om det inte lönar sig får du väl göra något annat” och det är en stor del av problemet, att vi som människor ses mer som konsumenter av varor än sociala varelser som kräver utmaningar och stimulans för att växa.

Tidigare stod borgerligheten till stor del som garant för ett kulturutbud med en viss bredd, och arbetarrörelsen hade en folkbildningstanke som bärande ideal. Detta var till nytta för både borgerlighet och arbetarrörelse. I dag jagar bägge grupperna främst statussymboler i form av materiella luftslott, och det hela paketeras och säljs in via TV och tidningar. Du är vad du äger och hela tillvaron handlar om yta och materiella värden är budskapet som dagligen sköljer över oss.

Fritt tänkande står inte högt i kurs, för detta hotar marknadens position: hur skulle det gå om folk började tvivla över att vägen till lyckan går via ett nytt Marbodal kök eller en större bil vart tredje år?

Kultur behövs, och framför allt kultur som inte alla gånger genererar maximal vinst. Men då krävs också att vi kan erkänna att det finns dem som ser värden i sådant vi själva kanske inte kan eller vill ta till oss och att vi inser att mångfald berikar även om vi själva inte är intresserade av allt i denna mångfald. Vi måste också sluta spotta efter ”kultureliten” och kanske börja lyssna lite till vad en del av dem har att säga, främst dem som har modet att stå upp för sina egna åsikter och tänker själva.

OmTag. Eftersatt underhåll

Jag slås ofta av att underhållet är kraftigt eftersatt i våra relativt nybyggda områden. Man bygger gärna dyrt med exklusiva material men sedan struntar man i underhållet verkar det som. Områden får den där deprimerande öststatskänslan över sig redan efter några år när gatstenarna ligger på sniskan och buskar växer i cykelställen.

Jag har funderat lite över vad det kan bero på att nybyggnation har så hög status samtidigt som bevarande och underhåll verkar ha så låg? Har slit och släng mentaliteten nått så långt att den till och med gäller för våra bostadsområden numera? Förr fanns det ju anställda som höll efter gator och torg, jag undrar vart de tagit vägen? Har det blivit Nisse på Manpower av alltihop?

Nedgångna miljöer skapar vantrivsel och bidrar också till att accelerera förfallet eftersom både förstörelse och nedskräpning tenderar att öka där det redan ser sunkigt ut. Jag tror också att det beror en del på att det ofta byggs ganska opersonligt från början. Vem kan trivas i miljöer likt de runt Södra Stationsområdet till exempel? Det är liksom byggt för att vara dött från början tycker jag. Allt börjar mer och mer likna miljonprogrammets misslyckade betonggetton. Hur som helst, jag undrar ofta vart underhållet och omsorgen har tagit vägen? 

OmTag. Angående fotoförbud och vikten av att rannsaka sitt eget beteende

Funderat vidare lite runt detta med lokala fotoförbud, som luciafirandet på en del skolor och liknande. Personligen är jag emot generella förbud men jag inser också att det ibland kan behövas av olika skäl. Men är det inte vi fotografer som själva till stor del satt oss i denna situation? Inte när det gäller folk med skyddade identiteter givetvis, men detta att det skall fotas överallt och hela tiden och att bilderna dessutom läggs upp på nätet oavsett vad de avbildade tycker?

Nu tycker jag att vardagsbilder eller om man blir fångad på bild när man är ute på stan i största allmänhet är något man får tåla. Det finns dock en hel del irriterande fotografering, som när folk står och siktar och siktar och bara kör vidare även fast hela situationen blivit ganska obekväm sedan länge.

Ganska många verkar helt sakna någon form av socialt bollsinne när de plåtar. Känslan för den utsatte är ungefär den samma som om någon tokstirrar på en och inte har förstånd att lägga av. Det kan kännas både hotfullt och irriterande som alla förstår, med kamera är dock samma beteende acceptabelt verkar en del tycka.

Om man är så taskig på hantverket att det tar en oändlighet att få till bilden är det nog bättre att man försöker öva upp sin förmåga innan man ger sig i kast med att fotografera helt okända personer på gatan till exempel. Sedan finns de som tycks tro att hela världen cirkulerar just runt dem och deras rätt att plåta, alltså sådana som helt klart stör men inte tycks begripa det själva. Vad man skall göra i dessa fall är knepigare då de själva över huvud taget inte tycks inse att de faktiskt är störande, ungefär samma fenomen som de som festar på balkongerna hela nätterna utan en tanke på att grannarna behöver sova.

Men vi som gillar att fotografera i verkligheten måste ta ett ansvar för hur vi beter oss, vår frihet är inte skriven i sten och hur det utvecklas ligger mycket i våra egna händer. Ingen vill ha fotoförbud, men då måste vi också bli bättre på att respektera dem som utan egen förskyllan befolkar våra bilder. Jag har själv plåtat ganska mycket på gatan tidigare och i stort sett aldrig råkat ut för att irritera folk, så en hel del handlar nog om den personliga utstrålningen när man fotograferar och respekten för de man avbildar.

En annan tumregel är att fotograferandet skall ske öppet, men så pass smidigt och snabbt att folk inte känner sig utstirrade. Smygbilder hör inte hemma på gatan utan är lika irriterande som dess motsatts stirrbilderna. Om man smyger* med sitt fotande kommer man dels visa själv att man inte tycker att det man håller på med är ok, varför annars smyga? Och dels förmedlar man den känslan till alla i omgivningen. Det finns ingen som syns mer än någon som försöker dölja något denne håller på med. Dessutom har man genom sitt eget agerande visat att man inte ens själv tycker att det är ok, och varför skulle då de som hamnar på bilderna tycka det?

Om vi även i fortsättningen skall kunna fotografera fritt tror jag att det är viktigt att vi tar ansvar för vårt fotograferande och intar en mer ödmjuk attityd mot dem som hamnar på våra bilder. Bara för att det är juridiskt tillåtet är det inte moraliskt rätt att fotografera i alla lägen och hur som helst.

* Med smyga avses i detta fall att anstränga sig för att försöka dölja att man fotograferar, alltså inte att vara så obemärkt och smidig med sitt plåtande att de flesta inte reagerar över det.

Ps. Bilderna har inget med texten att göra.