OmTag. Bra bilder har känsla

En bra bild måste ha en känsla, ett ganska luddigt påstående som är svårt att konkretisera. Väldigt många tar tekniskt perfekta bilder som är rätt enligt alla kompositionsregler men som ändå saknar känsla och därför aldrig griper tag på något sätt.

Så vad är då denna svårdefinierade ”känsla”? För det första är det subjektivt och varierar därför från person till person. Men jag tror att de flesta är överens om att vissa fotografer står ut från mängden just genom att deras bilder ”talar” till flera.

Om vi tar en väl dokumenterad händelse som Kärrtorp senast till exempel blir det uppenbart att en bra fotograf som Micke Berg till exempel kommer hem med bilder som berättar betydligt mer än de flesta andras. För många blir det liksom ingen skillnad på bilderna om de plåtar prideparader, folk på gatan, eller en händelse som antirasism-demonstrationen i Kärrtorp. Det blir en rak dokumentation som egentligen inte antyder något mer än det som kameran registrerar, oavsett om det är folk, stadsmiljöer eller djur och landskap.

De flesta av oss tillhör den kategorin av fotografer, våra fotografier resonerar inte med våra och andras känslor. Ofta är vi nöjda att få till en tekniskt bra bild med en snygg komposition, ganska sällan finns någon poesi i bilderna. Givetvis måste vi öva upp en teknisk färdighet så att vi inte behöver fundera runt själva tekniken. Det är den enkla biten och något som sker ganska snabbt om man är intresserad av att fotografera.

Den svårare biten är hur vi förmedlar vad vi känner och vår syn på saker och ting genom våra bilder utan att överdriva dessa, ganska få gör detta med någon större framgång. Handlar det då om träning eller anlag? Jag skulle tro båda delarna, anlag utan träning utvecklas inte och med träning utan anlag kommer man aldrig att nå ända fram.

Men egentligen spelar inte detta någon roll så länge vi gillar det vi håller på med. Jag tror dock att de flesta av oss skulle nå längre om vi reflekterade en del över vad det är vi vill med våra bilder, för något vill vi ju annars skulle vi inte hålla på.

OmTag. Hur var 2013 och vad händer sedan?

Fotoåret 2013 har för egen del inte varit så mycket att skriva hem om. Jag kan nog säga att hela året i stort sett var en svacka utan riktig glöd, inspirationen har inte riktigt velat infinna sig. Jag hoppas att det tar sig under det nya året.

Däremot har det varit ett ganska bra utställningsår tycker jag och en hel del bra i stort och smått har jag hunnit se. Det som sticker ut lite extra för egen del var Imogen Cunningham på Kulturhuset och Elliott Erwitt på fotografiska, två fantastiskt fina utställningar. Erwitt kan man se ända fram till 2:a mars.

Annars gick 2013 till stora delar i moll: eländet i Syrien, Grekland osv är nog inget som någon missat. Dessutom gick en av de genom tiderna största ur tiden, jag syftar givetvis på Nelson Mandela, en fantastisk människa. Nu hyllas han av i princip alla som vill framstå i någorlunda humanistisk dager, men vi skall inte glömma att Sverige länge stod ganska ensamma i att stödja ANC i sin strid mot apartheidregimen, och då inte ens ett politiskt enigt Sverige.

Stora delar av det etablissemang som idag faller in i hyllningskören lät ganska annorlunda när man där ansåg ANC vara en terroristorganisation. De som är intresserade får själva kolla vilka som kanske inte har riktigt rent mjöl i påsen, om ni inte redan vet det, så slipper det bli en massa skitsnack i kommentarerna till min blogg.

Om jag skall vara lite dyster inför 2014 så tror jag inte att året kommer ha så mycket positivt att bjuda på: Spänningarna i Mellanöstern kommer förmodligen att öka, motsättningarna mellan Israel och arabvärlden kommer med största sannolikhet att skärpas ytterligare, Kina kommer att möta en precis lika liten världsopinion som vanligt mot sitt mördande av en hel kultur i Tibet, alltså ingen alls osv. Jag tror också att EMU i sin nuvarande form kommer att upplösas, vad detta konkret kommer att innebära och om detta är något att begråta eller applådera vet nog ingen idag.

En positiv sak dock, det finns tecken på att folk börjat ledsna på sakernas tillstånd vilket visade sig i demonstrationerna i Kärrtorp och på flera platser. Det är hög tid att vi medborgare åter börjar tala om vad vi inte finner acceptabelt, oavsett avlyssningar, främlingsfientlighet osv kanske är vi på väg att vakna från den allt för långa törnrosasömnen nu? Det kommer säkert att krävas att alla humanistiska krafter mobiliseras nu när även dess raka motsats vädrar morgonluft. Låt oss visa att det åtminstone går 100 humanister på varje förespråkare av totalitära idéer och ickehumanistiska irrläror.

Ha en fin fortsättning på det nya året!