OmTag. Nätverkande och musikskapande

Jag lyssnar mycket på musik och nästan all musik jag gillar har skapats genom fysiskt samspel mellan musiker. Men den nya tiden har ju inte gått musiken förbi snarare ligger musikskapandet i dess framkant, på gott och ont. Jag brukar köpa en del musikertidningar, nu senast köpte jag en som heter Studio & live.

När man bläddrar i dessa tidningar blir det ganska uppenbart att en stor del av musikskapandet idag sker hemma och vid datorn. Det finns pluggar för i stort sett allt och möjligheterna att redigera och lägga till allt från stråkar till trummor direkt i datorn är oändliga.

Med andra ord behövs inte de andra musikerna, och om man ändå vill ha dem kan man nätverka och hela världens musiksnickrare finns tillgängliga via bredbandsuppkopplingen. Detta är givetvis i grunden bra, men jag funderar på om man inte missar något på vägen?

Musikskapande är bara en spegel över hur samhället utvecklas i stort, vi tillbringar alla mindre tid med personliga möten och mer med näsan nedtryckt i någon skärm.

Hur som helst: Nästan all musik jag gillar har skapats genom fysiska möten mellan musiker! Och frågan är om vi inte blir en helt annan art om vi överger det fysiska mötet till förmån för nätverkande via datorer och smarta telefoner?

OmTag. Form och gråskalor

Fotografi för mig är ofta en lek med form och gråskalor. För det mesta är det en ren förströelse, det är en kul utmaning i sig att försöka finna form och att försöka föreställa sig hur saker blir på bild. Detta ger sällan några bra bilder i sig själv, men det ger förutsättningar för att ta bra bilder när de dyker upp tror jag.

Om man övat upp en färdighet i sitt formspråk kommer man att använda detta även då man snubblar över sina ”viktigare” bilder. Att intuitivt känna om en bild blir bättre genom att ta ett halvt steg åt något håll är en färdighet man övar upp genom att nöta form. Det finns inga genvägar till detta, utan det handlar om övning och till viss del även att ”ha en blick” för form som funkar.

Eftersom jag är intresserad av fotografi och inte fotobaserad konst blir innehåll som regel viktigast för de bilder jag gillar. Men en bild med ett aldrig så viktigt innehåll måste även ha en fungerande form för att kommunicera. Formen måste också kännas spontan, blir den för hårt bunden till olika ”regler” dör ofta bilden då den lätt känns stel och statisk. Det måste finnas en spontanitet i uttrycket skulle man kunna säga.

Jag tycker att det är mycket vanligt att bilder inte funkar av två motsatta anledningarna där kompositionen är ”fel”: antingen så till vida att det inte blir något fokus i bilden, eller att kompositionen är så ”rätt” att bilden blir tråkig. När det gäller oss entusiastiska fotoamatörer är nog det senare vanligast.

För egen del tror jag att det bästa sättet att utveckla sin egen blick är att titta på mycket fotografi och att själv plåta mycket. Många försöker sätta upp regelverk i allt från gyllene snitt till hur man bäst håller i sin kamera, och sådant kan givetvis vara ett trevligt intellektuellt tidsfördriv. Men jag tror knappast att det är en speciellt framgångsrik metod för bättre bilder. Jag vet inte hur många som vänt ut och in på Cartier-Bressons bilder till exempel, men en sak vet jag och det är att ingen av dem blivit någon ny Cartier-Bresson. 

OmTag. Långholmen

Det har blivit många turer på Långholmen genom åren. Sedan jag skaffade hundar är det en naturlig plats att söka sig till. Långholmen är en ö med anor, här förlade Gustav Vasa sina trupper innan han intog Stockholm 1523. 1724 startades Långholmens spinnhus i en tillbyggnad av malmgården Alstavik vilket senare skulle bli fängelset som hade sin verksamhet på ön fram till 1975.

Nu är delar av det gamla fängelsekomplexet ombyggt till konferensanläggning och hotell. Och i det som var den fasta paviljongen huserar Långholmens folkhögskola. På öns sydöstra udde finns Mälarvarvet med verksamhet sedan mitten av 1700-talet och där man tidigt lät såväl kvinnliga som manliga fångar från fängelset göra bot och bättring genom hårt arbete. Jag har för mig att varvet var på väg att läggas ned för ett par år sedan men räddades i sista stund.

Bilden är tagen utefter den södra fängelsemuren i början av Maj 2013.

OmTag. Nätetik efterlyses

Jag kan ibland förundras och uppröras över tonläget på nätet, det skulle knappast ses som speciellt rumsrent om man hävde ur sig på samma sätt i ett personligt möte? Jag tänker på all den negativa energi som sprids av en del så fort de får chansen. Ofta tycks man glömma att det faktiskt finns människor som mer eller mindre oförtjänt får ta emot skiten som sprids.

Senast i raden denna debatt om Rheborg på fotografiska? Om man inte gillar fotografiskas val av utställare får man väl ta kontakt med dem? Och gillar man inte Rheborgs bilder så är det ju bara att skita i att gå dit och titta? Och om man skall framföra kritik kan man faktiskt försöka göra det på ett såväl sakligt som respektfullt och civiliserat sätt.

Ofta blir det en massa påståenden som gränsar till förtal. I detta fall skjuter man in sig på att han är kändis?! Sensmoralen blir alltså att om du är kändis så kan du aldrig vara bra på något annat? Visst öppnar säkert kändisskapet en del dörrar, men är detta något att bli förbannad över? Dessutom är ju Rheborg serös med sitt plåtande och tar klart bättre bilder än snittet av dem som klagar värst?

Nu var detta bara ett exempel i den oändliga raden av olika nätpåhopp, men jag tycker att tonen ofta blir onödigt hätsk och ofta spårar ur i rena osakligheter. Själv har jag allvarligt funderat på att sluta blogga just för att jag blir så trött på en del som tydligen ser som sin livsuppgift att inta en oppositionell ståndpunkt och inte kan låta bli att delge världen denna så fort de får chansen.

Vad är det för fel i huvudet på människor som inte kan vara på nätet utan att rumla runt som en skock elefanter i en porslinsbutik?

OmTag. Färg

Ibland kan färgen vara helt avgörande för en bild, som denna till exempel. 

Jag plåtar för det mesta svartvitt, jag tycker inte färg funkar för den typ av bilder jag tar för det mesta. Färg är svårbemästrat, den rymmer så mycket visuell kraft i sig själv att färg måste hanteras medvetet om det skall bli bra tycker jag.

Sedan finns det några som verkligen utnyttjar färgen och där den blir till en helt avgörande del av uttrycket. Både Saul Leiter och Ernst Haas var mästare att hantera färg, de var också ganska tidigt ute.

För alla som vill se färgens möjligheter i det fotografiska bildskapandet rekommenderar jag att titta på Leiter och Haas, om ni inte redan gjort det.