OmTag. Baslir och OS

Ja nu är det söndag morgon och jag sitter här och lyssnar på The very best of Marvin Gaye, jag lyssnar nog mest på basliret vilket till stora delar sköttes av James Jamerson. Han var en stor del i Motown-soundet och öppnade helt nya vägar att spela elbas, vilket också gör honom till den mest inflytelserika elbasisten genom tiderna. För den intresserade finns en del att läsa på wikipedia.

Jag har själv suttit med min egen Fender P-bass och lekt lite Jamerson i soffan med hunden som publik, hon gillar allt husse gör så det blev en given succé förstås. 

Annars har jag tittat på TV och sett på de fantastiska tjejerna, främst de på skidor men även hockeytjejerna stod för en bragd mot Finland. Annars tycker jag att den Ryska politiken och den vedervärdiga hanteringen av gästarbetarna som byggde dessa OS anläggningar lagt sordin på tillställningen. Jag har lite svårt att få upp stämningen med allt detta i bakhuvudet, verkar som Ryssland dras mer och mer mot ett totalitärt system vilket är oroande.

OmTag. Film och framkallning vid svartvit nattfotografering

Jag får en del frågor om film, framkallare och teknik runt analog nattfotografering, så här kommer mina fem öre i frågan:

När det gäller filmval väljer jag som regel en 100 asa Tkorns film, favoriten är Ilford Delta 100 som är lite mjukare i kontrasten än Tmax 100 samtidigt som gråskalan är mer som i en film med traditionellt korn tycker jag. Även Fuji Acros 100 är bra och det är den film som har bäst reciprocitetsegenskaper (reciprocitetsavvikelse är något alla filmer dras med i varierande grad och det innebär att känsligheten i filmen avtar när exponeringstiderna blir långa vilket konkret innebär att kontrasten ökar då man blir tvungen att förlänga exponeringstiden).

Generellt har Tkornsfilmer bättre reciprocitetsegenskaper än filmer med traditionellt korn, en Tmax 100 till exempel blir snabbare än en triX när exponeringstiderna blir flera minuter. Hur som helst väljer jag som regel en Tkorns film på 100 asa för nattfotografering.

När det kommer till framkallning så underframkallar jag generellt 1-2 steg för att få ned kontrasten vilken blir ganska extrem i staden på natten, dels beroende av ljuset i sig och dels beroende av effekten jag beskrivit ovan.

Vanligtvis använder jag mig av två ganska olika framkallare för nattbilder, dels min ”standardframkallare” xtol i spädning 1+1 och dels rodinal i spädning 1+100. När jag framkallar Delta 100 i xtol 1+1 framkallar jag i 9 minuter med förblötning av filmen 2 minuter (vanligt 20° vatten) agitering  första minuten och därefter 10 sek (två vändningar av dosan en framåt och en bakåt) varje hel minut. Generellt agiterar jag lugnare när jag framkallar nattbilderna, jag tror inte att det har så stor betydelse egentligen men det känns rätt.

När jag framkallar med rodinal späder jag den dels ganska mycket 1+100 och dels förkortar jag tiden mer till 12-13 minuter och dessutom agiterar jag endast var tredje minut bortsett från första minuten som jag hanterar på samma sätt som beskrivet ovan, även nu förblöter jag filmen på samma sätt som ovan. Rodinalen ger en ganska kompenserande effekt när man späder den mycket och en speciell gråskala som jag gillar.

Det finns en del som propagerar för stående framkallning i kombination med kraftigt spädd rodinal. Stående framkallning innebär att man låter filmen stå i framkallaren länge utan att agitera över huvud taget. I teorin skall då lågdagrarna ges bättre framkallning samtidigt som framkallaren i högdagrarna förbrukas så att man får bättre skuggteckning och att högdagrarna hålls tillbaka. I praktiken med dagens filmer och tunna emulsioner så blir utbytet av framkallare i ytskiktet så stor att det inte tycks ha så stor effekt.

Jag har testat detta några gånger och inte märkt av någon direkt mer kompenserande effekt eller bättre skuggteckning jämfört med när jag framkallar som jag brukar. Däremot har jag fått en del sidoeffekter som gör att jag undviker stående framkallning numera och det är bromidrinningar och halos i gränsytor med hög kontrast. Andra tycker att det funkar bra med standframkallning och det får stå för dem.

Stoppar framkallningen gör jag på olika sätt beroende av framkallare, xtolen stoppar jag med stoppbad, rodinalen med vatten som regel. Det finns ingen logik i detta, men det är något jag har fått i bakhuvudet och gör utan att riktigt veta varför. Fixerar gör jag som vanligt alltså ca 5 minuter med fräscht fix, eller 2,5 ggr klarningstiden (alltså den tid det tar för en filmsnutt att bli helt genomskinlig i fixet, eventuell rosa färg på filmen kan ibland bli kvar fram till sköljningen så räkna inte in denna i klarningstiden).

OmTag. I går natt

I går natt blev det en sväng med stora kameran, så i kväll fick det bli framkallning och skanning. Det blev bara en kort tur i närområdet och sex exponeringar, fler bilder hinner jag inte med på en natt.

Men det är delvis också detta som är charmen med att plåta storformat, det tar tid så varje bild blir viktigare på ett personligt plan. Detta betyder inte att de blir bättre, men har man stått och slagit åkarbrasor i kanske en halvtimma under tiden man väntar ut exponeringen kommer man ihåg känslor och tankar man hade när man tog bilden.

Ofta är det så med bilder, kanske är de inte så speciella för andra, men just bildens förmåga att ta en tillbaks till tankar och känslor som man hade när man tog dem kan göra dem viktiga för en själv. Det är nog också bland annat detta som gör det svårt att välja vilka bilder man skall visa för andra. Är bilden bra, eller är det mina egna subjektiva känslor som gör att jag gillar bilden? Lyckas jag förmedla något av dessa känslor genom mina bilder?

Svåra frågor som inte heller har några objektiva svar, vi är ju alla individer och som sådana kommer vi att bedöma bilder olika. Ibland kan en bild stödjas av en berättelse, ganska sällan av en ”analys” tycker jag. Berättelsen förklarar stämningsläget runt bilden och i de fall det är viktigt vad bilden visar. När bilder analyseras är det ofta någon som applicerar sina idéer runt bilden vilket sällan är samma sak.

Ofta grundar sig dessa idéer på olika akademiska (i betydelsen teoretiska) antaganden, men bilder är sällan akademiska tycker jag. Jag säger som Elliott Erwitt när han blev tillfrågad om någon konstkritikers recension av hans bilder: ”Betyder de det för honom är det ok med mig.”

OmTag. för ca 30 år sedan

Det var i början av 80-talet och jag bodde fortfarande i Vallentuna där jag växt upp. Tjejen på bilden heter Ann och kom också från Vallentuna, jag fastnade för hennes utseende vilket man ofta gjorde i sina yngre år. En dag fick jag chansen att prata med henne, jag satte mig mitt emot på Roslagsbanan på väg från Östra Station till Vallentuna. Visste nog inte riktigt vad jag skulle säga, så jag drog till med att fråga om jag kunde få fotografera henne någon gång?

Hon var, till min förvåning, positiv till detta så lite senare tog jag kontakt. Hon bodde på Söder så jag åkte dit från mitt jobb som var på Televerket Kungsholmen med min Olympus, en zoom och blixt. Bilden är tagen i hennes kök har jag för mig. Av romansen blev det inget, hon var nog inte intresserad, men hon var både trevlig och smart så vi förblev bekanta ett par år. Sedan gick vi åt olika håll i livet, och jag har väl inte tänkt så mycket på henne innan jag hittade negativen av bilderna jag tog där i hennes kök någon gång i början av 80-talet.

OmTag. Det har blivit poppis med nattbilder

Det är många som plåtar i mörker numera, kanske har jag bidragit lite till det ökade intresset för nattfotografering? Jag hoppas det.

När jag plåtar på nätterna finns ett par tekniska detaljer jag tycker är viktiga för bilderna, förutom att hitta motiven förstås. Och det är att få med de fina tonövergångarna i låg och högdagrar utan att bilden blir jämngrå och trist.

Det skall fortfarande kännas natt och på natten är det ganska mörkt för det mesta. Svärtan får inte dö, alltså skall man kunna skönja att det finns något även i bildens mörkare partier, men som sagt inte på bekostnad av att förlora svärtan. På samma sätt får inte högdagrarna fräta ut. Vidare gillar jag inte när kontrasten i fina detaljer blir för extrem så att den uppfattas som ”grittig”.

Därför föredrar jag att plåta med svartvit film och större format på nätterna, oftast mellanformat men även en del storformat. Ett större filmformat ger finare och följsammare tonövergångar och i kombination med underframkallning för att kompensera för kontrasten ger det en fantastisk kvalitet på negativen.

Man kommer också bort ifrån den "grittiga" mikrokontrasten som man ofta får när man plåtar med mindre format (upplysta fönster på en byggnad i fjärran skall inte se ut som påklistrade vita lappar i fasaden och blänk i löv på träd skall se ut som just blänk i löv och inte frikopplade ljusprickar för att förklara vad jag menar med grittighet).

Ett tips till alla som plåtar på nätterna är att se till så att man inte förlorar detaljer i låg och högdagrar när man tar sina bilder. I bildbehandlingen fixar man sedan till svärtan och kontrasten så att man inte förlorar trycket i bilden och nattkänslan.

När jag själv plåtat digitalt på natten har jag ofta kört HDR för att få med informationen och sedan använt tekniken, inte för att skapa sagobilder, utan för att kunna skapa en bild som motsvarar känslan av nattens ljus. Hur som helst är det kul att flera fått upp ögonen för den speciella stämningen som finns i nattfoto.

Ps. Min bok med nattbilder kan ni titta på här, den finns i två varianter. En med matt papper och hård pärm och en med blankt papper och mjuk pärm. Bilderna är lite större i den billigare varianten, den är också lite skarpare i verkligheten, men jag gillar känslan i den med matt papper bättre. :)