OmTag. Vilken är fotografins roll idag?

Jag funderar en del på var fotografin är på väg, jag kommer ju ur en gammal tradition där detta att berätta om någon/några/någonting var fotografins uppgift i hög utsträckning. Det har skett en gradvis förändring sedan 80 talet tycker jag, fotografin har gått mer från berättande om den andre till ett gestaltande av sig själv.

Jag tycker att det blivit ganska inkrökt många gånger. Även i genrer som traditionellt berättat om något, som gatufoto, har det istället gått mer mot att leta efter företeelser tycker jag. Man letar ofta efter snitsiga kompositioner, lustiga människor, eller använder folk mer som grafiska inslag i bilderna. Ganska sällan verkar man vilja berätta något, en snabb blick i flykten, sedan vidare till nästa bild är mycket det som gäller tycker jag.

Nu är väl detta i sig en spegling av samtiden, var och en sköter sig själv och då syns det även i fotografin. Men det skulle vara kul om någon försökte spegla känslorna i samtiden och människornas isolering, eller vad man skall kalla det. Kanske görs allt detta, kanske är jag bara en gnällig gubbe? Men jag tycker att kameran mer sällan vänds utåt för att förstå och förklara idag än vad som gjorts tidigare.

Lysande undantag finns som alltid givetvis.

OmTag. Rättvisa och omsorg

Tänker på farsan och vad han skulle tycka om valrörelsen och utgången. Vi har fått något så märkligt som en borgerlig riksdag där en socialdemokratisk statsminister (förmodligen) skall försöka navigera i 4 år.

Att det är en borgerlig majoritet borde inte vara en hemlighet för någon, SD är ett värdekonservativt parti på högerkanten vilket också medfört att alliansen kunnat styra relativt problemfritt med SD som vågmästare den senaste mandatperioden.

Tillbaka till farsan, han föddes 1927 som äldsta son i ett arbetarhem. Farfar var kakelugnsmakare och farmor hemmafru, vilket var det vanliga på den tiden. I den 6 åriga grundskolan utmärkte han sig som en mycket duktig elev, så duktig att han kunde fått stipendium för att studera vidare.

På den tiden hade ganska få arbetarhem råd att låta sina barn studera vidare. Det fanns också en djup känsla för att inte behöva ligga någon till last eller att behöva ta emot allmosor, därför började han jobba i stället.

Han gick i sin fars fotspår, vilket också var vanligt på den tiden, och blev hantverkare. Med tiden en mycket skicklig sådan. Som hantverkare tjänade han förhållandevis bra och farsan jobbade väldigt mycket så vi led aldrig någon nöd. Mina föräldrar kämpade för att jag och brorsan skulle få minst lika fina saker som våra vänner.

Livet rullade på, det var aldrig något överflöd men vi klarade oss bra. När farsan gick i pension flyttade mina föräldrar till mors föräldrahem, en liten stuga i Värmland. Min mor drabbades tidigt av demenssjukdom och farsan gjorde det som han alltid gjort och såg som självklart, tog hand om mor så länge han orkade.

När farsan slutligen gick bort 2010 sålde jag och mina brorsbarn huset, det var för långt bort för att behållas. När allt var betalt och huset sålt fanns ca 60000 kr kvar, för min del av arvet köpte jag ett fint objektiv.

Av två strävsamma liv finns bara ett objektiv kvar som minne, de gav oss dock något ovärderligt: känslan för rättvisa och omsorg om sina medmänniskor. I dag när jag ser fler och fler som helt oförskyllt hamnar ute i kylan, det kan vara sjukdom, arbetslöshet eller något annat är denna känsla för rättvisa och omsorg viktigare än någonsin.

OmTag. Mörka moln breder ut sig

Väljarna har aldrig fel brukar man säga? Det har ju varit en hel del politik ett tag nu, såväl i vardagen som i bloggarna. Att jag personligen har mitt hjärta åt vänster är knappast någon nyhet för någon. Ändå har jag väldigt svårt att glädjas över valutgången, jag är för fair play, och då måste man se att de rödgröna faktiskt inte vann valet. Det som hände var att alliansen förlorade, de rödgröna ligger kvar på sitt mediokra väljarstöd från förra valet.

Frågan samtliga partier som inte sympatiserar med SD måste ställa sig: Vilka underströmmar är det som utmynnar i det valresultat vi ser? Givetvis handlar det inte om främlingsfientlighet i första hand. Men det kanske är dags att få upp de svåra frågorna på bordet för en demokratisk genomlysning utan försköning eller populism.

Det finns säkert även en allmän oro över uteblivna jobb, osäkerhet inför framtida försörjningsmöjligheter, en framtid som för väldigt många ter sig ganska hopplös och för ännu fler osäker. Utan framtidstro finns ingen framtid. De underliggande mekanismerna till dagens, för väldigt många, otrygga samhälle måste komma upp i dagsljuset.

Jag tror att det är detta bland annat vi fått ett kvitto på i valresultatet. Om man känner av en relevant oro och politikerna tittar åt ett annat håll och låtsas som om inga problem finns kommer alltid de med enkla lösningar vinna mark. Detta är ingen nyhet liksom det knappast heller är någon nyhet att det enklaste sättet att få folk med sig i orostider är att försöka vända alla mot en gemensam fiende.

Nu blir det inte mer politik från mig på ett tag.

OmTag. Några träd i Tantolunden

Några träd i Tantolunden i sensommarkvällen. Träden har stått där från långt innan jag föddes, och de kommer förhoppningsvis att stå där även långt efter att min resa här på jorden nått sitt slut. Träden har perspektiv, de vet att solen går upp och solen går ned, efter vinter följer vår.

Jag tror att man lätt kan tappa det perspektivet när man går i spinn över olika händelser i vardagen. En tid har det varit mycket politik, SD har hängt som ett orosmoln på himmelen.

Kanske skall man se valresultatet som en påskyndare av förnyelse? Om de 87% som inte röstade på SD inte vill att de skall få något inflytande över politiken kanske det är hög tid att bryta upp den hopplöst föråldrade blockpolitiken? Ett system som tiden och utvecklingen sedan länge lämnat efter sig.

Kanske behövs ett sådant här valresultat för att den förnyelse i politik och samhällsdebatt som krävs för allas vår överlevnad skall ta fart? Där tror jag att även träden i Tantolunden har en åsikt, även om de har svårt att göra sina röster hörda.

OmTag. En råsop på fotografiska

Var tillsammans med Bernt Carlzon och Krister Kleréus och tittade på Anders Petersens stora retro på fotografiska igår. Tänkte att jag skulle försöka förmedla mina intryck, och upptäcker att det inte är så lätt.

Utställningen har fått översvallande recensioner i olika tidningar, och Petersen är tveklöst en stilbildare och en ikon för väldigt många i fotovärlden.

Jag har ju sett hans bilder ganska länge vid det här laget, så för mig var det inga överraskningar. Jag tror att det finns en skillnad om man inte känner till Petersens bildvärld och plötsligt ställs inför hans bilder. Jag tror att detta skapar mer av en chock för betraktaren, Petersens bilder, främst de senare, är svåra att värja sig emot. Den fysiska närheten och det hårda anslaget blir till ett knytnävslag i magen på betraktaren.

Men när väl den första chocken lagt sig ställer jag mig undrande till vad det egentligen är Petersen försöker säga mig med sina bilder? Dessutom är ju de senaste 25 årens bilder ofta tämligen lika, för mig symboliserar de någon sorts djurisk, ofta sexuell, drivkraft hos ofta ganska slitna personer som görs ännu mer slitna genom blixt rakt på från nära håll och hårt dragna printar.

Jag ifrågasätter inte att detta är Petersens personliga sätt att relatera till världen, men för mig funkar det inte. För mig skulle det behövas någon öppning i det nattsvarta och framför allt att bilderna visade en medkänsla och en öppenhet för de avbildade.

Just denna medkänsla och kärleksfulla gestaltning som han var så bra på i sina tidigare arbeten har som jag ser det nästan helt försvunnit i de senare. I de tidigare serierna finns en genuin avbildning av människan bakom bilderna, i de senare projekten upplever jag det mest som ett anonymt beskrivande av företeelser. Sedan må detta handla om existentiell ångest, rå sexualitet eller något annat, för mig funkar det helt enkelt inte.

Jag tror också att tiden är en viktig aspekt, Petersens tidigare arbeten krävde mycket tid, ibland flera år. Detta gav givetvis en samhörighet med de avbildade och en djup förståelse för deras situation som också blir väldigt uppenbar i bilderna.

Hans senare arbeten handlar i stället om snabba nedslag på olika platser där en bok och/eller en utställning skall produceras på kort tid. Resultatet hamnar på så sätt i konflikt med tiden och då blir det nog lätt att ta till redan kända framgångsrecept tror jag. Det är säkert därför Petersens senare bilder ser ungefär likadana ut oavsett var på planeten han varit och fotograferat.

Många snackar om printarna, men jag är säker på att de är precis som han vill ha dem. Att han gått mot hårdare printar samspelar ju med att även bilderna och dess innehåll blivit hårdare och kallare. En synpunkt när det gäller printar och hängning är att jag har svårt för dessa bildväggar med bilder i ganska stort format, jag upplever det som rörigt och svårt att ta till mig. Personligen gillar jag hans tidigare arbeten, men har svårt för de senare, visst: Petersens senare bilder utdelar en råsop i magen, men när man väl fått tillbaka andan händer inte så mycket mer.